HER2-positiv bröstcancer: Ny skonsammare neoadjuvant terapi
HER2-positiv bröstcancer: Ny skonsammare neoadjuvant terapi
Lika effektiv men skonsammare neoadjuvant terapi mot HER2-positiv bröstcancer, förlängd överlevnad med checkpoint-blockad mot trippelnegativ bröstcancer samt betydelsen av fysisk aktivitet även under cytostatikaterapi. Det var några teman för 2019 års symposium om precisionsmedicin vid bröstcancer, som hölls i Stockholm den 25 oktober under ledning av Ana Bosch, onkolog och forskare vid Lunds universitet och Jonas Bergh, professor och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Thomas Hatschek, docent och överläkare, Bröstcentrum, Karolinska Universitetssjukhuset och institutionen för onkologi och patologi, Karolinska Institutet, Stockholm, redogjorde för data från den svenska studien PREDIX HER21, som presenterades vid 2019 års ASCO (American Society of Clinical Oncology). För närvarande rekommenderas neoadjuvant terapi vid HER2-positiv bröstcancer i stadium II och III. Nuvarande standardbehandling är kemoterapi plus trastuzumab och pertuzumab (DTB), som visat sig resultera i hög frekvens av patologisk komplett respons (45–80 procent beroende på subtyp av tumör och på vilka cytostatika som använts). I fas II-studien PREDIX HER2 ingick 202 kvinnor med HER2-positiv bröstcancer med en tumör större än 20 millimeter eller verifierade lymfkörtelmetastaser. Patienterna randomiserades till antingen neoadjuvant standardbehandling med sex kurer av docetaxel, trastuzumab och pertuzumab, (DTP) eller till behandling med trastuzumab emtansin (T-DM1). Behandlingarna gavs var tredje vecka. Vid utebliven respons eller svår läkemedelsrelaterad toxicitet under pågående behandling tillät protokollet byte till den andra behandlingen. Båda grupperna fick postoperativ behandling med epirubicin och cyklofosfamid och därefter ytterligare 11 behandlingar med trastuzumab samt endokrin behandling i 5–10 år för patienter med hormonreceptor-positiv (HRpositiv) bröstcancer. Sammanlagt 190 kvinnor kunde utvärderas med avseende på patologisk komplett respons, pCR. Medianåldern var 52 år (26–74 år), och båda grupperna var likvärdiga när det gällde exempelvis tumörernas histologiska typ och grad. Knappt två tredjedelar av tumörerna var HR-positiva.
LIKVÄRDIG EFFEKT MEN BÄTTRE LIVSKVALITET
Totalt uppnåddes patologisk komplett respons (pCR) hos 45,3 procent av patienterna, 46,4 procent av de som fick standardbehandlingen DTP och 44,1 procent av de som fick T-DM1. Av de kvinnor vars tumörer var HR-positiva uppnåddes pCR hos 35,3 procent, 35,9 procent i DTP-gruppen och 34,6 procent i T-DM1-gruppen. Bland kvinnor med HR-negativa tumörer uppnåddes pCR hos totalt 62,0 procent, 66,7 procent i DTP-gruppen och 57,9 procent i T-DM1-gruppen. Svåra biverkningar (grad 3–4) relaterade till behandlingen var betydligt vanligare i DTP-gruppen, 68 tillfällen jämfört med 16 tillfällen i T-DM1- gruppen. Febril neutropeni var också Thomas Hatschek presenterade den svenska studien PREDIX HER2 som visade att trastuzumab emtasin gav likvärdig effekt men mindre biverkningar än nuvarande neoadjuvant standardterapi mot HER2-positiv bröstcancer i stadium II och III. 42 onkologi i sverige nr 1 – 20 betydligt vanligare hos de som fick DTP (28) än hos de som fick T-DM1. Forskarna konstaterade att neoadjuvant behandling med TDM-1 gav likartad effekt men mindre toxicitet än DTP, oavsett hormonreceptorstatus, och att T-DM1 har potential att bli en ny standard för neoadjuvant terapi.
I en separat livskvalitetsstudie2 användes EORTC QLQ-C30 och EORTC-BR23 för att utvärdera de 190 kvinnornas upplevda livskvalitet efter de sex cyklerna av neoadjuvant terapi. För sju av de femton variablerna i EORTC QLQ-C30 och fem av sju subskalor i EORTC-BR23 visade resultaten statistiskt signifikanta fördelar för T-DM1-gruppen jämfört med DTPgruppen. Alla statistiska skillnader var av moderat eller stor klinisk signifikans (10 eller fler skalpoäng). Forskarnas slutsats är att trastuzumab emtansin kan vara ett användbart behandlingsalternativ på grund av att terapin ger lägre toxicitet och förbättrad livskvalitet jämfört med DTP. Sammanfattningsvis konstaterade Thomas Hatschek att resultaten från PREDIX HER2 inte visat några statistiskt signifikanta skillnader i pCR-frekvensen mellan den grupp av kvinnor som fått neoadjuvant behandling med docetaxel, trastuzumab och pertuzumab och den grupp som istället fått trastuzumab emtansin. I båda grupperna uppnådde kvinnor med HER2- postitiv och hormonreceptornegativ bröstcancer högre pCR-frekvens än de som både var HER2-positiva och ERoch/ eller PR-positiva. Effekten var likartad oavsett tumörens storlek. Däremot var antalet biverkningar färre och livskvaliteten betydligt bättre hos de kvinnor som fick behandling med T-DM1. Thomas Hatschek hoppades därför att resultaten från PREDIX HER2 kan bidra till en skonsammare, ”nedtrappad”, standard för neoadjuvant terapi vid HER2-positiv bröstcancer. Han framhöll dock att dessa data behöver verifieras genom liknande studier, och det behövs kompletterande analyser för att närmare identifiera de subgrupper av patienter som är lämpliga för behandlingsalternativet trastuzumab emtasin.
