Lovande fynd med PD1-antikroppar rapporterades också från svårbehandlade tumörtyper som huvud/ hals-cancer och lever-cancer. DNA-reparationsförmåga, mutationsmängd och bcateninsignalering rapporterades som nya biomarkörkandidater för att förbättra urval av patienter för immunterapibehandlingar. En positiv fas III studie i bröstcancer med CDK4/6 hämmare bekräftade cellcykel-proteiner som”drug-targets”. Diskussionerna om kostnadseffektivitet av nya läkemedel intensifieras och hördes i år också på plenar-sessionen.
”Vi måste få igång användningen av nya läkemedel”
Varje år drabbas ungefär 3800 människor av lungcancer i Sverige. Ungefär lika många dör varje år av sjukdomen. Lungcancer är den femte vanligaste cancerformen i Sverige och bara 15 procent av de drabbade lever efter fem år. Enligt Cancerfondsrapporten 2015 är det den cancersjukdom som dödar flest människor. Rökning är, hos närmare 90 procent av dem som insjuknat, orsaken till sjukdomen. I 10-20 procent av fallen har det med arbetsmiljön att göra, även att utsättas för radongas kan bidra, enligt Klas Kärre, professor i immunologi vid Karolinska Institutet och ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd.
– Men ibland kan vi inte förklara varför en ung, icke-rökare insjuknar. Det kan bero på dagliga mutationer i cellerna som kroppen inte kan laga, men vi vet inte med säkerhet orsaken. I sitt arbete med att förebygga lungcancer har Cancerfonden ett visionärt mål om ett tobaksfritt Sverige år 2025. Ett första steg kan vara att minska exponeringen av tobaksförpackningar.
– Forskning visar att ett förbud mot exponering av tobaksförpackningar minskar förekomsten av lungcancer, framför allt bland unga. Här har exempelvis Australien och Kanada kommit mycket längre än Sverige, fortsatte Klas Kärre. Hösten 2014 skrev Roger Henriksson, professor och överläkare i onkologi och chef för Regionalt cancercentrum Stockholm Gotland, en debattartikel på DN Debatt, ”Screening av lungcancer kan rädda 500 liv per år”.
– Amerikanska studier visar att vi ska screena högriskgrupper. De som är eller har varit storrökare och de som är i åldersspannet 50-70 år hör dit, sa Roger Henriksson vid seminariet. Socialstyrelsen tillsatte en utredning. Roger Henriksson tillade att det snart publiceras en studie i ämnet som gjorts i Europa.
Ny specialdesignad rehabiliteringsvecka för huvud-halscancerpatienter
Stockholms läns landsting erbjuder alla cancerpatienter rehabiliteringsveckor på internat, så kallad specialiserad cancerrehabilitering. Den syftar till att hjälpa patienterna att återgå till ett normalt liv. Det har länge funnits ett önskemål om att patienter som behandlats för cancer i huvud-halsområdet skulle få en samlad riktad rehabilitering som tar hänsyn till just deras problem.
– Vi har gjort trevande försök att bearbeta landstinget så att de eventuellt skulle kunna skapa ett rehabiliteringsinternat för våra patienter. Men jag såg inte hur detta skulle kunna åstadkommas inom rimlig tid, säger Britt Nordlander, docent och överläkare på Karolinska Sjukhuset. Varje år diagnostiseras cirka 1300 patienter med huvud- och halscancer som är ett samlingsbegrepp för tumörer i läpp, munhåla, svalg, struphuvud, näsa, bihålor och spottkörtlar. Överlevnaden för denna patientgrupp är 76 procent efter fem år, men varierar mellan 29 och 92 procent beroende på diagnosgrupp. – Är man opererad och/eller strålad mot halsen eller munnen innebär det oftast svårigheter som tar tid att lära sig hantera, säger Britt Nordlander.
Överdiagnostik vid Prostatacancerscreening
Överdiagnostik vid Prostatacancerscreening
Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige. Varje år får ca 9000 män diagnosen. Sverige har dessutom en av världens högsta prostatacancer mortaliteter. Cirka 2400 män dör årligen i sjukdomen.1 I Sverige tilllämpas nationella screeningprogram för livmoderhals- bröstoch sedan en tid också tjocktarmscancer. Motsvarande program för prostatacancer saknas. Många män gör istället PSAtester på eget initiativ, så kallad opportunistisk screening. Opportunistisk PSA-screening är utbrett och man uppskattar att ungefär hälften av männen i screeningålder (55-69 år) har PSA-testat sig.2 Det finns dock ingen nationell rekommendation för hur ett sådant testprogram skall vara utformat och det finns heller inte vetenskapliga bevis för att denna form av screening är effektiv. Man uppskattar att ungefär hälften av de män som diagnostiseras med screeningupptäckt prostatacancer kan vara överdiagnostiserade. Med överdiagnostik menas diagnos av en cancer som i avsaknad av screening inte hade diagnostiserats under mannens livstid. Överdiagnostik leder till att ”friska” män får en cancerdiagnos och riskerar att behandlas i onödan (överbehandling). Den botande behandlingen för prostatacancer, radikal prostatektomi och strålbehandling, är förknippad med biverkningar som till exempel nedsatt potens, urinläckage och tarmbesvär vilka har en negativ effekt på livskvaliteten.
Äldre män underbehandlas
Överbehandling av prostatacancer diskuteras mycket. Allt fler män med lågriskcancer påbörjar aktiv monitorering istället för att behandlas. Att det i Sverige finns en utbredd underbehandling av män med en potentiellt botbar högrisk prostatacancer utan spridning har inte uppmärksammats lika mycket. Det är mycket stora skillnader mellan olika landsting i behandlingen av denna patientgrupp.
EN HISTORISK BAKGRUND
Sedan blodprovet PSA infördes för prostatacancerdiagnostik kring år 1990 har ett stort antal män diagnostiserats med en liten, organbegränsad, högt eller medelhögt differentierad prostatacancer. Till att börja med var entusiasmen stor för att operera eller strålbehandla män med denna typ av prostatacancer. Resultaten blev utmärkta. De flesta männen kunde botas. Aggressiv, lågt differentierad prostatacancer skulle man däremot inte ge sig på, eftersom en stor andel av patienterna fick återfall. De eventuella vinsterna med en lokal behandling bedömdes inte uppväga biverkningarna från urinvägar, ändtarm och sexuell funktion. Ett exempel på denna pessimistiska inställning är att män med lågt differentierad cancer inte ingick i den numera världsberömda studien SPCG-4, i vilken män med lokaliserad prostatacancer randomiserades mellan operation (radikal prostatektomi) och exspektans med senare hormonell behandling1. Eftersom man begränsade sig till att operera och strålbehandla män med mer beskedlig prostatacancer, var det praxis att inte erbjuda botande behandling till män över 70 år. De förväntades dö av andra orsaker innan deras prostatacancer skulle hinna utveckla sig till en dödlig sjukdom. Inte oväntat begränsade sig överlevnadsvinsten med operation i SPCG-4 till män under 65 år, medan man inte påvisade någon positiv effekt av att operera män över 65 års ålder.
Cytostatikabehandling vid malignt mesoteliom
Mesoteliom
MPM är en aggressiv tumör med dålig prognos. Tumören har en höggradigt invasiv tillväxt som påverkar omgivande vävnader, även om den har en låg tendens att bilda metastaser. Medianöverlevnad (OS) vid lokalt framskriden eller metastatisk sjukdom utan behandling har under 80- och 90-talet varit 4-13 månader och effektiv behandling har saknats. Multimodal behandling som kombinerar cytostatika, kirurgi och strålbehandling är ett fungerande alternativ endast för en mycket liten selekterad undergrupp av patienter. Systemisk behandling utgör det huvudsakliga behandlingsalternativet. Tumörens unika tillväxtssätt försvårar bedömning av tumörrespons. Detta, samt den relativa sällsyntheten hos MPM har gjort behandlingsstudier komplicerade. Det senaste decenniet har prognosen för patienter med MPM förbättrats genom bättre cytostatikabehandling, utbyggd palliativ vård samt nya diagnostiska metoder. Denna översikt syftar till att beskriva tillgängliga randomiserade studier avseende systemisk medicinsk behandling för denna patientkategori.
Breakthrough insight into HPV
Prostate cancer is a common urological malignancy and an important health concern worldwide. The exact mechanisms of the progression of prostate gland into a cancer are not well characterized. The immune responses influence the development of prostate cancer as infectious agents are potent factors in prostatic inflammation. Viral infections in particular may lead to chronic inflammation of the prostate and lead to initiation or development of prostate cancer1. The emerging epidemiological studies have suggested that prostate tissue is prone to sexually transmitted infection with several viruses having oncogenic potential such as polyomaviruses (SV40), HPVs and members of the herpes virus family. Harald zur Hausen received the Nobel Prize in Physiology and Medicine 2008 for the discovery of the oncogenic potential of HPV in cervical cancer. Human papillomavirus is a small, non-enveloped DNA virus with a circular, double stranded DNA genome of approximately 8 Kb genome size. The HPV participates in cancer initiation/ progression through its E6 and E7 oncogenes that interact with and inhibit the activities of critical components of cellcycle regulatory systems of the host, in particular E6 with p53 gene and E7 with Rb gene.
Frontiers in cancer research and therapy
Cancerceller som växer i antal och bildar tumörer är inte en process som sker isolerat från resten av sin omgivning. Emiliy Wang, Beckman Research Intitute of City of Hope, USA, talade om hur cancerceller utnyttjar sin närliggande miljö (mikromiljö) för att kunna växa och bilda tumörer. MikroRNA (miR) molekyler, som Emilies lab studerar, påverkar cellerna runtomkring cancercellerna. Cancerceller har förmågan att producera och kapsla in dessa miR molekyler i så kallade exosomer inuti cellen. Exosomerna utsöndras sedan av cancercellerna och cirkulerar i blodet tills de tas upp av normala celler. I cellerna släpps miR molekylerna ut från exosomerna och binder RNAmolekyler som i sin tur nedreglerar genuttryck. Denna process resulterade i att mänskliga bröstcancerceller började växa snabbare och tumörer bildades i möss. Labbet kunde även identifiera miR-122 som en av de miRmolekyler som utsöndras. Gener som nedregleras av miR-122 visade sig vara viktiga för glukosupptag och celler som tagit upp miR-122 förlorar denna förmåga vilket resulterar i ett överskott av glukos. Detta ledde i sin tur till att cancercellerna tar upp glukosöverskottet och använder det som energi för att fortsätta växa och bilda tumörer. Blockering av upptaget av miR-122 hos de normala cellerna, ledde till att cancercellerna slutade växa och återställde de normala cellernas förmåga att ta upp glukos. Emily påpekade att hennes studier visar att övervikt och för mycket socker är skadligt eftersom socker fungerar som bränsle för cancerceller. Dessutom betonade hon att hennes studier även visar möjligheterna att använda miRmolekyler som cirkulerar i blodet som biomarkörer för att identifiera olika subtyper av bröstcancer. En stor fördel med att använda miRmolekyler som biomarkörer för cancer är att man endast behöver ta ett blodprov.
Etik och juridik kring information om osubventionerade cancerläkemedel
Fram tills för några år sedan var det bara enstaka cancerbehandlingar som vi i Sverige inte kunde använda på grund av att de var för dyra. Det blev en högljudd debatt i massmedia när onkologkliniken i Lund för tio år sedan begränsade användningen av Herceptinför att klara sin budget. Till slut sköts medel till så att kvinnor med bröstcancer inte skulle behöva dö i förtid. Dessvärre var detta bara en droppe som varslade om regnet. Allt fler nya cancerläkemedel bedöms vara för dyra för att användas inom den godkända indikationen. I prostatacancersjukvården började ”ransoneringen” när Zytiga registrerades 2011. Sedan dess har det registrerats ytterligare fyra läkemedel som vi bara får använda för en del av de patienter som behöver dem. Situationen är på intet vis unik för prostatacancersjukvården. För många cancerbehandlande läkare är det numera vardag att välja bort den bästa behandlingen för sin patient av ekonomiska skäl. Frågan är om och i så fall hur vi ska informera våra patienter om de behandlingar som sjukvården inte erbjuder. Arbetsgruppen för det nationella vårdprogrammet för prostatacancer ställde frågan till Socialstyrelsen, Statens medicinsk- etiska råd, Läkaresällskapets etikdelegation och Läkarförbundets etik- och ansvarsråd. Nedan följer en bakgrund till våra frågor och därefter de olika svaren, som bör vara av intresse för alla som behandlar eller behandlas för cancer.
EHA 20 år
EHA 20 år
”Vi satte Europa på hematologiforskningens karta”
Och fart under galoscherna blev det. I sommar samlas tusentals hematologer från hela världen i Wien närEHA håller sin 20:e kongress. Vid den första europeiska kongressen, i Bryssel 1994, var deltagarantalet blygsammare, men EHA-grundarna tvivlade inte på sin idé.
– Två år senare vågade vi ha vår andra kongress, i Paris. Alltihop tog fart ganska snart, säger Magnus Björkholm. EHA och dess kongresser kom till och utvecklades i en tid när kunskapsutvecklingen inom hematologin accelererade. Tidigare hade inte mycket behandlingsmässigt hänt på flera decennier. I en tidningsintervju i slutet av 1970-talet gav Magnus Björkholm en bild av dåtidens situation inom hematologin; inga större nyheter fanns att vänta inom de närmaste fyra åren.
– Det var inget konstigt med det, det var så det var i början, säger han.
Magnus Björkholm hade efter medicinstudierna och åren inom histologin med forskning på marsvinsbenmärg kommit fram till att han ville bli kliniker. 1973 tog han sin läkarexamen och sökte sig till Serafimerlasarettet där han medverkade när professor Göran Holm öppnade landets förmodligen första avdelning för specialiserad hematologivård. 1980 stängdes Serafen och Magnus Björkholm blev i stället chef för hematologienheten på Danderyds sjukhus. 1986 kallades han över till chefsjobbet på medicinkliniken vid Karolinska sjukhuset.
Hemgång efter cancerkirurgi
Hemgång efter cancerkirurgi
Att ha tillgång till information under cancersjukdomens förlopp är oerhört viktigt för både patienter och närstående. Trots att detta varit känt under åtskilliga årtionden så fortsätter patienter och deras familjer att visa sin otillfredsställelse med den information som erbjuds från sjukvården. Informationen upplevs sakna viktiga delar och inte förbereda patienten på det som väntar, vilket skapar mer oro och otrygghet. Kolorektal cancer drabbar drygt 6 000 personer i Sverige varje år1. Operation är den traditionella behandlingen och numera används ofta ett accelererat vårdförlopp, ett multidisciplinärt behandlingsprogram avsett att minska den kirurgiska stressen för kroppen i samband med operation2. Förutom operationen kan cytostatika behövas som tilläggsbehandling efter operation.
Positiva resultat i SOFT-studien.
Internationella bröstcancerstudiegruppen (IBCSG) har en lång historia av att genomföra akademiska studier. Ofta har optimal endokrin bröstcancerbehandling varit de huvudsakliga frågeställningarna. Hur man bäst behandlar premenopausal hormonreceptorpositiv bröstcancer har hittills varit oklart. I början av 2000-talet startade IBCSG tre prövningar samtidigt; SOFT, TEXT och PERCHE. Dessa, så kalllade, STP prövningar designades för att tillsammans kunna besvara tre frågor: Värdet av ovariell funktionshämning (OFS) i tillägg till tamoxifen (SOFT), värdet av aromatashämmare (exemestane) istället för tamoxifen hos kvinnor som behandlas med OFS (SOFT och TEXT) och värdet av kemoterapi i tillägg till endokrin terapi (PERCHE). De tre musketörerna inom IBCSG; Aron Goldhirsch, Alan Coates och Rich Gelber designade studierna med planen att låta dem gå parallellt. Resultaten skulle sedan samanalyseras för att få svar på frågorna ovan. Studierna var upplagda så att i princip alla globala praxisinriktningar vid denna tid kunde finna någon av studierna lämplig att delta i. Det resulterade i att studierna rekryterade bra och verkligen blev globala. Ett undantag var dock PERCHE-studien, som i detalj ville analysera effekten av kemoterapi i tillägg till endokrin terapi. Med tanke på att flera studier hos premenopausal bröstcancer redan då hade visat ”medelvärdeseffekter” till bättre utfall kunde inte rekrytering till PERCHE genomföras. Denna studie stängde redan efter ett fåtal randomiserade patienter. Tyvärr råder än idag en viss osäkerhet över hur stor nytta kemoterapi ger i olika undergrupper av hormonpositiv premenopausal bröstcancer.
Under snart tio år har vi samlat blodprover på individer med schizofreni och bipolär sjukdom över hela Sverige för genetisk kartläggning. Friska kontroller matchade för ålder, kön och län har deltagit som jämförelsematerial. Det har varit ett äventyr i sig att organisera kontakter med psykiatriska ledningsgrupper i samtliga län, patienter och deras anhöriga samt patientorganisationer. Inte minst har de tiotal sjuksköterskor som åkt runt i landet och träffat samtliga patienter för blodprovstagning haft ett utmanande arbete. De friska kontrollerna har själva gått till sin vårdcentral och lämnat blod. Sammanlagt har ca 5 500 patienter med schizofreni och ca 7000 kontrollpersoner deltagit. Materialet har varit grunden till ett flertal publikationer i Nature. Vi har identifierat nya gener och mutationer associerade med psykisk sjukdom, samt visat att schizofreni är polygeniskt1,2.
VÅR VÄG TILL FORSKNING OM LEUKEMI
Vi och vår samarbetspartner i Boston förstod i efterhand att materialet också erbjöd en unik möjlighet att testa hypoteser om förstadier till blodcancer. Vår partner har tidigare genomfört genetisk testning av de gener som ger upphov till proteiner, exomsekvensering. Tidiga mutationer finns sannolikt långt innan sjukdomen ger kliniskt relevanta symtom. Exomsekvenseringen gjorde att vi kunde spåra klonala expansioner (klonal hematopoes) i blodet, med hypotesen att dessa var förstadium till cancer. Ett av våra forskningsfokus var samtidig somatisk sjuklighet vid schizofreni. I vårt material har vi därför också uppgifter från patientregistret om dödsorsak och diagnoser från öppen- och slutenvård mellan 1965 och 2012. Vår studiegrupp var i genomsnitt ca 55 år vid blodprovstagningen och vi hade möjlighet att följa deltagande individers hälsa två till sju år efter DNA-provet.
En samverkansmodell för utveckling och introduktion av nya läkemedel
Utvecklingstiden för nya läkemedel är lång. Både de forskande läkemedelsföretagen, patienter/ patientorganisationer och vårdprofessionerna har tagit olika initiativ för att försöka korta ledtiderna för utvecklingen av nya läkemedel. Det gäller alla steg från projektstart, ansökan om godkännande, till marknadsföringstillstånd och till dess att läkemedlet kommer till användning. Regulatoriska myndigheter har på olika sätt försökt hitta former för att tillmötesgå dessa behov. Konceptet med stegvist godkännande bygger vidare på sådana tidigare regulatoriska initiativ. Regeringen uppdrog i december 2013 till Läkemedelsverket, inom ramen för den nationella läkemedelsstrategin (NLS), att i samråd med Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) studera olika internationella initiativ och processer för att stegvis godkänna och prissätta nya läkemedel. I uppdraget har också ingått att överväga en gemensam nationell position och föreslå åtgärder som bidrar till att processen utvecklas, samt bedöma om den är förenlig med det europeiska regulatoriska systemet. En analys av hur stegvist godkännande kan komma att påverka processen för ordnat införande av nya läkemedel har också gjorts. Uppdraget har genomförts som en av 39 aktiviteter inom den nationella läkemedelsstrategin (NLS), en nationell kraftsamling kring prioriterade förbättringsområden inom läkemedelsområdet som startade 2011 och samordnas av CBLkansliet (Centrum för bättre läkemedelsanvändning) på Läkemedelsverket.
Klinisk molekylär patologi – en viktig partner i framtidens cancersjukvård
Vid klinisk molekylär patologi (KMP) på Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU) görs dessa analyser, numed nya tekniken ”Next Generation Sequencing” (NGS). KPM är ett litet lab med stor kapacitet och en del är den laboratoriemedicinska verksamheten vid Klinisk patologi och genetik på SU. Uppdragsgivare är kliniker och mottagningar inom bassjukvård och högspecialiserad vård inom främst Västra Götalandsregionen (VGR), med 1,6 miljoner invånare. Här ansvarar man för molekylär karaktärisering av majoriteten av alla solida tumörer inom VG-regionen.
– De flesta nya fall inom regionen, med bröstcancer, koloncancer, lungcancer och malignt melanom m.fl. kommer till vårt laboratorium för analys. Men labbet är inte stort med sina 3,7 laborativa tjänster. Idag är vi fyra BMA, två molekylärgenetiker och två patologer som arbetar här, berättar Carola Andersson molekylärbiolog, Drift- & Utvecklingsansvarig vid KMP.
Smarta digitala lösningar i framtidens nätverkssjukvård
Sensorekonomin är på stark framväxt. Redan till 2020 kommer, enligt exempelvis Cisco och Ericsson, 50 miljarder saker att vara trådlöst uppkopplade dygnet runt. Med en världspopulation 2020 på cirka 7,6 miljarder människor betyder det 6,5 uppkopplade saker per individ. Det är dock så mycket mer än individer som är och blir uppkopplade. Saker i vår närhet kommer att kommunicera med varandra utan människors inblandning. Allt mer data kommer att genereras direkt av individen i form av självskattningar eller automatiskt avlästa sensordata. Hur vi än vänder och vrider på utvecklingen kommer det att påverka människors sätt att leva och i förlängningen vårt sätt att tänka. Den kommer att påverka hur vi delar information och hur vi kommer att agera när det gäller frågor om integritet, något som kommer att vara olika beroende på person och givet sammanhang. Flera undersökningar visar att människor är beredda att förhandla bort en del av integriteten mot att i stället vinna bättre åtkomst till information och kunskap, inte minst inom det medicinska området.1
Får man ljuga för patienter?
Som små barn lärde vi oss alla att man inte får ljuga; både mamma och pappa, deras föräldrar och våra lärare var lika eniga: Man måste tala sanning! Ur samhällssynpunkt är denna synpunkt lika glasklar som nödvändig – betänkt det omvända: om folk går omkring och ljuger om ditt och datt har man ju ingen nytta av vad de säger. Det stämmer också med vad vi har lärt oss av livet själv; de människor som vi träffat på som ljugit ofta är ganska ”värdelösa” för oss, och om man kommit på någon med att någon gång ljuga så tar det mycket lång tid innan förtroendet är återupprättat igen. Grundregeln är alltså glasklar.
Man skall tala sanning
Nåja, detta resonemang är inte kontroversiellt eller svårt att acceptera
– men livet är sällan så enkelt och så glasklart. Det finns nämligen andra principer som bör ställas mot sanningsprincipen, exempelvis den grundtes inom medicinsk etik som brukar uttryckas som: ”Man skall göra gott.” Hippokrates vände på det och framhävde att den kanske viktigaste grundprincipen för all sjukvård är att ”Man skall inte skada.” Både tesen om att göra gott och den om att man inte skall skada är så självklara att de är svåra att problematisera – exempelvis vore det orimligt att säga det omvända: ”Man skall inte göra gott och man får gärna skada.” Oavsett andra grundtänkesätt är sannolikt alla människor därför beredda att acceptera dessa teser.
Viktigt med Multidisciplinära Teamkonferenser
Många framsteg har skett inom behandlingen av kolon- och rektalcancer sedan början av 80 talet. Förbättringar har skett inom strålbehandling, cytostatikabehandling och operationsteknik. Under senare år har även multidisciplinära team (MDT) konferenser införts i rutinsjukvård. Det har hittills inte funnits några bevis för att detta har någon positiv påverkan på valet av behandling och utfallet av denna. En aktuell avhandling1 som försvarades den 14 november 2014 tog bland annat upp frågan om vilka patienter som diskuteras på preoperativa MDT vid rektalcancer, samt om dessa diskussioner påverkar den behandling som patienterna får. Rektalcancer är ett område där introduktionen av MDkonferenser har skett parallellt med förfinad kirurgisk teknik, förbättrade diagnostiska möjligheter och förändrade principer för onkologisk behandling. Dessa förändringar har lett till förbättrad totalöverlevnad, sjukdomsfri överlevnad och färre återfall. Endast ett fåtal studier har undersökt preoperativa MDT-konferenser vid rektalkirurgi. Det finns data som talar för att det som beslutats vid MDT-konferenser också styr i de kliniska beslut som fattas2.
Starkt nordiskt samarbete driver på den globala utvecklingen inom NET- området
Neuroendokrina tumörer, NET, är en heterogen grupp av cancersjukdomar som har sitt ursprung i endokrina celler i till exempel bukspottkörteln, sköldkörteln eller magtarmkanalen. Tumörerna frisätter hormoner eller andra metabolt aktiva produkter som orsakar olika symtom beroende på vilka substanser tumören producerar. I Sverige diagnostiseras omkring 500 nya fall av NET per år. NET växer ofta långsamt och patienterna kan leva länge med sjukdomen. I många länder utanför Norden är traditionen att så länge som möjligt följa NET-patienten utan att sätta in behandling. I de nordiska länderna finns i stället en samsyn kring att man bör ha en aktiv inställning och använda de allt fler goda behandlingsmöjligheter som växer fram.
– Vi anser att det mer aktiva förhållningssättet leder till bättre livskvalitet och längre överlevnad. Nordiska centra står sig också mycket bra i internationella jämförelser av överlevnadssiffror, säger Eva Tiensuu Janson. Hon är professor i medicin och leder en forskargrupp som ingår i ett Centre of Excellence för neuroendokrina tumörer vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset i Uppsala. Eva Tiensuu Janson är också ordförande i det nordiska nätverket för NET-forskning och utveckling av NET-vården; Nordic Neuroendocrine Tumor Group, NNTG.
– Något som känns väldigt bra är att våra goda resultat väcker intresse internationellt och att vårt aktiva förhållningssätt får genomslag i allt fler andra länder, säger Eva Tiensuu Janson.
