”Jag önskar att sjukvården var mer öppen för att diskutera frågor och råd om levnadsvanor”
När Anna för andra gången insjuknade i bröstcancer ville hon göra allt för att öka sina chanser att överleva och minska risken för återfall. Vad skulle hon tänka på? Beskedet från sjukvården var att fortsätta leva som vanligt. Efter några år kom nästa cancerbesked. Återigen fick hon beskedet att fortsätta leva som vanligt. Besvikelsen över att inte få stöd och råd kring frågor om livsstil och levnadsvanor gjorde att Anna sökte kunskap utanför sjukvården.
Det har gått drygt 13 år sedan Anna upptäckte en knöl i bröstet, stor som ett ägg. Vid den här tiden var hon 37 år gammal, sambo och mamma till två små söner.
– Jag grät och blev fullständigt chockad. Det märkliga var ju att jag inte kände av cancersjukdomen, jag upplevde att jag var helt frisk, trots att jag hade en dödlig sjukdom. Det var en stark obehaglig känsla, som om kroppen svek mig.
Knölen visade sig vara en icke ärftlig hormonkänslig bröstcancer. Under pågående behandling med cytostatika och strålbehandling försökte hon orientera sig bland den uppsjö av råd och rön från nära och kära samt den information som fanns tillgänglig på internet. Vad kunde hon själv göra för att optimera sin behandling och sina möjligheter att överleva, vad och vem skulle hon lita på?
– Jag var livrädd och ställde massor med frågor till sjukvården om det fanns något jag själv kunde göra. Svaret var bara att jag skulle leva på som vanligt, men akta mig för rökning. Då kände jag en stor maktlöshet. Det fanns så mycket information ute på nätet som varnade för exempelvis socker, snabba kolhydrater och annat för att inte förvärra cancersjukdomen. Det var så förvirrande. Jag pendlade hit och dit mellan skolmedicin och alternativ medicin. I det här läget kände jag mig desperat och sökte svar lite överallt. Jag hade önskat att sjukvården var öppen för att samtala om de frågor jag hade.
