Så skulle cancer kunna hittas med ett blodprov
Så skulle cancer kunna hittas med ett blodprov
Möjligheten att detektera extracellulära vesiklar som signalerar cancer skulle i förlängningen kunna spara pengar för vården och leda till att patienter besparas komplicerade undersökningar genom att lämna ett blodprov i stället för att genomgå biopsier. Det skriver forskaren Liza Löf vid Biomedicinskt Centrum i Uppsala i en översikt av på vilka sätt extracellulära vesiklar skulle kunna användas både som biomarkörer och för att följa patienters svar på behandling.
Vår kropp består av en otrolig mängd celler, upp till 1014,1 som alla kommunicerar med varandra och sin omgivning. Celler kan interagera med andra celler belägna nära intill eller på större avstånd. Signaleringen på håll sker genom utsändande av molekyler såsom cytokiner eller hormoner, men kan även ske via små membranklädda blåsor – extracellulära vesiklar. Dessa vesiklar bär på sin yta specifika proteiner som kan utnyttjas för att se vilka celler de härstammar från2.
De flesta extracellulära vesiklar bär även på en gemensam proteinsignatur. En grupp av proteiner som ofta används som markörer för vesiklarna är tetraspaniner, däribland CD63, CD81 och CD9. Man kan grovt dela in extracellulära vesiklar i tre subgrupper, exosomer, mikrovesiklar och apoptotiska kroppar. Exosomerna har under de senaste åren fått mest uppmärksamhet då de har hittats i alla kroppsvätskor och förmedlar en stor mängd biologiska signaler mellan celler. De extracellulära vesiklarna delas in i de tre grupperna utifrån deras storlek som varierar från ca 30 nm – 1 000 nm, där exosomerna är de minsta, samt deras biogenes som även skiljer sig åt mellan dessa tre subgrupper. Exosomerna bildas genom en process som kallas endocytos. I endocytos internaliseras molekyler som proteiner och lipider från cellmembranet tillsammans med extracellulära material och skickas sedan till olika destinationer.
