När patienten tackar nej till vård – för vovvens skull
Bandet mellan människor och deras sällskapsdjur bör betraktas som en social faktor som kan påverka möjligheten att söka och fullfölja vård. Det argumenterar Rustin M. Moore och Reshma Jagsi för i en perspektivartikel i New England Journal of Medicine.
I Sverige har cirka var tredje person ett husdjur. Ett fenomen att ta på allvar för vården, tycker två forskare i en krönika i NEJM.
Författarna beskriver hur en patient kan avstå från rekommenderad sjukhusvård därför att ingen kan ta hand om patientens hund. Om vårdpersonalen inte känner till orsaken kan beslutet misstolkas som bristande följsamhet, trots att det i själva verket handlar om ett praktiskt hinder.
Omkring två tredjedelar av hushållen i USA har minst ett sällskapsdjur (motsvarande siffra för Sverige är cirka var tredje person reds anm) och de flesta djurägare betraktar djuret som en familjemedlem. Relationerna uppmärksammas ändå sällan i vården. Tidigare studier har kopplat umgänge med djur till bland annat minskad stress, ökad fysisk aktivitet och förbättrad social och emotionell hälsa. Samtidigt kan ansvaret för ett djur försvåra tillgången till vård.
I en undersökning som Rustin M. Moore och Reshma Jagsi refererar till i sin artikel om husdjur och sjukhusvistelse uppgav 38 procent att de haft svårt att ordna med tillsynen av djur. För 10 procent påverkade detta beslutet att stanna kvar i vården och 5 procent uppgav att det bidrog till att de lämnade vården mot medicinsk rekommendation.
Problemet kan vara särskilt uttalat för personer som lever i hemlöshet eller utsätts för våld i nära relationer. Djuret kan då ge trygghet och socialt stöd, men samtidigt begränsa tillgången till boende, skydd och vård om verksamheterna inte tar emot djur.
Författarna föreslår att frågor om ansvar för sällskapsdjur införs i anamnes, inskrivningsrutiner och elektroniska journalsystem. Ett identifierat behov skulle kunna utlösa kontakt med kurator eller annan samordnare. Vården kan också samarbeta med djurhem, veterinärkliniker och ideella organisationer för att ordna tillfällig omsorg.
Relationer till djur är inte enbart gynnsamma och kan exempelvis medföra fallrisk eller ekonomisk belastning. Enligt författarna behöver både fördelar och risker därför vägas in. Genom att systematiskt uppmärksamma patientens ansvar för djur kan vården minska undvikbara avbrott och bättre anpassa behandlingen till patientens faktiska livssituation.
