Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.
We are delighted to invite you to a webinar focusing on caring for patients with metastatic triple negative breast cancer (mTNBC) from the nurse’s perspective. Nurse Anjali Sivajothu, Lead Clinical trials Practitioner at St Bartholomew’s Hospital in London will discuss how they manage patients with mTNBC.
October 3, 2022 | 12:15 – 12:55 (CEST) SE-TRO-0057
Svenska Läkaresällskapet har beslutat att tilldela Charlotta Böiers, forskare vid avdelningen för Molekylär hematologi, Lunds universitet, Svenska Läkaresällskapets Translationella forskningspris för ansökan ”Role of interferon in the initiation of MLL-AF4 associated childhood ALL”. Priset belönar och uppmärksammar translationell forskning.
Charlotta Böiers, forskare vid avdelningen för Molekylär hematologi, Lunds universitet. Foto: Åsa Hansdotter.
Charlotta Böiers forskning handlar om uppkomsten av akut lymfatisk leukemi, ALL, hos spädbarn. Barnleukemi utvecklas oftast under de första levnadsåren genom flera mutationer. Vissa barn drabbas dock av den mycket ovanliga sjukdomen ALL redan under sitt första år efter att ha fötts med den aggressiva mutationen MLL-AF4. Pågående studier undersöker om mutationen ensam kan leda till att akut lymfatisk leukemi utvecklas under kort tid, och i sådana fall i vilken cell mutationen uppstår. Genom att kartlägga sambandet kan forskningen på sikt bidra till behandlingen av akut lymfatisk leukemi.− Det är mycket glädjande att min forskning uppmärksammas av Svenska Läkaresällskapet. Förhoppningen är att vi ska upptäcka den cell, eller de celler, där mutationen MLL-AF4 uppstår för att förstå hur den påverkas av mutationen och därigenom få kunskap om hur vi i framtiden kan behandla och hjälpa barn som drabbas av cancer, säger Charlotta Böiers, forskare vid avdelningen för Molekylär hematologi, Lunds universitet.
Prisutdelning äger rum den 8 november 2022 under Svenska Läkaresällskapets Årshögtid. Pristagaren belönas med 100 000 kronor.
Ökad livskvalitet med palliativ vård i ett tidigt skede och slutsatser om äldres tillgång till sjukhushusvård under pandemin på programmet när landets främsta specialister samlas
Nya resultat som talar för att kombinera livsförlängande och palliativ behandling, första nationella vårdprogrammet för barn och slutsatser om vården av äldre tidigt i pandemin. Under tre dagar sätter Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Nationella rådet för palliativ vård ljuset på behovet av en bättre vård för de 70 000 patienter som varje år blir obotligt sjuka och dör en väntad död.
Fotograf/Källa: Ines Sebalj
– Vårdens utveckling gör att mycket koncentreras till ett räddande av liv och livsuppehållande behandling men vi behöver flytta positionerna och även kunna erbjuda patienter en palliativ vård i framkant, säger Joakim Öhlén, sjuksköterska vid Palliativt centrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och professor vid Sahlgrenska akademin.
Den 5 till 7 september arrangerar Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Nationella rådet för palliativ vård den sjunde nationella konferensen i palliativ vård. Under tre dagar samlas 1100 personer från vårdens olika professioner för att utveckla vården av de drygt 70 000 patienter som varje år drabbas av en obotlig sjukdom.
– En majoritet av de som dör behöver palliativ vård men det är bara en del som behöver det i specialiserad form, så grundläggande kompetens i palliativ vård behöver alla i vården ha. Samtidigt utgör palliativ vård fortfarande en väldigt liten del av de flesta professioners utbildningar.
Under konferensen kommer aktuell evidens för så kallad integrerad palliativ vård att presenteras, resultat som tidigare publicerats i den vetenskapliga tidskriften Lancet.
– I stället för att se palliativ vård som något som sätts in när all annan behandling avslutas får patienten palliativ vård parallellt med exempelvis en avancerad cancerbehandling, samtidigt och inte i två spår. Under konferensen kommer resultat från vetenskapliga studier presenteras som beskriver nyttan av att palliativ vård sätts in tidigare och inte koncentreras till livets slutskede, säger Joakim Öhlén.
För första gången kommer också det nationella vårdprogrammet för barn att presenteras.
– Att barn behöver palliativ vård är tack och lov ovanligt. Men barn är inte små vuxna och på samma sätt som övriga specialiteter inom sjukvården är anpassade för barn behöver även den palliativa vården vara det, säger Linnea Carling, vårdutvecklare på Palliativt centrum Sahlgrenska Universitetssjukhuset och projektledare för konferensen.
En av programpunkterna handlar också om vården av äldre under pandemin.
– De data som presenteras går emot den bild som rådde i början av pandemin att äldre med covid-19 inte fick tillgång till sjukhusvård.
7:e nationella konferensen i palliativ vård 2022 – Nationell konferens palliativ vård (vgregion.se)
Forskare har identifierat en mekanism som styr cancertumörers tillväxt. I framtiden kan upptäckten leda till nya läkemedel mot en rad olika cancersjukdomar.
Det rör sig om ett protein som binder genetiskt material, och som forskarna nu visar även kontrollerar egenskaper som styr tumörutveckling.Proteinet, som kallas HnRNPK, binder till det budbärar-RNA (mRNA) som de båda generna IER3 och IER3-AS1 kodar för. Dessa gener är högaktiva i flera former av cancer. När HnRNPK binder in till dessa geners mRNA förhindras bildandet av dubbelsträngat RNA mellan dem och de hålls åtskilda.
Tumörtillväxten påverkas
– När dessa RNA hålls separerade hjälper de tumörer som är beroende av tillväxtfaktorer att växa. Utan proteinet HnRNPK neutraliseras de egenskaper som främjar tumörtillväxt, vilket öppnar för utveckling av läkemedel som blockerar proteinet HnRNPK, säger Chandrasekhar Kanduri, professor i medicinsk genetik på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.Studien visar också att proteinet HnRNPK på liknande sätt binder in till flera andra budbärar-RNA för att förhindra bildande av dubbelsträngat RNA.Upptäckten ger möjlighet att indirekt påverka tillväxtfaktorn FGF-2, som är en välkänd nyckelspelare i processen där stamceller mognar ut till olika celltyper och även för embryons tidiga utveckling.
Färre biverkningar
– Med tanke på den avgörande roll som FGF-2 spelar i människans normala utveckling skulle det ge för stora biverkningar att använda läkemedel riktade direkt mot tillväxtfaktorn. Den mekanism som vi nu identifierat ingår i samma signalkedja, men längre nedströms. Mekanismen har därför potential att bli ett mer attraktivt alternativ för cancerbehandling med färre biverkningar, säger Meena Kanduri, docent i molekylär medicin på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.Det krävs mer forskning för att säkerställa att fyndet går att överföra från cellodling och studier i möss till människa. I nästa steg planerar forskargruppen att genomföra utökade studier som mer i detalj undersöker hur det paret av gener som regleras av FGF-2 kontrollerar tumörens tillväxtmiljö.
Vetenskaplig artikel:
HnRNPK maintains single strand RNA through controlling double-strand RNA in mammalian cells.
Rekommendation och sammanvägd bedömning
Tillståndets svårighetsgrad är hög.
Tillståndet är sällsynt.
Osäkerheten i det vetenskapliga underlaget är måttlig.
Adjuvant behandling med Tecentriq har visat statistiskt signifikant förbättrad sjukdomsfri överlevnad jämfört med best supportive care i en öppen, randomiserad fas 3–studie.
Inom ramen för regionernas samverkansmodell för läkemedel har nationell upphandling genomförts för Tecentriq. Avtalet innebär att regionerna får en del av kostnaden återbetald.
En sammanvägd bedömning av ovanstående faktorer gör att Tecentriq kan betraktas som kostnadseffektivt.
I femårsuppföljningen av studien som nu har publicerats konstateras att resultaten överensstämmer med vad som har redovisats tidigare. 2 För kombinationsbehandlingen med Braftovi® (enkorafenib) plus Mektovi® (binimetinib) var totalöverlevnaden vid 5 år 35% jämfört med 21% för gruppen som fått vemurafenib (HR 0,64 (95% CI:0,50:0,81)).
Den progressionfria överlevnaden (primärt effektmått) var med enkorafenib plus binimetinib 14,9 månader i median jämfört med 7,3 månader för de vemurafenibbehandlade (HR, 0,51; 95% CI, 0,40:0,67).
Biverkningsmönstret för kombinationen visar resultat i linje med tidigare uppdateringar. Till de vanligare biverkningarna hör illamående, diarré, kräkningar och trötthet. Inga överraskningar eller bieffekter har tillkommit och kombinationen ökar inte heller risken för feber eller ljuskänslighet, vilket är vanliga biverkningar med andra behandlingsalternativ.
I fas III-studien Columbus ingick 577 patienter med BRAF-muterat, lokalt avancerat eller metastaserat malignt melanom. Studien var uppdelad i tre armar där patienterna antingen behandlades dagligen med enkorafenib plus binimetinib, enbart enkorafenib eller enbart med vemurafenib. Huvudsyftet var att jämföra skillnaden i tid till dess att cancern åter började växa, så kallad progressionsfri överlevnad. Fyra kliniker från Sverige deltog i studien; Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska universitetssjukhuset, Sahlgrenska universitetssjukhuset och Gävle sjukhus. Behandling med enkorafenib plus binimetinib har funnits i Sverige sedan 2019.
Omkring hälften av alla patienter med malignt melanom har en mutation i BRAF-genen vilket gör att en viss signalväg ständigt är påslagen och orsakar tumörtillväxt. BRAF-hämmaren enkorafenib stänger av signalen vid ett protein som kallas BRAF och hindrar därmed signalen till tumörcellen att fortsätta växa. MEK-hämmaren binimetinib ges i kombination med enkorafenib och riktar in sig på samma signalsystem men stänger av ett annat protein, MEK. När de båda läkemedlen ges i kombination förstärks effekten. 1
Efter drygt tre år som nationell samordnare och ordförande i Regionala cancercentrum i samverkan (RCC) på SKR lämnar Hans Hägglund för nytt uppdrag som läkare inom cellterapi och allogen stamcellstransplantation (CAST) på Karolinska Universitetssjukhuset. Vi passade på att ställa några frågor om den svenska och den europeiska cancervården och vad som är viktigt för effektiv utveckling framåt.
Hur mår svensk cancervård idag?
– Cancervården är en stor del av den svenska hälso- och sjukvården, den börjar vanligtvis i primärvården och involverar i princip alla sjukhusets verksamheter, den avancerade sjukvården i hemmet och den palliativa vården. Men den inkluderar även egenvård och rehabilitering inom och utanför hälso- och sjukvården. Det gör att det inte finns några enkla svar. Vi har alla under en längre period utmanats av en pandemi som har inneburit att en stor del av sjukvården har ställt om för att ta hand om patienter med covid-19. Vård efter behov har prioriterats, vilket har inneburit att vården av cancerpatienter har prioriterats, och som coronakommissionen konkluderade är det i stor utsträckning personalens förtjänst, ett stort och ödmjukt tack till vårdpersonalen som gjort ett fantastiskt arbete under en utmanande tidsperiod.
Men även cancervården har påverkats, invånare har avstått från att söka vård på grund av oro för smitta eller för att undvika att belasta vården, men det har också varit tillfälliga neddragningar i screeningverksamheter och tillfälligt ändrade rekommendationer för utredning och behandling. Vi har följt utvecklingen och påverkan av covid- 19 på cancervården och har i flera rapporter beskrivit att antalet nydiagnostiserade tumörer har minskat men att den kliniska forskningen i såväl vuxensom barncancervården inte påverkats negativt.
– Sedan länge är bristen på vårdpersonal, vårdplatser, tillgänglighet och fortsatta ojämlikheter de största utmaningarna för vården, efter pandemin utmanas sjukvården dessutom av uppskjuten vård och en sommar med dess utmaningar.
– Min bedömning är – trots allt – att cancervården mår bra, Sverige har en cancervård och resultat som ligger i topp vid internationella jämförelser, vi har engagerad och motiverad personal i vården, välfungerade processer och nationella kunskapsstöd. Vi har ett gott samarbetsklimat regionalt och nationellt, vi har god tillgång till modern diagnostik och behandling, och det pågår forskning och utveckling med innovativa lösningar som digitalisering och AI inom cancervården.
Historiskt har cancerdiagnostik utförts genom analys av vävnadsprover i mikroskop av en patolog. Diagnostiken är helt avgörande för att patienten ska få korrekt behandling. Precisionsmedicin ställer nya krav på mer komplex diagnostik såsom genexpressionsanalyser. Digitalisering av patologi i kombination med en enorm utveckling av beräkningskraft öppnar upp nya möjligheter för diagnostiska beslutsstöd som ökar både precision och hastighet i diagnostiken.
Det här är historien bakom Stratipath som utvecklat världens första CE-IVD-märkta produkt för riskstratifiering av bröstcancerpatienter, baserat på digitala mikroskopibilder. Bildanalys baserad på artificiell intelligens (AI) kommer att möjliggöra att betydligt fler patienter får ta del av precisionsmedicin eftersom den är snabbare, mer lättillgänglig och har lägre kostnad än motsvarande genexpressionsanalyser.
Sverige anses vara ett av de ledande länderna globalt inom digital patologi. Digitaliseringen av patologi innebär att patologen utför sitt arbete framför ett virtuellt mikroskop, en monitor i stället för vid mikroskopet. Fördelarna med digital patologi är många; ökad patientsäkerhet, bättre överblick, tillgång till digitala verktyg och möjlighet till extern konsultation.
Digital patologi har möjliggjort användningen av traditionell bildanalys där enkla system kan hjälpa patologen att exempelvis beräkna uttryck av biomarkörer som Ki67 i tumörceller. Men digital patologi ställer stora krav på datalagring, scanning och nya IT-system, vilket också innebär stora kostnader för sjukhusen. En digital mikroskopibild innehåller mångdubbelt mer information och är betydligt större än en röntgenbild.
Fördelarna med digital patologi kommer inte per automatik att medföra vinst för sjukvården eller för den enskilda patienten. Däremot möjliggör digital patologi användning av avancerad bildanalys baserad på AI, vilket flertalet experter är ense om krävs för att ge ”return-of-investment” i sjukvården. Den akademiska forskningen inom AI-baserad bildanalys, så kallad computational pathology, sker i snabb takt och möjligheterna är närmast oändliga. Identifiering av cancerceller och klassificering av vävnadsförändringar, eller att förutsäga mutationer och genuttryck direkt från rutinfärgade digitala vävnadssnitt, är exempel på resultat från AI-baserade system som sannolikt kommer att ändra om vårt nuvarande sätt att diagnostisera cancer1–5. Ett par företag erbjuder kliniskt godkända produkter som exempelvis nu används inom svensk prostatacancerdiagnostik6.
Patologin kämpar ständigt med brist på personal och en ökande mängd prover som kräver avancerad diagnostik. Samtidigt, och med all rätt, kräver beslutsfattare och patienter snabba och felfria diagnoser. Kalkylen går helt enkelt inte ihop. Därför är det inte förvånande att utvärderingar visar på bristande kvalitet och stora regionala skillnader i diagnostik. Inom bröstcancersjukvården där korrekt bedömning av biomarkörer i patologin är avgörande för patientens behandling, har vi identifierat stora skillnader i diagnostiken både mellan och inom sjukhus, vilket bidrar starkt till att patienter får ojämlik behandling utifrån bostadsort7.
TUMÖRBIOLOGIN AVGÖR RISK FÖR ÅTERFALL
En bröstcancers aggressivitet bestäms till stor del av dess tumörgrad, vilken i sin tur analyseras av patologen genom en tidskrävande och noggrann procedur där flera parametrar undersöks och summeras. Framförallt för patienter med östrogenreceptor- uttryckande tumörer (ER+) spelar tumörgrad en viktig roll för behandlingsrekommendationer. Patienter med tumörgrad 1 har låg risk för lymfkörtelmetastasering och återfall medan patienter med tumörgrad 3 har betydligt sämre prognos. Denna information ligger till grund för den medicinska behandlingen. Även om tumörgrad är en robust prognostisk faktor så faller drygt 50 procent av alla tumörer in i en intermediär kategori, tumörgrad 2. För patienter med grad 2-tumörer innebär det en intermediär risk, vilket har mycket begränsat kliniskt värde.
För att bättre kunna bedöma en patients risk för återfall används numera två kommersiella CE-märkta analyser baserade på genexpression som beslutsstöd. Några uppenbara begränsningar är att metoderna är väldigt dyra (25 000–30 000 SEK), kräver inköp av speciell utrustning alternativt att prover skickas direkt till USA för analys. Ett större problem är tidsåtgången; i normalfallet får den behandlande läkaren vänta minst en till två veckor på analyssvar. Sammantaget gör det att produkterna inte blir tillgängliga för alla patienter som har behov av prognostiska analyser.
Hon har tre olika jobb och vill inte välja bort ett enda eftersom kombinationen är perfekt. När hon inte opererar tarmar, forskar eller styr upp vårdprocesser i RCC sjunger hon i ett storband, gör anatomiska illustrationer eller tävlar i dressyr med hästen Collin. I kolorektalkirurgen Annika Sjövalls liv är det svårt att hitta ”a dull moment”. Hon beskriver sig som gladlynt, exekutiv, tjatig och lätt neurotisk (”en förutsättning för att vara en bra kirurg”), och har för länge sedan glömt att läkare var det sista hon hade tänkt sig att bli.
Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli, brukar det heta, men när det gäller Annika Sjövall är det inte mycket som är krokigt. Vägen fram från födelsen på Karolinska sjukhuset 1964 har snarare varit spikrak, dock aldrig det minsta tråkig. Båda föräldrarna var läkare, mamma gynekolog, pappa professor i biokemi. Att Annika skulle ha femmor i alla ämnen var närmast en självklarhet.
– Men det var aldrig ett uttalat krav från mina föräldrar att jag skulle prestera i skolan. ”Non scholae sed vitae discimus” (vi lär oss inte för skolan utan för livet) var en fras jag fick höra ofta, berättar hon.
Efter gymnasiet arbetade hon ett år i hemtjänsten. En nyttig erfarenhet i väntan på att yrkesvalet skulle klarna. Att det skulle bli fokus på naturvetenskap blev tydligt tidigt.
– Jag hade verkligen tänkt att bli vad som helst men inte läkare, jag ville ju bevisa att jag var självständig. Men när jag började begrunda olika universitetsutbildningar fastnade jag trots allt för läkarlinjen. Jag har aldrig varit bra i matte så ingenjör var uteslutet, och att arbeta med något som involverade hållfasthetslära, till exempel arkitektutbildning, var inte aktuellt. Juridik verkade urtråkigt, liksom ekonomi. Sagt och gjort, läkare fick det bli, ett val som varken hon själv eller hennes många tacksamma patienter genom åren har behövt ångra.
”HANTVERKET ÄR SPÄNNANDE”
Att hon skulle välja specialiteten kirurgi var inte heller förvånande.
– Jag har alltid gillat att pyssla och pilla med händerna. Som barn tyckte jag det var roligt och fascinerande att dissekera saker, till exempel grodor i skolan eller strömming hemma. Det är just själva hantverket inom kirurgi som jag tycker är så spännande.
I början av 90-talet gjorde hon sin AT-tjänstgöring i Bollnäs. En stad som många brukar beskriva som en av landets absolut tråkigaste platser. – Vi var ett helt gäng unga läkare som kom till Bollnäs sjukhus och vi hade faktiskt hur kul som helst. Dessutom var det väldigt lärorikt att arbeta på ett litet akutsjukhus, säger hon och berättar om en händelse hon inte har kunnat glömma.
– I samband med en olycka konstaterade jag ett dödsfall på olycksplatsen. Hade det inträffat i traumarummet hade jag säkert inte kommit ihåg fallet alls, men nu hade jag inte min vita rock på mig och var inte omgiven av sjukhusets resurser. Då såg jag den döda personen på ett annat sätt. En människa med nagellack, till synes på väg mitt ut i livet. Det var oerhört hjärtknipande. Erfarenheten och insikten att den vita rocken är en skyddsrock på mer än ett sätt har hon burit med sig genom åren. Det sägs att kirurger i allmänhet inte är så bra på att prata med patienter, men Annika tycker att hon har blivit mycket bättre på det idag.
– Nu ser jag inte bara en patient framför mig utan en människa, säger hon och konstaterar att en orsak till att det har blivit lättare att relatera till patienterna kanske är att hon numera själv är jämnårig med flera av dem. Men detta faktum gällde inte på det första vikariat hon fick efter avslutad AT-tjänstgöring – på barnkirurgen på S:t Görans sjukhus, där hon också gjorde sin specialistutbildning.
– Jag trivdes mycket bra med att arbeta´med barn, men eftersom barn sällan behöver kirurgi jobbade jag mest på akuten. Jag ville verkligen ägna mig åt kirurgiska sjukdomar och sökte mig vidare till vuxenkirurgin, först på S:t Göran och sedan Karolinska i september 2001.
Behandlingen av glioblastom, en svår form av hjärncancer som drabbar cirka 400 personer varje år, står inför stora förändringar. I juni uppdaterade Medicintekniska Produktrådet sin rekommendation till landets samtliga regioner att använda Tumor Treating Fields (TTFields) i kombination med kemoterapi (temozolomid) vid underhållsbehandling av nydiagnostiserade patienter. Metoden har framgångsrikt prövats i ett flertal internationella kliniska studier.
Na Tosha Gatson, uppburen neuroonkolog från Arizona, presenterade sina kliniska erfarenheter av TTFields på SNOG-konferensen i Helsingfors och på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Onkologi i Sverige fick en exklusiv intervju.
Docent Na Tosha Gatson, som idag är Medical Director of Neuro-Oncology vid Banner MD Anderson Cancer Center i Phoenix, Arizona, samt verksam vid Geisinger Health i Pennsylvania, visste redan som barn att hon ville bli läkare. Vägen dit var knappast spikrak för en svart kvinna i USA men hon satte tidigt en ära i att övervinna alla hinder – och tvekade inte att välja att ägna sig åt neuroonkologi, ett erkänt svårt medicinskt område.
– Jag har alltid varit intresserad av den mänskliga hjärnan som ju skiljer oss från andra djur. Jag bestämde mig i tidig ålder för att bli läkare och kämpa mot hjärncancer som förstör unikt mänskliga funktioner som tankar, tal, känslor och rörelser, säger denna trebarnsmamma som har tre hörnstenar i sitt kliniska arbete:
• Medkänsla, compassion, är den viktigaste komponenten i behandlingen.
• Behandlingen ska aldrig vara värre än sjukdomen.
• Att förlänga livet är lika viktigt som att bibehålla livskvaliteten.
Hennes fokus på att arbeta med patienter med glioblastom, en patientgrupp med mycket dålig prognos, är en del av en uttalad livsfilosofi att ägna sig åt någonting meningsfullt – och att inte göra det lätt för sig. Idag har hon behandlat ett hundratal patienter med TTFields som godkändes av FDA år 2015.
– Jag träffade min allra första GBM-patient för sju år sedan, en 25-årig fångvaktare som precis hade förlovat sig när jag gav honom diagnosen. Han lever fortfarande och är numera gift och pappa till ett barn. Tack vare det starka stödet från hans familj, skickliga läkare och aggressiva upfront-behandlingar som till exempel TTFields har han levt längre än vad någon kunde förvänta sig, säger Na Tosha Gatson och tillägger att hon lär sig mycket av varje patient hon möter.
– Eftersom GBM-patienter upplever att deras tid är utmätt på grund av sjukdomen räknar de varje dag och fokuserar på det som är väsentligt i livet. Vi borde alla leva på det viset – det gäller att skapa så mycket livskvalitet som möjligt och ta kommandot över det liv man har. Trots att ingen av oss kan vara säker på att få se morgondagen lever många GBM-patienter som om varje dag vore den sista. Det ger mig en viktig påminnelse om att själv glädjas åt varje dag.
En tidig diagnos är avgörande för att kunna behandla hudcancer innan den sprider sig. Men finns det enklare metoder som inte kräver att man tar ett traditionellt vävnadsprov? Doktorander från Malmö universitet har testat och utforskat olika alternativa metoder i två nyligen presenterade avhandlingar. Här beskriver forskarna Maxim Morin och Skaidre Jankovskaja senaste nytt på området.
Enligt Cancerfonden har förekomsten av olika typer av hudcancer (basalcellscancer, skivepitelcancer och malignt melanom) ökat kontinuerligt under de senaste åren och blivit bland de vanligaste cancerformerna i Sverige. På grund av sin metastaserande potential står malignt melanom för den största sjukligheten och dödligheten. Dock är hudcancer botbar hos de flesta patienter om den upptäckts i ett tidigt skede, det vill säga innan etablering av en metastaserande fenotyp, vilket framhäver vikten av tidig diagnos.1
För närvarande baseras diagnostisering av hudcancer främst på visuell inspektion följt av hudbiopsier. Men det visuella diagnostiska tillvägagångssättet är mycket subjektivt och har låg noggrannhet. Baserat på resultat från flera studier är den uppskattade specificiteten för hudcancerdiagnos i ett tidigt skede cirka 30 procent och sensitiviteten är runt 84 procent. 2 Det innebär att av 100 misstänkta och utskurna melanomlesioner är endast 30 riktiga melanom. Samtidigt betyder det också att 16 melanomfall missas. Detta är särskilt problematiskt eftersom hudbiopsier är förknippade med höga kostnader, kirurgiska ingrepp och att överlevnadsfrekvensen för melanompatienter minskar avsevärt i senare skeden av sjukdomen. Därför är målet med vårt projekt att utveckla och etablera en enkel, icke-invasiv metod för hudcancerdiagnostik i ett tidigt skede, vilket är mycket eftertraktat av både patienter och vårdgivare.
NYTT ICKE-INVASIVT TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
En av de lovande metoderna för att diagnostisera hudcancer på ett icke-invasivt sätt är att leta efter cancerassocierade biomarkörer på hudytan. För närvarande finns det olika biomarkörer som är förknippade med hudcancer såsom genmutationer
(till exempel BRAF-mutation) 1, uppreglering av cytokiner såsom interleukin 6 (IL-6) eller interferongamma (IFN-γ).3 Men majoriteten av dessa biomarkörer är föreningar med hög molekylvikt (HMV) och därför är deras diffusion genom hudbarriären, säkerställd av hudens yttersta lager, stratum corneum, starkt begränsad. Malignt melanom utvecklas vid basalmembranet i epidermis.4 Härifrån måste biomarkörerna som finns omkring melanom, det vill säga tumörmikromiljö (TME), passera flera hudlager inklusive den tuffaste barriären, stratum corneum, för att nå hudytan. Inom det topiska läkemedelsleveranssamhället är det välkänt att endast små molekyler med en molekylvikt under 500 Da kan diffundera genom stratum corneum.5
Dock kan HMV-föreningar ändå nå hudens yta genom differentiering av keratinocyter, vilket leder till att keratinocyter omvandlas till korneocyter i det yttersta hudlagret och till slut avlägsnas från hudytan. Utsöndringen av korneocyterna tar två till fyra veckor6, vilket är fördröjningstiden för HMV-hudcancerbiomarkörer att nå hudytan. Å andra sidan kan LMV-biomarkörer diffundera till hudytan inom några timmar. Därför ligger fokuset av det arbetet just på ickeinvasiv extraktion och analys av LMVbiomarkörer som är relaterade till hudcancer. Som utgångspunkt har vi föreslagit förhållandet mellan tryptofan (Trp; Mw=204,22 Da) till kynurenin (Kyn; Mw=208,22 Da) som en potentiell hudcancerbiomarkör för icke-invasiv diagnostik.
Tryptofan är en essentiell aminosyra, som erhålls via kosten och metaboliseras vidare i vår kropp via flera metabola banor: dekarboxylering till tryptamin, proteinsyntes, serotoninbana och kynureninbana.7 Trots Trp-inblandning i olika metaboliska processer, kataboliseras majoriteten av Trp till Kyn av tre hastighetsbegränsande enzymer: indolamin 2,3-deoxygenas 1 (IDO1) och 2 (IDO2), och tryptofan 2,3-dioxygenas (TDO). Trp katabolism till Kyn av IDO1 erkänns alltmer som en viktig TME-faktor som förmedlar immunsuppression. 8 Den exakta mekanismen hur förändringarna i Trp-metabolismen initierar/underlättar cancerutveckling och progression är ännu inte klarlagd, men det finns några hypoteser.
Hyperaktiv Notch-signalering observeras ofta vid bröstcancer och korrelerar med dålig prognos. I en nyligen publicerad artikel visar vi att ökade uttrycksnivåer av proteinet GIT1 korrelerar med ökad återfallsfri överlevnad hos östrogenreceptornegativa bröstcancerpatienter och att höga nivåer av GIT1 hämmar Notch-signalering. Våra resultat visar således att GIT1 kan modulera Notch-signalering och påverka tillväxt av bröstcancer.
Bröstcancer drabbar cirka tio procent av alla kvinnor under deras livstid och är därför en stor medicinsk och samhällelig börda1. Bröstcancer är en heterogen sjukdom som klassificeras baserat på närvaro (ER(+)) eller frånvaro (ER(-)) av östrogenreceptorn. Hormonella terapier är relativt effektiva för ER(+)-tumörer, dock finns färre behandlingsalternativ tillgängliga för ER(-)-tumörer, särskilt för så kallade trippelnegativ bröstcancer (TNBC), som inte bara är negativ för östrogenreceptorn utan även för progesteronreceptorn och HER2-receptorn. Identifiering av nya molekylära mekanismer associerade med ER(-)-status är därför av stort intresse eftersom dessa mekanismer kan representera nya terapeutiska mål för riktad behandling.
Notch-signalering har dykt upp som en intressant målkandidat för behandling av olika sjukdomar2. Kopplingen mellan hyperaktiverad Notch-signalering och dålig prognos är väl etablerad för bröstcancer, särskilt för ER(-)-tumörer3. En koppling mellan östrogensignalering och Notch-signalering har också rapporterats, där Notch-signalering är högre vid ER(-) bröstcancer än vid ER(+) bröstcancer4. Notch-signalering är en evolutionärt bevarad cell-cell-kommunikationsmekanism där ligander på plasmamembranet på en cell aktiverar Notch-receptorer på en intilliggande cell (Figur 1). Receptorligand- interaktionen leder till proteolytisk klyvning av receptorn vilket frigör den intracellulära domänen av Notch (kalllad NICD), som migrerar till kärnan, där en genreglering sker. Även om den molekylära arkitekturen för Notch-vägen GIT1skyddar mot bröstcancer genom negativ Notch-reglering processer i de flesta organ i kroppen. De olika rollerna för Notch-signalering indikerar att det finns ytterligare kontrollsteg i denna signalväg som förmodligen förmedlas av proteiner utanför den centrala signalkaskaden. I överensstämmelse med detta resonemang finns det förvånansvärt få mutationer i gener som kodar för de centrala komponenterna i Notchsignalvägen i bröstcancer.
PREDIKTOR FÖR DÅLIG PROGNOS
Vi har identifierat G-proteinkopplat receptorkinas-interagerande protein 1 (GIT1) som en modulator av Notch-signalering i bröstcancer och en prediktor för dålig prognos vid ER(-) bröstcancer5. GIT1 är ett evolutionärt konserverat adapterprotein som finns i cytosolen hos alla celler där det påverkar många olika signalvägar och cellprocesser6. Vi började med att undersöka proteinuttrycket för GIT1 i tumörprover från patienter med ER(+) och ER(-) bröstcancer. Med flera olika tekniker för att undersöka proteinuttryck kunde vi observera en signifikant lägre proteinnivå av GIT1 i prover från ER(-)- patienter än i prover från ER(+)-patienter. För att avgöra om proteinuttrycket av GIT1 kunde förutsäga prognos hos bröstcancerpatienter, utförde vi en Kaplan-Meier-analys i flera olika databaser, som avslöjade en direkt korrelation mellan högt GIT1-uttryck och ökad återfallsfri överlevnad. När vi stratifierade data från bröstcancerpatienterna efter olika ER-status, observerades en mer uttalad skillnad mellan hög och låg GIT1 hos ER(-)-patienter än hos ER(+) patienter.
Eftersom det är tidigare känt att Notch-aktiviteten är förstärkt i ER(-)-tumörer, undersökte vi det möjliga sambandet mellan GIT1 och Notch. Immunfärgning för NICD (Notch intracellulära domän) gav en stark nukleär färgning i proverna från ER(-)-patienterna, och omvänt, en svag nukleär färgning i ER(+)-proverna. För att verifiera dessa resultat utförde vi experiment där GIT1-nivåerna antigen förstärktes eller tystades ner med shRNA. Detta resulterade i en ökning av Notch-signaleringen då GIT1 tystades, och en minskning då GIT1 överuttrycktes. Dessa resultat som visade att GIT1 kunde reglera Notch-signalering kunde verifieras med en rad olika biokemiska analyser. För att utforska GIT1:s förmåga att påverka tumörutveckling och tillväxt, sökte vi efter gener associerade med cancerstamceller i bröstcancer7. I en genuttrycksanalys där vi jämförde 2 509 bröstcancerpatienter med höga och låga GIT1- nivåer såg vi ett signifikant ökat uttryck av aldehyddehydrogenas 1 (ALDH1)-genen hos patienter med lågt GIT1. När vi utförde en korrelationsanalys hittade vi en tydlig negativ korrelation mellan ALDH1 och GIT1 hos bröstcancerpatienter.
När vi utförde experimentet där GIT1 tystades i bröstcancerceller, kunde vi observera en signifikant ökning av antalet ALDH1-positiva celler, medan i celler där GIT1 överuttrycktes såg vi motsatt effekt.
Vilka cancerforskare kommer kommande generationer att minnas om 100 år? Ernst von Leyden är kanske en av dem. Han räknas bland medicinhistoriker som en av pionjärerna att etablera onkologin som en egen vetenskaplig disciplin. Med kollegor initierade han två milstolpar för globalt samarbete inom fältet i början av 1900-talet – dels den första internationella cancerkonferensen i Heidelberg 1906, dels det första internationella cancersällskapet i Berlin 1908, en föregångare till Union for International Cancer Control (UICC).
Conrad Röntgen och radiologin, Alexander Fleming och bakteriologin, Virginia Apgar och pediatriken: varje medicinsk disciplin har sina egna hjältar som firas med eponymer, statyer och namn på föreläsningssalar över hela världen. Även inom cancerforskningen finns otaliga internationellt kända namn, i historien och nutid (några av dem tittade vi närmare på i en tidigare översikt om forskare som erhöll eller nominerades till Nobelpriset i fysiologi eller medicin https://www.onkologiisverige. se/nobelpris-och-cancerforskning/). Men vilka som hamnar i denna hall of fame och blir förebilder för kommande generationer beror på olika faktorer. Ernst von Leydens eftermäle belyser några.
Leyden, vem? Det är nog reaktionen bland de flesta svenska onkologer när namnet nämns, och det är de inte ensamma om. Inte heller i Tyskland, där Leyden levde mellan 1832 och 1910, är han särskilt känd, trots att han bidrog till att etablera onkologin som egen specialitet. Man letar också förgäves i översikter om cancerhistoria, så som i Pulitzer Prize-vinnaren Siddharthas Mukherjees bok The emperor of all maladies: a biography of cancer. Hur kommer det sig?
FÖRSTA CANCERKONFERENSEN
Sommaren 1906 spreds information i internationella tidningar som Los Angeles Times att världens första internationella cancerkonferens skulle gå av stapeln i Tyskland. Samtidigt skickades nästan tusen brev till individuella forskare i Europa och Nordamerika för att uppmärksamma och bjuda in till sammankomsten. Avsändarna var tre tyska forskare: Ernst von Leyden (Berlin), Vincenz Czerny (Heidelberg) och Paul Ehrlich (Frankfurt). Gensvaret var med dåtida mått mätt ganska stort, 70 utländska och 350 tyska forskare bokade biljetter till Heidelberg för att presentera och diskutera nya rön 1906. Ett syfte med mötet upprepades den 6 september i New York Tribune, nämligen att Leyden ”[…] emphasized the necessity of the cooperation of all nations and all specialists in the struggle against the terrible suffering resulting from cancer”. Det var inga överord, mötesdeltagarna, däribland Leo von Lewschin, chef för Moscow Cancer Institute, vittnade om att kongressen blev
ett startskott för starkare samarbete mellan internationella cancerforskare. Delegaterna stöttade förslaget att det internationella samarbetet skulle fördjupas, och som ett led i det grundades The International Association for Cancer Research två
år senare med Leyden som president.
Dessa händelser kom att prägla det internationella utbytet, liksom nya vetenskapliga cancertidskrifter, tyska Zeitschrift für Krebsforschung (1903), japanska Gann (1907), italienska Tumori (1911) och franska Bulletin de l›Association Francaise pour l›Étude du Cancer (1911). En serie möten planerades, mest kända kanske kongresserna i Paris 1910 och Bryssel 1913, dit ledande cancerforskare från olika fält reste, däribland allmänkirurger, gynekologer, patologer, epidemiologer och allmänläkare. Men efter en stimulerande start blev avbrottet abrupt: Efter första världskrigets utbrott 1914 beslöt organisatörerna att genast lägga det officiella samarbetet på is. Några av de vetenskapliga förbindelserna överlevde dock och nya kom till så att en slags uppföljare till mötena kunde grundas 1935: Union Internationale contre le Cancer (UICC).
Cancerterapi baserad på patientens egna T-celler (vita blodkroppar) som isolerats fram och på genetisk väg modifierats att uttrycka en chimär antigenreceptor (CAR), så kallad CAR-Tcellsterapi, är idag en ytterst framgångsrik behandling av blodcancer (B-cellsleukemi), lymfkörtelcancer (B-cellslymfom) och benmärgscancer (multipelt myelom). CAR-T-cellsterapi är en avancerad behandling, så kallad ATMP (advanced therapy medicinal product) som faller under det vidare begreppet precisionsmedicin.
Det har nu gått drygt 10 år sedan Emelie Whitehead som första barn behandlades med CAR-T-celler. Emelie var fem år när hon 2010 drabbades av B-cell akut lymfatisk leukemi (B-ALL), en diagnos som i 90 procent av fallen leder till bot. Emelies leukemi blev dock resistent mot behandling och i april 2012 hade hennes läkare uttömt alla behandlingsalternativ. De rekommenderade hospicevård och förväntade sig att hon bara skulle leva några veckor till. Emelies föräldrar vägrade dock att ge upp och lyckades i sista stund få med Emilie i en nystartad klinisk prövning med CAR-Tceller vid Children’s Hospital i Philadelphia, USA. I maj 2012 behandlades Emelie med sina egna genmodifierade T-celler.
Behandlingen var tuff för den späda kroppen då cytokiner som utsöndras i samband med att CAR-T-cellerna förökade sig och attackerade tumören ledde till en systemisk inflammation som höll på att kosta Emelie livet. Efter några dagar vaknade dock Emelie upp och den cancer som hon så tappert kämpat mot i två års tid fanns inte längre kvar. Ett mirakel!? Nej, snarare frukten av många års systematisk arbete att utveckla en ny immunologisk behandlingsform av cancer. Redan 1989 hade Zelig Eshhar vid Weizmann Institute of Science i Tel Aviv, Israel tagit fram den första prototypen av en CART- cell.
TAR SIG IN I OCH DÖDAR TUMÖRCELLEN
CAR-T-celler produceras och expanderas i ett renrumslaboratorium utifrån friska T-celler som isolerats fram från cancerpatientens eget blod, figur 1. Med hjälp av en virusvektor överförs en chimär genetisk kod som integreras i T-cellernas genom (DNA). Den chimära genetiska koden kodas av och översätts till ett protein, en CAR-molekyl med en extracellulär och en intracellulär del, som uttrycks på T-cellens yta.
På utsidan hittar man ett antikroppsfragment med förmåga att känna igen en ytstruktur (ett antigen) hos tumörceller. På insidan består CAR-molekylen av så kallade signaleringsdomäner från en T-cellsreceptor och en eller flera co-receptorer.
Det innebär att när CAR-T-cellen kommer i kontakt med antigenet hos en tumörcell så aktiveras CAR-T-cellen att utsöndra faktorer (perforin och granzymer) som gör hål i tumörcellens cellmembran och tar sig in i och dödar tumörcellen.
I samband med att en CAR-T-cell aktiveras kommer den också att dela på sig och CAR-T-cellerna förökas i antal. CART- celler är därmed ett levande läkemedel med förmåga att föröka sig i kroppen och finnas kvar som minnes-CAR-T-cell i många år. De skyddar därmed patienterna mot återfall i sin tidigare cancersjukdom.
Som en del i den nationella cancerstrategin har ett flertal fokusområden identifierats för att möta nutidens och framtidens behov inom cancervården. En central fråga har varit centralisering och nationell samordning av avancerade behandlingar.
År 2013 enades regeringen och SKR om en plan att arbeta för en nationell nivåstrukturering av tio utvalda cancerbehandlingar. En av dessa var retroperitoneal lymfkörtelutrymning vid testikelcancer (retropertioneal lymph node dissection, RPLND). Sedan november 2017 är denna kirurgi koncentrerad till två nationella vårdenheter; Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge och Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Här beskriver specialistläkaren Anna Grenabo Bergdahl vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset de senaste fem årens erfarenheter av det centraliserade arbetssättet.
Testikelcancer är en sällsynt tumör och utgör bara en procent av all cancer. Samtidigt är det den unga mannens vanligaste cancerform och utgör drygt 35 procent av all cancer i åldersgruppen 20–30 år1. Incidensen har ökat stadigt de senaste decennierna och cirka 370 svenska män får diagnosen varje år. Grunden i behandlingen utgörs av orkidektomi, det vill säga borttagande av den tumörbärande testikeln, och vid förekomst av riskfaktorer eller konstaterad metastasering ges behandling med cytostatika. En liten andel av testikelcancerpatienterna behöver genomgå lymfkörtelkirurgi. Testikelcancer sprider sig till retroperitoneala lymfkörtlar utmed aorta och vena cava och kirurgins omfattning bestäms av den
testikulära tumörens lateralitet, histologi samt den radiologiska bilden.
RPLND spelar en viktig roll i behandlingen av metastaserad testikelcancer. Den vanligaste indikationen är förekomst av en retroperitoneal resttumör paraaortalt som mäter >10 mm i axiell diameter enligt utvärderande radiologi efter avslutad
kemoterapi för spritt nonseminom (så kallad post-kemo RPLND). Enligt SWENOTECAs vårdprogram (Swedish Norwegian Testicular Cancer Group) ska en unilateral RPLND rekommenderas om den retroperitoneala resttumören mäter 10–49 mm. Vid resttumörer ≥50 mm ska en bilateral utrymning utföras. Patienter med sena recidiv utan förhöjda tumörmarkörer kan vara aktuella för RPLND. Primär RPLND (utan föregående cytostatikabehandling) rekommenderas vid 1) markörnegativa nonseminom stadium IIA (retroperitoneal körtel <20 mm), 2) vid enbart teratom i den testikulära tumören och begränsad retroperitoneal lymfkörtelmetastasering, samt vid 3) malign transformation av teratom i testikeln utan tecken till spridning.
Komplexitet och svårighetsgrad av RPLND beror på flera olika faktorer. Patientfaktorer har betydelse (obesitas, annan samsjuklighet, tidigare bukkirurgi), liksom tumörfaktorer (histologi, metastasernas lokalisation och storlek, samt given kemoterapi). Traditionellt har ingreppet utförts transabdominellt via ett långt medellinjessnitt. Efter att tarmpaketet lösts från sin infästning nås retopertionealrummet och lymfkörtelstationer utmed aorta och vena cava nås. Ingreppet är i många hänseenden en kärlkirurgisk operation. Oftast är njurkärlen den kraniella begränsningen av körtelutrymningen, och uretärer den laterala. Ibland krävs dock att ytterligare områden utryms, exempelvis om tumören sträcker sig ovan njurkärlsnivå eller retrocruralt. När stora tumörmassor omsluter aorta och vena cava kan kärlkirurgiska rekonstuktioner eller organresektion krävas för att åstadkomma radikalitet.
Efter kemoterapi ses ofta en kraftigt inflammatorisk reaktion kring kärl och lymfkörtlar vilket försvårar resektionen och ökar komplikationsrisken. Den rapporterade frekvensen komplikationer vid post-kemo RPLND varierar stort i olika studier, mellan 2–32 procent2-4. Vanligast är ileus, blödning, retrograd ejakulation och lymfläckage/kyloascites. Den perioch postoperativa komplikationsfrekvensen är direkt kopplad till sjukhus- och kirurgisk volym3. Generellt ska primära RPLND ha en låg komplikationsfrekvens (<5 procent) medan post-kemo RPLND har inneboende egenskaper som ökar den förväntade komplikationsfrekvensen (10–15 procent).
På senare år har det gjorts stora framsteg i utvecklingen av nya framgångsrika immunterapier för att behandla cancer. Så kallad CAR-T-cellbehandling och behandling med antikroppar är två typer av målriktade immunterapier som har revolutionerat delar av cancervården. Men än kvarstår stora utmaningar med att identifiera proteiner på cancercellers yta som mål för immunterapier. Här beskriver professor Mattias Belting vid Lunds universitet sin forskargrupps arbete på detta högintressanta område.
Immunterapier har revolutionerat behandlingen av flera cancertyper och kan redan idag i vissa fall bota patienter med avancerad sjukdom. Gemensamt för immunterapier med CAR-T-celler och antikroppar, i synnerhet antikroppdrog- komplex (eng. antibody-drug-complex, ADC) och antikropp-radionuklidkomplex för radioimmunterapi (RIT), är att de riktar sig mot specifika målproteiner som uttrycks på ytan av tumörceller1-
3. Tumörytantigener integrerade med plasmamembranet är därför högintressanta mål för immunterapier vid cancer (Figur 1). På senare år har det gjorts stora framsteg i utvecklingen av metoder för design av smartare CAR-T-celler och antikroppar. Den stora utmaningen är att uttrycket av tumörytantigener skiljer sig åt mellan tumörer, men även inom samma tumör. Vidare förändras uppsättningen ytantigener under tumörens evolution, framförallt som svar på stressfaktorer i mikromiljön, såsom hypoxi och acidos4, 5. Onkologisk behandling med cytostatika och strålbehandling som selekterar fram behandlingsresistenta cellkloner utgör ytterligare en viktig evolutionär mekanism som ritar om tumörens ytantigenlandskap. Det finns således ett stort behov av nya strategier som med hög precision kan identifiera tillgängliga, behandlingsbara tumörytantigen på individnivå.
UTVECKLAT NY TEKNOLOGI
Även om framstegen inom DNA- och RNA-sekvensering möjliggjort transkriptionell tumörprofilering med hög upplösning och känslighet, utgör den svaga korrelationen med det faktiska uttrycket av proteiner en uppenbar, begränsande faktor. Vidare innebär proteomikbaserade metoder för analys av hela tumörbulken förlust av spatial information och begränsad sensitivitet för lågutsultaten ger således starkt stöd för behovet av avancerade teknologier som kartlägger möjliga behandlingsmål på proteinnivå samt på individnivå. Studierna har gett flera, metodologiska insikter för framtida forskning inom området. Primära tumörceller från patientvävnad visade sig fundamentalt ändra sitt ytlandskap när de togs ur sin
naturliga, tredimensionella miljö för odling under konventionella, tvådimensionella förhållanden. De metoder som tidigare utvecklats för att identifiera ytantigen eller selektera fram antikroppar riktade mot tumörceller använder i stor utsträckning 2-dimensionella cellmodeller9, 10, vilket enligt de aktuella studierna ger en missvisande bild som inte återspeglar situationen i patienttumörer.
Kan man skämta om cancerceller? Skratta åt immunsystemets kamp mot invaderande virus? Går det att belysa oetisk forskning på ett humoristiskt sätt? Svaret är helt självklart ja om frågorna ställs till Pedro Velica, immunolog, cancerforskare – och känd serietecknare. Sedan 2013 kan hans alster beskådas på sociala medier under namnet ”Pedromics”.
Pedro Velica är 38 år och kommer från Portugal, där han studerade biologi. Han valde tidigt att fokusera på immunologi med inriktning mot cancer och avlade sin PhD i Birmingham och gjorde sin post-doc i London.
– För sju år sedan började jag leta efter ett jobb i Kalifornien, men ett besök i Stockholm fick mig snabbt på andra tankar. Jag blev omedelbart jätteförtjust i staden och lyckades få en forskartjänst på Karolinska Institutet, berättar Pedro, som parallellt med sin vetenskapliga inriktning har ägnat sig åt att teckna sedan barnsben.
– Vetenskap är väldigt visuellt. Det går att förklara många komplicerade saker, som till exempel hur cancerceller fungerar, genom illustrationer. Jag vet att det finns många andra forskare som också håller på att teckna, det är ett bra och pedagogiskt sätt att lära sig – och att lära ut – saker. Jag använder mig ofta av illustrationer när jag undervisar.
Han har alltid en anteckningsbok med sig, men när han får en idé skriver han inte ned den utan gör en snabb teckning. När han efter uppmaning från sina vänner började lägga ut sina serieteckningar på sociala medier 2013 kunde han inte riktigt föreställa sig att han skulle få ett sådant gensvar.
Idag har ”Pedromics” omkring 50 000 följare på Facebook och cirka 7 000 på Twitter. Från att mest ha ägnat sig att illustrera hur cancerceller fungerar, hur immunsystemet bekämpar farliga inkräktare och hur interaktionen mellan immunsystemet och cancer ser ut har han på senare tid börjat ta upp andra saker i sina serier. Under rubriken ”Tales of the Unethical” belyser han olika forskningsetiska
problem, som exempelvis datamanipulation, publikationspressen, den stenhårda konkurrensen och den ständiga jakten på forskningsanslag. Problem som han har egen erfarenhet av. När han bad sina följare att skicka in anonyma berättelser om sina upplevelser i forskarvärlden, fick han överväldigande många, och ofta nedslående, svar på kort tid.
– Efter mina sju år i akademin insåg jag att det konkurrenspräglade arbetssätt som råder i den miljön inte riktigt passar min personlighet. Jag vill arbeta i team och är inte alls bra på att hålla mig framme och sälja mig själv. Efter att ha tröttnat på den akademiska världen lämnade Pedro KI och sin cancerforskning i våras för att istället arbeta med autoimmuna sjukdomar på AstraZeneca i Göteborg.
– Jag trivs jättebra, men med ett nytt jobb och två små barn blir det inte så mycket tid över till mina serier, säger han och tillägger att han fortfarande håller på att pröva sig fram i karriären. Att välja en mer kommersiell väg när det gäller serieteckningarna är inte aktuellt just nu.
– Det skulle förstöra all lekfullhet, tror jag. För mig är tecknandet framförallt ett lustfyllt sätt att koppla av så jag vill inte göra det till min huvudsakliga sysselsättning. Men vad vet man, jag kanske väljer en helt annan bana så småningom, kanske inom konsten.
Add Health Media, en av Nordens största aktörer inom medicin- och hälsovårdskommunikation, har förvärvat Pharma Industry Publishing som bland annat ger ut Onkologi i Sverige, Neurologi i Sverige och nättidningen Pharma Industry.
– Det vi ser framför oss är en korsbefruktning och utveckling av våra olika digitala plattformar. Den spetskompetens och det starka varumärke som tidskrifterna har byggt upp är ett nytt och värdefullt komplement i vår verksamhet. Vi kommer inte att göra några stora förändringar, att behålla OiS och NiS i tryckt form är en självklarhet, säger AHM:s VD Rikard Ekberg.
Add Health Media ägs i sin helhet av det nybildade moderbolaget Curus som nu har totalt 22 olika företag inom den digitala hälsosektorn, bland annat varumärket DOKTORN och Praktisk Medicin.
Rikard Ekberg tog över som VD för AHM i januari 2022 efter grundaren Johan Bloom som nu är VD för moderbolaget Curus. Det är inga nybörjare som ligger bakom skapandet av en av Nordens största plattformar inom health tech-området.
Rikard Ekberg har varit delägare i AHM sedan 2016 och känner Johan Bloom sedan 1997 från en gemensam tid på läkemedelsbolagen Wyeth/Pfizer.
– Jag har alltid haft ett intresse för läkemedel, hälsa och medicin. Det är viktigt att lära sig saker om den kropp man använder varje dag, säger Rikard Ekberg, som kommer från Karlskrona och började arbeta i läkemedelsbranschen inom sälj och marknad redan 1995. Han har bland annat varit verksam inom områden som gastroenterologi, psykiatri, immunologi, reumatologi och neurologi.
”EN FANTASTISK BRANSCH”
– Jag har haft ledande positioner inom bland annat Wyeth som köptes av Pfizer 2009. 2010 fick jag möjligheten att starta upp Shires (numera Takeda) nordiska verksamhet inom ADHD, som då var en underdiagnostiserad funktionsnedsättning. Det var en spännande och intensiv period inför lanseringen av en helt ny klass av läkemedel. Det var en fantastisk bransch att arbeta i då man hela tiden ligger i forskningens framkant och lär sig så mycket inom de terapiområden man arbetar inom.
Rikard Ekberg, som är ekonom i grunden, hade under en period ansvar för ett team på 23 personer och har genom åren arbetat med några av de mest sålda läkemedlen i Sverige/Norden.
– Efter flera år i läkemedelsindustrin började jag mer och mer snegla mot entreprenörspåret. Jag upplevde att man kom längre och längre bort från patienterna och det kliniska arbetet. Johan och jag har följt varandra sedan tiden på Wyeth och det var en perfekt match när jag började på Add Health Media. Den röda tråden i de bolag som nu ryms inom AHM är satsningen på kommunikation, riktad både mot professionen (Praktisk Medicin) och patienterna (DOKTORN). I bolaget ingår även PM Academy på den digitala plattformen PraktiskMedicin.se som erbjuder korta interaktiva utbildningar för sjukvårdspersonal, framför allt för läkare.
Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, har beslutat om subvention för Lumykras (sotorasib) som monoterapi vid behandling av vuxna patienter med avancerad icke-småcellig lungcancer med KRAS G12C-mutation som progredierat på minst en systemisk behandling. Beslutet innebär att dessa patienter nu kan erbjudas behandling med Lumykras inom ramen för läkemedelsförmånerna.
– Lumykras är den första målriktade behandlingen mot KRASG12C som är den vanligaste kända mutationen hos patienter med icke-småcellig lungcancer, säger Sandra Eketorp Sylvan, medicinsk chef på Amgen Sverige. Vi är därför mycket glada att Lumykras nu blir tillgängligt för patienter med denna allvarliga form av lungcancer.
”Det är oerhört glädjande att den första målriktade behandlingen mot KRASG12C nu blir tillgänglig”, säger Sandra Eketorp Sylvan, onkolog och medicinsk chef på Amgen Sverige. FOTO: Bosse Johansson
Icke-småcellig lungcancer, NSCLC, utgör över 80 procent av de cirka 4 200 lungcancerfall (NSCLC = non-small-cell lung carcinoma) som årligen diagnostiseras i Sverige. Med en uppskattad förekomst på mellan 20 och 40 procent i västvärlden är KRAS den vanligaste kända mutationen vid NSCLC och av dessa beräknas en dryg tredjedel utgöras av en variant som heter KRAS G12C. Proteinet som uttrycks vid denna mutation, KRASG12C, stimulerar cancercellerna till att dela sig okontrollerat. I dagsläget beräknas omkring 14 procent av samtliga NSCLC-patienter ha denna specifika mutation.
Ett problem som gäckat forskarna under närmare 40 år är att KRASG12C inte har några naturliga fickor som en småmolekylhämmare kan binda till. Genom att utnyttja en tidigare okänd ”räffla”, på KRASG12C-proteinet lyckades Amgen-forskarna få Lumykras (sotorasib) att binda specifikt och irreversibelt till KRASG12C på ett sätt som låser proteinet i ett inaktivt tillstånd vilket försämrar cancercellernas förmåga att dela sig och överleva.
Sandra Eketorp Sylvan säger att det visserligen alltid känns bra när ett nytt läkemedel blir tillgängligt, men att just det här känns extra stort.
– Jag är ju själv onkolog och därmed smärtsamt medveten om hur dyster prognos de här patienterna haft efter att de progredierat på första linjens behandling. Många har inte svarat på de behandlingar som tidigare funnits tillgängliga, eller så har de fått alltför svåra biverkningar, säger hon. Mot den bakgrunden är det oerhört glädjande att den första målriktade behandlingen mot KRASG12C nu blir tillgänglig efter alla dessa år.
TLV:s beslut om att subventionera Lumykras gäller från och med den 26 augusti 2022.
Om Lumykras (sotorasib)
Lumykras (sotorasib) är en first-in-class småmolekylhämmare som specifikt och irreversibelt binder till KRASG12C via den cysteinaminosyra som ersätter glycin när mutationen inträffar. KRASG12C blir på så vis låst i ett inaktivt GDP-bundet tillstånd (GDP = guanosine diphosphate, guanosindifosfat). Detta är möjligt efter att forskarna bakom Lumykras upptäckt en tidigare dold ”räffla” på KRASG12C-proteinet.
Lumykras (sotorasib) är en first-in-class småmolekylhämmare som selektivt och irreversibelt genom kovalent inbindning binder till cystein 12 (C12) och ockuperar en liten ficka (P2) på det inaktiva GDP-bundna KRASG12C-proteinet.2,8,9 Vidare utnyttjar LUMYKRAS® en tidigare dold räffla, ibland kallad ”a cryptic pocket”, vid histidin 95 (H95) till att via kovalent inbindning öka kontakten med det KRASG12C-muterade proteinet vilket resulterar i en mer potent och selektiv inbindning (figur 1).8,9 Genom denna inbindning låser sotorasib in det KRASG12C-muterade proteinet i ett inaktivt tillstånd vilket försämrar cancercellernas förmåga att dela sig och överleva
Om CodeBreaK 100
Till grund för godkännandet av Lumykras låg fas II-delen av CodeBreaK 100, en oblindad multicenterstudie på patienter med KRAS G12C-muterade solida tumörer som var tungt förbehandlade och hade genomgått minst två tidigare behandlingslinjer.
Det primära effektmåttet var centralt utvärderad objektiv tumörrespons (ORR = Objective Response Rate). Lumykras, 960 mg, administrerat oralt en gång per dag, resulterade i en objektiv tumörrespons på 37,1 procent (ORR = Objective Response Rate). ORR definierades i detta fall som andel patienter med ≥ 30-procentig minskning av summan av target-lesionens längsta diameter jämfört med baslinjen. Responsdurationen var i median 11,1 månader. Fler än fyra av fem, 80,6 procent, uppnådde sjukdomskontroll (DCR = Disease Control Rate). Progressionsfri medianöverlevnad (PFS = Progression-free Survival) var 6,8 månader och den totala medianöverlevnaden (OS = Overall Survival) var 12,5 månader (data cut-off 15 Mars 2021).
De vanligaste behandlingsrelaterade biverkningarna (TRAE = Treatment-Related Adverse Events) var diarré (32 procent), illamående (19 procent), förhöjt alaninaminotransferas (ALAT) respektive aspartataminotransferas (ASAT) (15 procent vardera). De vanligast förekommande allvarliga (grad ≥ 3) behandlingsrelaterade biverkningarna var förhöjt ALAT (6 procent), förhöjt ASAT (6 procent) och diarré (4 procent). Endast 7 procent avslutade behandlingen till följd av behandlingsrelaterade biverkningar.
För ytterligare information, vänligen kontakta:
Sandra Eketorp Sylvan, medicinsk chef, Amgen, tel: 070–433 57 91
Kvinnor med en bröstcancerdiagnos som genomgår fertilitetsbevarande åtgärder löper inte någon ökad risk för återfall eller sjukdomsspecifik dödlighet. Det visar en studie från Karolinska Institutet som följt deltagarna i genomsnitt under fem år. Resultaten, som publicerats i tidskriften JAMA Oncology, skulle i framtiden kunna ge trygghet och nytt hopp till kvinnor som vill bevara sin fertilitet efter cancerbehandling med kemoterapi.
Närmare en av tio kvinnor som drabbas av bröstcancer är i fertil ålder, och riskerar att bli sterila av behandlingen med kemoterapi. Med hoppet om att kunna få barn efter avslutad cancerbehandling, väljer många kvinnor att genomgå fertilitetsbevarade åtgärder (FBÅ) med eller utan hormonell stimulering. Dessa metoder inkluderar kryopreservering, nedfrysning, av embryon, kvinnliga könsceller (oocyter) och äggstocksvävnad.
Anna (Anja) Marklund. Foto: A. Marklund.
– Det är inte ovanligt att rädslan för att FBÅ ska bidra till canceråterfall eller död gör att kvinnor med hormonpositiv bröstcancer eller deras behandlande läkare väljer bort dessa åtgärder. I vissa fall får kvinnorna också rådet att vänta 5-10 år innan de försöker bli gravida, och med stigande ålder minskar fertilitetsmöjligheten hos alla kvinnor. Därför behövs mer kunskap om säkerheten vid FBÅ i samband med en bröstcancerdiagnos, säger studiens försteförfattare Anna (Anja) Marklund, forskare vid institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet.I denna studie har forskare vid Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset undersökt om fertilitetsbevarade åtgärder i samband med en bröstcancerdiagnos innebär en ökad risk för sjukdomsåterfall eller död. Studien har följt kvinnorna i fem år i genomsnitt.
Registerstudien omfattar 1 275 kvinnor i fertil ålder som behandlades för bröstcancer mellan 1994-2017 i Sverige. Av dessa genomgick 425 fertilitetsbevarande åtgärder med eller utan hormonell stimulering. Kontrollgruppen med 850 kvinnor behandlades för bröstcancer men genomgick inte FBÅ.
Kvinnorna som genomgick FBÅ matchades med kvinnorna i kontrollgruppen enligt ålder, period vid diagnos, och region där de behandlades. Det statistiska underlaget hämtades från såväl rikstäckande sjukvårdsregister som befolkningsregister med data om utfall, sjukdoms- och behandlingsrelaterade variabler samt socioekonomiska egenskaper.
Andelen utan återfall under fem år var 89 procent bland kvinnor med hormonell stimulering av äggstockar, 83 procent bland kvinnor med nedfrysning av äggstocksvävnad, och 82 procent bland kvinnor utan FBÅ. Fem år efter behandlingen mot bröstcancer var överlevnaden 96 procent i gruppen med hormonell stimulering för att frysa ägg eller embryo, 93 procent i gruppen med FBÅ som inte genomgick hormonstimulering, och 90 procent i gruppen utan FBÅ.
Kenny A. Rodriguez-Wallberg. Foto: Stefan Zimmerman.
– Vi såg ingen ökad risk för återfall eller dödlighet vid fertilitetsbevarande åtgärder, jämfört med de kvinnor som inte genomgår någon FBÅ. Det är viktig information som förhoppningsvis kan bidra till förändrade vårdrutiner när det gäller unga kvinnor med bröstcancer som vill bevara sin fertilitet, säger studiens sisteförfattare Kenny Rodriguez-Wallberg, adjungerad professor och forskargruppsledare vid institutionen för onkologi och patologi, Karolinska Institutet, och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.Nu planerar forskarna att följa upp resultaten efter ytterligare fem år.
Studien finansierades av Cancerfonden, Radiumhemmets Forskningsfonder, Bröstcancerförbundet, Region Stockholm, och Karolinska Institutet. Det finns inga rapporterade intressekonflikter.
“Relapse rate and disease-specific mortality following procedures for fertility preservation at time of breast cancer diagnosis”. Anna Marklund, Tobias Lekberg, Elham Hedayati, Annelie Liljegren, Jonas Bergh, Frida E. Lundberg, Kenny A. Rodriguez-Wallberg. JAMA Oncology, online 25 augusti 2022, doi:10.1001/jamaoncol.2022.3677.
