Ny metod kan ge bättre träffsäkerhet vid cancer i urinblåsan
Det kan bli möjligt att i förväg se vilka patienter med cancer i urinblåsan som svarar på cellgiftbehandling. Därmed kan man istället direkt gå över till annan behandling för patienter som inte svarar på cellgifter, något som ökar chansen till överlevnad. Detta enligt en ny studie av forskare vid Umeå universitet och universitetssjukhuset Charité i Berlin.
– Resultaten är mycket lovande. Om de bekräftas i fortsatt forskning, är det ingen överdrift att kalla det för ett genombrott som i förlängningen kan få stor betydelse för behandlingen av väldigt många patienter med urinblåsecancer, säger Amir Sherif, forskare vid Umeå universitet.
Standardbehandlingen vid svår urinblåsecancer är att först ge tre till fyra omgångar med cellgift, cytostatika, under en period av tre månader, för att därefter kirurgiskt ta bort urinblåsan och istället leda ut urinen via ett slags stomi. Denna kombination, cellgift plus kirurgi, som har rekommenderats sedan slutet på 1990-talet har förbättrat överlevnaden kraftigt jämfört med enbart kirurgi, för de patienter som svarar på cellgifterna.
Problemet är att ungefär hälften av patienterna inte alls svarar på cellgiftsbehandlingen. För dem innebär dagens rekommenderade kombinationsbehandling istället onödiga biverkningar och att tumören fortsätter att växa under dessa tre månader, vilket försämrar utsikterna till överlevnad. Idealet vore att i förväg kunna säga vilka patienter som kommer att svara på cellgifter, och vilka som inte gör det. Då kan de som svarar få högre dos, och för dem som inte svarar kan man istället gå direkt på kirurgi eller annan behandling. Detta skulle innebära större chans till tillfrisknande och överlevnad för bägge grupperna.
Ett flertal internationella forskargrupper har under flera år utan framgång sökt efter markörer för att kunna se vilka som svarar cellgifter. Det är detta som nu forskare i Berlin och Umeå av allt att döma har lyckats med. Metoden går i korthet ut på att redan i samband med den första provtagningen mäta en immunologiskt aktiverande signalsubstans, CXCL11, samt substansens receptor i tumörvävnaden, CXCR3. Kombinationen av dessa två värden låg under en gränslinje på x/y-axel för patienter som inte svarade på cellgifter, medan patienter som svarade på cellgiftsbehandling låg över samma gränslinje.
Vid undersökning av 20 patienter kunde man med denna metod i samtliga fall förutsäga vilka som skulle svara respektive inte svara på cellgiftbehandling.
– Träffsäkerheten är hittills exceptionell. Men metoden behöver utvärderas på fler sätt i flera oberoende serier innan den kan användas kliniskt. Arbetet med sådana studier är redan påbörjat. Det är också värt att studera om metoden kan användas vid andra cancerformer, säger Amir Sherif.
Kliniska data och tumörvävnader i studien har kommit från Kirurgcentrum vid Norrlands universitetssjukhus och Biobanken norr. Den laborativa forskningen har utförts vid universitetssjukhuset Charité i Berlin. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science Translational Medicine. Studien är delfinansierad av Region Västerbotten och Cancerforskningsfonden i Norrland
Urinblåsecancer är en av de vanligare cancerformerna. Årligen upptäcks närmare 3 000 nya fall i Sverige. Sjukdomen kan drabba alla, men är vanligare bland män och debuterar oftast efter 65 års ålder. För närvarande ligger överlevnaden i Sverige vid avancerad urinblåsecancer på cirka 50 procent efter fem år vid enbart kirurgisk behandling, 58 procent vid behandling med cellgifter plus kirurgi. För patienter som svarar på cellgiftbehandling är överlevnaden efter fem år över 80 procent. Ett vanligt första symtom vid urinblåsecancer är synligt blod i urinen.
Om den vetenskapliga publiceringen
The intratumoral CXCR3 chemokine system is predictive of chemotherapy response in human bladder cancer
Tino Vollmer, Stephan Schlickeiser, Leila Amini, Sarah Schulenberg, Desiree J. Wendering, Viqar Banday, Anke Jurisch, Rebecca Noster, Desiree Kunkel, Ioannis Savidis, Levent Akyüz Jochen Hecht, Ulrik Stervbo, Toralf Roch, Nina Babel, Petra Reinke, Ola Winqvist, Amir Sherif, Hans-Dieter Volk, Michael Schmueck-Henneresse
Science Translational Medicine 13 Jan 2021:Vol. 13, Issue 576, eabb3735
DOI: 10.1126/scitranslmed.abb3735
https://stm.sciencemag.org/content/13/576/eabb3735
