Mantelcellslymfom och Hodgkins lymfom
Serier av samarbeten
– så ska kunskapen öka om mantelcellslymfom och Hodgkins lymfom
För att få till stånd tillräckligt stora studier krävs ofta internationella samarbeten för forskare som söker ny kunskap kring den heterogena tumörgruppen lymfom. Här beskriver docent Ingrid Glimelius, Uppsala universitet, hur hon i samarbete med andra driver forskningen framåt när det gäller främst mantelcellslymfom och Hodgkins lymfom.
Ett lymfom, skönt att det inte var en solid cancer tänker man när PAD-svaret kommer, här kan något göras för patienten! Men, trots allt är lymfom fortfarande en diagnos med allvarliga konsekvenser. Återfallen är svåra att bota och för de äldre patienterna kan behandlingen vara svår att tolerera. Hur är det med välbefinnandet år efter avslutad behandling? Medelåldern vid insjuknande i lymfom är strax under 70 år1 och de flesta är över 50 år vid diagnosen (även om undantag finns för främst Hodgkins lymfom och Burkitt lymfom som dominerar hos dem under 40 år). Även om lymfom är en av de tio vanligaste maligniteterna i västvärlden, är det en väldigt heterogen grupp och de 80-tal olika varianterna som nu särskiljs gör att samarbeten i Sverige, Norden och även internationellt ofta är nödvändigt för att få ihop tillräckligt stora studier som kan ge tillförlitliga resultat. I och med detta bedriver jag mycket av min forskning tillsammans med många fantastiska personer, vilket gör arbetet både stimulerande och spännande. Jag fokuserar främst på mantelcellslymfom och Hodgkins lymfom.
MANTELCELLSLYMFOM
Mantelcellslymfom är en speciell undergrupp som drabbar cirka 140 personer/år i Sverige. På många sätt ter den sig som en snällare variant av lymfom, men förloppet är ofta mer aggressivt än man primärt borde förvänta. Vid symtom krävs väldigt intensiv behandling och att bota sjukdomen utan en allogen stamcellstransplantation är svårt, i princip omöjligt i dagsläget. Undantag med långsamväxande varianter av mantelcellslymfom finns också. Det är ofta svårt utifrån de kriterier vi känner till att förutsäga vilka som kommer att få ett aggressivt sjukdomsförlopp och vilka som har ett mer stillsamt sjukdomsförlopp. Här behövs ytterligare forskning som kartlägger sjukdomens biologi i förhållande till behandling och prognos.
STANDARDBEHANDLING
I flera fall kan man initialt vid diagnosen, i frånvaro av symtom, ”vänta och se” innan man inleder terapi, för att sedan börja när symtom tillstöter. Standardbehandlingen för yngre patienter är sex kurer (rituximab (R)-CHOP alternerande med R-cytarabin) och därefter konsolidering med högdoscytostatika och autolog stamcellstransplantation. Nyligen började man också med tillägg av underhåll med rituximab. För äldre ges rituximab och cytostatika (R-CHOP) eller RBendamustin. Den varierande prognosen kan bero av olika tumörbiologi, men sannolikt även av patientkaraktäristika såsom ålder, kön och associerad sjuklighet. Denna heterogenitet leder till utmaningar när man ska välja behandling, och många patienter klarar tyvärr inte den konventionella oftast intensiva cytostatika-behandlingen.
