Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

”SVF skapar ordning och reda i butiken”

Tio år efter att de standardiserade vårdförloppen, SVF, infördes är de en självklar del av svensk cancervård. De har inte bara bidragit till en mer jämlik och tillgänglig vård för patienterna, de har även blivit ett viktigt verktyg för att skapa ordning och reda och öka kvaliteten i vårdflödena. Här blickar Kjell Ivarsson tillbaka på ett decennium med SVF och resonerar kring hur de kan utvecklas i framtiden.

Karin Cedronius

Ovisshet, otrygghet och orolig väntan. Tiden fram till att du har fått din diagnos är den period som de flesta cancerpatienter vittnar om som den svåraste. Du vet ännu inte om du faktiskt har en cancersjukdom och du går och väntar på att få ett besked. Frågorna är många och oron stor. Det här var också en av grundorsakerna till att standardiserade vårdförlopp, SVF, infördes i svensk cancervård för tio år sen. På den tiden var perioden mellan det första besöket hos läkaren och en fastställd diagnos betydligt mer varierande beroende på var du bodde och vilken vårdgivare du besökte. För flera diagnoser var väntetiderna orimligt långa. SVF infördes därför både för att korta ledtiderna till diagnos och för att skapa en mer jämlik vård, där alla patienter utreds på samma sätt och inom samma tidsram.

– SVF har skapat ordning och reda i butiken och gjort att en process, som tidigare hade en tendens att vara både ojämn och spretig, numera är standardiserad och jämlik över hela landet, säger Kjell Ivarsson, nationell cancersamordnare.

Han har följt utvecklingen sedan starten 2015 och beskriver SVF som en av de mest genomgripande förändringarna i svensk cancervård.

– Det har skapat en röd tråd genom hela vårdprocessen, från välgrundad misstanke till diagnos och start av behandling. Tidigare byggde mycket på personliga kontakter och lokala rutiner. Nu finns det ett gemensamt språk och en struktur som binder ihop primärvård, diagnostik och specialistvård.

När SVF infördes startade det med fem diagnoser: akut leukemi, urinblåsecancer, prostatacancer, matstrups- och magsäckscancer​ samt huvud- och halscancer. Sedan dess har ytterligare 26 diagnoser fått egna standardiserade vårdförlopp och arbetssättet är numera väletablerat inom vården, men så var det inte i början.

– När vi började arbeta med SVF inom cancervården var det många som var skeptiska och undrade vilken nytta det skulle medföra, men i dag är det nog få som arbetar i cancervården som kan tänka sig att leva utan standardiserade vårdförlopp, säger Kjell Ivarsson.

Välinformerade patienter

Man kan tycka att tio år är lång tid för ett arbetssätt som SVF att sätta sig men Kjell Ivarsson menar att vi måste ha respekt för att det faktiskt tar tid när man inför en process som berör så många olika områden inom vården.

– SVF är en struktur som går tvärs igenom ett antal organisatoriska system: primärvård, specialistvård, diagnostik och tillbaka till specialistvården. Det är många olika instanser som ska synka och samspela och då måste vi vara ödmjuka inför att det faktiskt tar tid att implementera.

Han tillägger att, utöver den uppenbara fördelen med likadana utredningsförlopp i alla landets regioner, ska man inte heller glömma en annan stor fördel med SVF.

– De har bidragit till att patienterna blir mer välinformerade, och en välinformerad patient mår också oftast bättre psykosocialt, vilket i sin tur är oerhört viktigt när behandlingen väl ska inledas.

Även om SVF infördes primärt för patienternas skull har de även bidragit till flera andra stora vinster under sina tio år. Genom att styra upp processarbetet och ständigt mäta, analysera och följa upp har man även, tack vare SVF, kunnat identifiera många flaskhalsar i vården. Moment där patienterna fastnar, tiden rinner i väg och köer bildas.

– De här flaskhalsarna har varit underlag för att rikta de 220 miljoner kronor som staten har delat ut årligen till olika förbättringsprojekt inom svensk cancervård de senaste åren, säger Kjell Ivarsson och tillägger att det just nu pågår över 130 olika sådana förbättringsprojekt inom patologi och bild- och funktionsdiagnostik, som har identifierats som flaskhalsar just tack vare analys av SVF-statistiken.

– Genom att vi kraftsamlar inom patologi och bild- och funktionsmedicin inom alla regioner kan vi också lära av varandra och ta efter andra regioners goda idéer. Dessutom får arbetet positiva konsekvenser för hela vården och inte bara cancervården.

Han framhåller också att standardiserade vårdförlopp inte bara handlar om att mäta ledtider utan om att skapa ett lärande system där uppföljningen används för att förstå och förbättra, inte för att peka ut.

– Det handlar inte bara om att mäta, utan om att förstå varför något ser ut som det gör och vad vi kan lära oss av det, säger Kjell Ivarsson.

Remissförfarande

SVF har också bidragit till att lämna stuprörstänket och främja samverkan och nätverkande mellan olika vårdinstanser och regioner. Ett exempel är SVF-koordinatorns arbete som är en administrativ funktion som tillkommit sedan SVF infördes och som har till uppgift att se till att remisser hamnar rätt och kommer fram i rätt tid. SVF-koordinatorn är den som först får remissen och som återkopplar till den remitterande enheten om något saknas och måste kompletteras. Koordinatorn har koll på hela flödet i processen och ser till att det blir bra övergångar mellan enheterna och även över regionerna.

Standardiseringen handlar inte bara om att mäta ledtider utan om att skapa ett lärande system, säger Kjell Ivarsson.

– Detta samarbete, som sker både intraregionalt och över regiongränserna, är så oerhört viktigt och en nyckel till framgång. För om processen ska bli bra gäller den gamla devisen: utför ditt uppdrag så bra som möjligt, underlätta för de som kommer steget efter och återkoppla till dem som är steget före. Med SVF-processen är detta möjligt, säger Kjell Ivarsson och tillägger:

– Det är oerhört viktigt att vi tar ett kollektivt ansvar för att processen ska fungera, för den är alltid överordnad organisationen.

Han betonar också att strukturen i sig inte räcker – det är människorna i systemet som får den att fungera.

– Det är tack vare det stora engagemanget hos alla som arbetar i och kring SVF som det här har blivit möjligt. Utan det hade det inte fungerat.

Under åren med SVF har det höjts en del kritiska röster kring allt från ledtider till att kriterierna för välgrundad misstanke skulle vara för vida. Vissa kritiker hävdar att alltför många patienter får gå in i ett standardiserat vårdförlopp, när bara en tredjedel faktiskt visar sig ha cancer i slutänden. Kjell Ivarsson tycker att det är fel sätt att se på saken.

– Vi får inte glömma att dessa två tredjedelar som inte har cancer ändå kan ha en allvarlig sjukdom. Det måste förstås också utredas och behandlas.

Andra områden för SVF

Alltför långa väntetider och missade ledtidsmål är en annan ständig diskussionsfråga, inte minst i förslaget till ny cancerstrategi där detta tas upp.

– Visst är ledtiderna viktiga och det är även viktigt att vården kan mäta och rapportera dem på ett smidigt sätt. Men oavsett vad man tycker om dem så finns det delar i SVF som är minst lika viktiga som att hålla ledtiderna, och det är till exempel just SVF:ernas roll som processtöd, säger Kjell Ivarsson.

Det systematiska arbetet med processer och uppföljning har väckt uppmärksamhet även utanför cancervården. På senare tid har flera andra stora sjukdomsgrupper visat ett växande intresse för SVF och vad de kan lära sig från dem. För i dag har ingen annan sjukdomsgrupp ett lika etablerat standardiserat vårdförlopp som cancervården.

– Jag har haft samtal med både Hjärt-lungföreningen om hur SVF skulle kunna fungera inom hjärtkärlvården, och med Myndigheten för vårdanalys om vad man kan göra när det kommer till området demenssjukdomar. Där är ju tidig upptäckt oerhört viktigt, inte minst nu när det kommer nya läkemedel, och då SVF kan vara ett verktyg för att upptäcka demens tidigt, säger Kjell Ivarsson och tillägger:

– Detta att andra sjukdomsgrupper börjar intressera sig och vill lära av oss, tycker jag är ett mycket gott betyg till SVF.

Men även det som fungerar bra kan alltid utvecklas till det bättre. Kjell Ivarsson ser utvecklingspotential även för dagens SVF:er.

– Nu när vi har en etablerad och implementerad struktur, då kan vi börja skruva ytterligare på den och förfina den. Jag tror att vi kan få ut ännu mer av våra SVF:er om vi arbetar vidare med dem.

I framtiden hoppas han på att kunna ta processarbetet vidare ytterligare en dimension och han efterlyser ett ständigt nyfiket efterfrågande på resultaten av SVF för att utveckla dem vidare. Han avslutar med en eloge till alla de som arbetar med patienter i de standardiserade vårdförloppen

– Det finns ett oerhört fint engagemang kring våra SVF:er där ute. Jag vill verkligen tacka alla som är med och driver arbetet vidare på det här strukturerade sättet och som bidrar till att vi blir ännu bättre och skarpare inom svensk cancervård, och i framtiden även inom andra sjukdomsområden.

Kort om standardiserat vårdförlopp, SVF

Ett standardiserat vårdförlopp börjar alltid med att det finns en välgrundad misstanke om cancer. Varje cancerdiagnos har sina beskrivningar av välgrundad misstanke, det vill säga vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att patienten ska remitteras till vidare utredning. På samma sätt har varje diagnos sina egna tidsramar från välgrundad misstanke till start av behandling, och vilka steg som ska tas och i vilken ordning. I dag finns det 31 SVF som täcker in de flesta cancersjukdomar.

Text: Karin Cedronius

Ny högriskmottagning med geriatriker som nav

På Karolinska Universitetssjukhuset drivs ett projekt för att förbättra vården för äldre och sköra patienter som står inför omfattande kirurgi vid bland annat kolorektal-, gynekologisk-, urologisk- och öron-näsa-halscancer. En högriskmottagning utgör navet i projektet där ett multidisciplinärt team arbetar utifrån ett nyutvecklat protokoll för preoperativ bedömning och optimering.

Högriskmottagningens mål är att minska komplikationer, vårdtider och behovet av intensivvård samt att förbättra patienternas livskvalitet och överlevnad. Hittills tyder data för de cirka 240 patienterna som handlagts via mottagningen, på en minskad postoperativ morbiditet och IVA-vård.

Bakgrunden till projektet är bland annat brittiska studier som visar att tre av tio äldre cancerpatienter dör inom ett år efter kirurgi och var sjunde ångrar att de överhuvudtaget opererats.

– Vi har länge vetat att sköra patienter har särskilda behov. Med högriskmottagningen får vi nu ett helhetsperspektiv på individens förutsättningar och kan anpassa vården därefter. Genom att optimera patienten före operation hoppas vi på att förbättra överlevnaden och livskvaliteten och samtidigt använda vårdens resurser mer effektivt. Men vi behöver samtidigt tid för att bygga databaser och följa upp resultaten för att fullt ut föra in arbetsmodellen permanent i verksamheten, säger Ulf Gustafsson, docent och sektionschef för kolorektal kirurgi vid Karolinska Universitetssjukhuset och en av initiativtagarna till projektet.

Projektet är ett samarbete mellan ME Bäckencancer, Funktion PMI Anestesi och ME Åldrande. Satsningen har fått medel under 2024 och 2025 från den nationella satsningen på cancervården via RCC Stockholm Gotland.

Högriskmottagningen – ett multidisciplinärt team

Till Högriskmottagningen vid Karolinska Solna kommer patienter med hög operationsrisk. De identifieras enligt särskilda kriterier som ålder, skörhet, samsjuklighet, polyfarmaci och kognitiv nedsättning.

– På Högriskmottagningen träffar patienten ett multidiciplinärt team där kärnan utgörs av av en noggrann bedömning av sjuksköterska, geriatriker och fysioterapeut. Vi gör en noggrann genomgång av patientens sjukdomshistoria, läkemedel, kognition, funktion, näringstillstånd och livssituation för att se vilket behov och vilka förutsättningar som finns för optimering inför kirurgi. Med ökad insikt om möjligheter och risker kan patienten bli mer delaktig i beslut och i sin vård, säger Isabell Dillström Gustafsson, specialistläkare i geriatrik och en av initiativtagarna till projektet.

Efter besöket genomförs en Högrisk-multidisciplinär konferens (MDK) med fokus på komplikationsrisk. Under konferensen deltar med kirurg, anestesiolog, geriatriker samt mottagningssjuksköterska samt undersköterska. Här diskuteras om patienten ska opereras direkt eller om man behöver avvakta ytterligare utredning eller optimering innan kirurgi. I ett fåtal fall rekommenderas avrådan av operation med hänsyn till patientens multisjuklighet och skörhet, men det slutliga beslutet fattas mellan kirurg och patient.

Optimeringsenheten stöttar patienten i prehabiliteringen – från diagnos till operation

De patienter som får preoperativ optimering har ofta genomgått utvidgade fysiologiska tester. Därefter inleds en strukturerad prehabilitering med fokus på rök- och alkoholstopp, näringstillförsel med stöd av dietist, fysisk träning med stöd av fysioterapeuter samt medicinsk genomgång med geriatriker och uppföljning kring eventuella avvikande utredningsfynd så som exempelvis anemi, högt blodtryck och hjärtsvikt. Under hela optimeringsperioden, som kan vara från 2 till 16 veckor, genomförs veckovisa MDK:er, så kallade riskronder, där ny operabilitetsbedömning görs och optimeringsinsatser justeras.

– Högriskmottagningen har öppet fem dagar i veckan och vi följer patienten från nybesök till postoperativ rehabilitering. Det multidiciplinära teamets bedömning och den djupgående riskanalysen ligger till grund för erbjuden optimering och behandling, med den enskilde patienten i fokus. Det är genom en noggrann plan tillsammans med patient och närstående som teamet kan reducera komplikationsrisken. Patienterna känner sig väl omhändertagna och vi ser god följsamhet till programmet, säger Amelie Frie, specialistläkare i anestesi och intensivvård och en av initiativtagarna till projektet.

Det individanpassade multidisciplinära omhändertagandet ges under hela vårdtiden, exempelvis sker geriatrisk rond tre gånger per vecka. Dessutom sker postoperativ uppföljning på högrisksmottagningen efter sex månader.

Resultat, forskning och expansion

Preliminära data från projektet tyder på minskad postoperativ morbiditet. Av de ca 240 patienter som bedömdes på högrisktagningen i piloten undvek 16 personer kirurgi då de bedömdes vara för sköra och merparten erbjöds någon form av optimering.

I september 2025 invigdes en ytterligare högriskmottagning vid Karolinska Huddinge för patienter med lever-, esofagus- och njurcancer. Vid full implementering beräknas att båda högriskmottagningarna kan ta hand om cirka 1 100 patienter per år.

– Projektet saknar ännu randomiserade studier, men vi kommer att göra jämförelser med historiska utfall för att följa upp effekten av mottagningen. Vi har nu inlett kvalitetsuppföljning och forskning med fokus på mortalitet, morbiditet och livskvalitet. Karolinska deltar även i en europeisk multicenterstudie kring kardiell riskvärdering, optimering och postoperativa utfall vid stor kirurgi och samsjuklighet,, säger Ann-Charlotte Lindström, PhD och sektionschef för sektionschef Funktion PMI vid Karolinska Universitetssjukhuset och en av initiativtagarna till projektet.

Ett ytterligare resultat av projektet är att man utformat ett nytt protokoll för prioriterad utredning och optimering tillsammans med Klinisk fysiologi och Kardiologen för riskminimering innan kirurgi.

 

Patienter med hög operationsrisk identifieras utifrån kriterier som:

  • Ålder över 80 år
  • Skörhet (Clinical Frailty Scale ≥ 4)
  • Kognitiv dysfunktion
  • ≥3 komorbiditeter
  • Polyfarmaci (>5 läkemedel)
  • Intuition

Banbrytande behandling används för lite

När denna tidning går till tryck har nyligen ESMO:s stora kongress i oktober 2025 avslutats i Berlin. Detta år förväntades nära 30 000 besökare. En talare förespråkar fysisk aktivitet och förbättrade sätt att ge råd till patienter.

Text: Hanna Brodda

Organisationen ESMO anordnar bland annat en av världens största vetenskapliga konferenser inom onkologi, där nya forskningsresultat och behandlingsriktlinjer presenteras. Näst sista dagen hölls ett seminarium av Michel Ducreux från Gustave Roussy och Paris-Saclay University. Han pratade om vikten av fysisk aktivitet. Trots att nyttan av fysisk aktivitet vid cancer numera är väl dokumenterad, återstår hinder för att integrera träning i den kliniska vården. I seminariet kommenterar han den nya fas III-studien CHALLENGE, som visat att strukturerad träning kan förbättra sjukdomsfri överlevnad hos patienter med tjocktarmscancer. Studien visade en femårig sjukdomsfri överlevnad på 80,3 procent jämfört med 73,9 procent i kontrollgruppen.

– Skillnader av denna storlek ses sällan med nya adjuvanta behandlingar för tjocktarmscancer, och fördelarna tyngs inte av de biverkningar som ofta följer med cytostatika eller målriktade terapier. Därför betraktas CHALLENGE-resultaten som banbrytande, skriver Ducreux.

Framgång borde mätas

ESMO 2025

Data från studien visar att deltagandet sjunker över tid och påverkas av faktorer som BMI, land och behandlingstyp. Michel Ducreux lyfter också kulturella skillnader, brist på utbildning hos vårdpersonal och otillräckliga mätmetoder som hinder för framgång. Michel Ducreux tycker att fysisk aktivitet ska ses som en medicinsk intervention på samma nivå som läkemedelsbehandling, men att vägen dit kräver systematiska förändringar. Han betonar behovet av att integrera träningsrekommendationer i vårdplaner och journalsystem, så att fysisk aktivitet blir en naturlig del av behandlingssamtalen. Ett exempel är att onkologer kan ordinera strukturerade träningsprogram på samma sätt som läkemedel, med tydliga mål för intensitet och uppföljning. Multidisciplinära team där fysioterapeuter, sjuksköterskor och dietister samarbetar kan stödja patienterna i att komma igång och bibehålla träningen. I Kanada har denna modell redan visat sig förbättra följsamheten, medan europeiska initiativ fortfarande är i sin uppbyggnadsfas. Ducreux menar att utbildning av vårdpersonal och kulturellt anpassad kommunikation är avgörande för att fysisk aktivitet ska bli en självklar del av cancervården.

ESMO står för European Society for Medical Oncology, alltså Europeiska sällskapet för medicinsk onkologi.

I nummer 6 av Onkologi i Sverige kommer en rapport med fler vetenskapliga nyheter som presenterades under ESMO.

* Studien Colon Health and Lifelong Exercise Change N Engl J Med. 2025;393:13–25

Kris för familjen när mamma får livmoderhalscancer

Ny svensk forskning visar att livmoderhalscancer kan påverka hela familjen och flera generationer på flera plan. Läs cancerepidemiologen Karin Sundströms artikel om ämnet.

Karin Sundström

Livmoderhalscancer uppfattas ofta främst som en medicinsk sjukdom som påverkar kvinnors fysiska hälsa. Ny svensk forskning visar att sjukdomens påverkan kan sträcka sig långt bortom den enskilda patienten och en kedja av psykologiska och socioekonomiska utmaningar som påverkar hela familjer. Här sammanfattar vi viktiga fynd från en svensk studie som understryker behovet av holistiska vårdinsatser som inte bara tar hänsyn till den medicinska utan även den mentala och sociala hälsan hos de drabbade mödrarna, deras partners och barn.

Vi ser att en cancerdiagnos kan innebära konsekvenser som sträcker sig över generationer. Det är särskilt oroande om barnens utbildning kan utvecklas negativt.

Psykisk ohälsa och socioekonomisk påverkan

Studien analyserade data från över 6 000 kvinnor som diagnostiserats med livmoderhalscancer mellan 2006 och 2018, och jämför resultaten med cancerfria kontroller. Resultaten visade en signifikant ökad risk för psykiska sjukdomar bland kvinnor med livmoderhalscancer, särskilt under de första två åren efter diagnos. Risken var ännu högre för kvinnor med mer avancerad sjukdom.

Med tanke på sjukdomens allvarliga karaktär och den fysiska och emotionella påfrestning som behandling innebär är den ökade psykiska stressen i sig inte förvånande. Dessa fynd betonar dock vikten av att integrera psykiskt hälsostöd som en central del av cancervården från start. Utöver psykisk ohälsa mötte kvinnor med livmoderhalscancer även betydande socioekonomiska svårigheter. Inom två år, och upp till ett decennium efter diagnosen, upplevde många kvinnor minskade inkomster, ökat beroende av socialförsäkringssystemet och en högre risk för arbetslöshet. Dessa socioekonomiska utmaningar förstärker sannolikt den psykiska belastningen, och kan försvåra återhämtning och livskvalitet.

Tack vare studiens omfattande användning av nationella register kunde forskarna följa dessa mångfacetterade effekter över tid och ge en tydlig bild av livmoderhalscancerns breda konsekvenser för de drabbade kvinnorna och deras familjer.

Påverkan hos partners och medföräldrar

Studien visade också att följderna av en livmoderhalscancerdiagnos sträcker sig bortom patienten till hennes närmaste familj. Familjedelen av studien inkluderade kvinnor med livmoderhalscancer, deras partners/medföräldrar och barn, där utfallen relaterades till matchade kontrollkvinnor utan cancer och deras familjer. Partners/medföräldrar till kvinnor med livmoderhalscancer uppvisade också en signifikant ökad risk för psykiska sjukdomar, särskilt mellan två och fem år efter kvinnans diagnos. Risken att partners mådde sämre var ännu större om kvinnan avled i sjukdomen.

Socioekonomiska svårigheter framkom också bland partnerna, som hade mer sjukfrånvaro, ökad förekomst av förtidspensionering och ett större behov av ekonomiskt stöd jämfört med partners till kvinnor utan cancer.

Det är troligt att det svenska sociala stödsystemet kan ha hjälpt till att mildra en del av dessa ekonomiska förluster, vilket innebär att effekterna kan vara ännu allvarligare i länder utan liknande stöd. Dessa fynd betonar vikten av att inkludera partners och vårdgivare i psykosociala stödprogram och uppmärksamma även deras sårbarhet och omsorgsroll.

”Vi ser att en cancerdiagnos kan innebära konsekvenser som sträcker sig över generationer. Det är särskilt oroande om barnens utbildning kan utvecklas negativt”, säger Karin Sundström, forskare vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik på Karolinska Institutet. Bild: GettyImages

Barnens psykiska påfrestningar och utbildningsutmaningar

Kanske är de mest oroande resultaten de som rör barnen till mödrar med livmoderhalscancer. Studien visade att dessa barn upplevde ökad psykisk påfrestning, där särskilt döttrar löpte större risk för att utveckla ångest och depression efter moderns diagnos. Forskarna råder till försiktig tolkning av könsskillnaden man fann, med noteringen att psykiska problem hos pojkar kan ha underskattats. Den ökade risken för psykisk ohälsa hos barnen kvarstod under många år efter moderns diagnos.

Dessutom var barn till drabbade mödrar mindre benägna att uppnå högre utbildningsnivåer i vuxen ålder jämfört med jämnåriga vars mödrar inte hade livmoderhalscancer. Denna utbildningsmässiga nackdel var mest uttalad i de fall modern hade avlidit, vilket pekar på långsiktiga konsekvenser som kan förstärka socioekonomiska skillnader över generationer.

Barnens ålder vid moderns diagnos var också betydelsefull, där yngre barn framstod som mer sårbara. Detta understryker det kritiska behovet av tidiga och långvariga psykosociala insatser anpassade efter barnens utvecklingsstadier.

Varför dessa fynd är viktiga

Denna omfattande svenska studie visar att livmoderhalscancer inte bara är en enskild individs gynekologiska sjukdom utan en familjekris med långtgående psykiska och socioekonomiska konsekvenser. Den psykiska påfrestningen och den ekonomiska belastningen som mödrar, partners och barn upplever kräver en förändring inom cancervården.

Psykologisk screening och stöd för patienter och deras familjer bör integreras automatiskt från diagnosögonblicket och fortsätta under hela sjukdomsförloppet. Ekonomisk rådgivning och sociala tjänster måste vara lättillgängliga. Viktigt är också att vårdinsatser inkluderar hela familjen och uppmärksammar den ömsesidiga relationen mellan patienten och hennes närstående.

De publicerade fynden är resultat från ett av många forskningssamarbeten mellan läkemedelsbolaget MSD och Karolinska Institutet, ett partnerskap som syftar till att genom translationell forskning generera meningsfulla bevis som kan leda till mer informerade vårdbeslut, bättre vård för patienter och ökar värdet av vårdleveransen (mer information här). Resultaten understryker behovet av långsiktigt stöd för både kvinnor med livmoderhalscancer och deras familjer. Det är viktigt att inte bara fokusera på den medicinska behandlingen utan också på möjliga psykiska och ekonomiska konsekvenser av sjukdomen”, säger Karin Sundström.

Publikation
“Mental disorders and socioeconomic outcomes in women with cervical cancer, their children and co-parents”, Jiangrong Wang, Stina Salomonsson, Demet Sönmez, Sara Nordqvist Kleppe, Adina L. Feldman, Marcus Sven Andersson, Goran Bencina, Fang Fang, Karin Sundström, Journal of the National Cancer Institute, publiserad I Journal of the National Cancer Institute i juni 2025.
Bekräftelse av stöd: Detta projekt finansierades av ett oberoende anslag från Merck Sharp & Dohme Corp., ett dotterbolag till Merck & Co., Inc., Rahway, New Jersey, USA.

 

När vårdförloppet standardiseras förbättras resultatet

Väntetiderna har gått ner, kvaliteten ökar och resultatet förbättras med standardiserade vårdförlopp.

Karin Cedronius

Standardiserade vårdförlopp, SVF, fyller tio år nu 2025. Det har förändrat och förbättrat mycket inom den svenska cancervården. SVF har även blivit ett viktigt stöd i processarbetet och ett verktyg för att förbättra flöden på landets sjukhus. Ett av dem är Mälarsjukhuset. Här har väntetiderna gått från botten till toppen tack vare idogt förbättringsarbete, där SVF-data och kvalitetsregister varit några av pusselbitarna.

Pernilla Westerberg är sektionschef för bröst- och plastiksektionen vid Mälarsjukhuset och ansvarig för bröstcancerprocessen. När hon började som verksamhetschef 2009 var de bland de sämsta av alla landets kliniker när det gällde väntetider för kvinnor som utreddes för bröstcancer. Framför allt var väntetiderna från nybesök till operation väldigt långa. Det påverkade förstås främst patienterna negativt men även vårdpersonalen, som fick arbeta under hård press.

– Det var som ett etablerat faktum med våra långa väntetider, och det var bedrövligt för alla inblandade, säger Pernilla Westerberg och berättar att förklaringen som gavs på den tiden var att det främst berodde på att man hade för få bröstkirurger och för lite operationsutrymme.

Standard ger mer fokus på ledtiderna

När SVF infördes 2015 inom cancervården med målet att korta ledtiderna till diagnos och skapa en mer jämlik vård. Detta påverkade även arbetet på bröstavdelningen vid Mälarsjukhuset.

– Jag minns det tydligt. Det blev ännu mer fokus på ledtider när SVF infördes i vården och vi fick även bättre verktyg för att få kontinuerliga återkopplingar på alla våra siffor. Nu kunde vi få dem löpande i stället för som tidigare, då vi fick kvalitetssiffrorna en gång per år, säger Pernilla Westerberg.

Men, trots att de nu hade kommit ett nytt verktyg i form av SVF, skulle det dröja ett tag till innan skutan hade vänt på Mälarsjukhuset. Pernilla Westerberg minns ett tillfälle i början av 2016 då hon skulle redovisa ledtidssiffror för den politiska nämnden och insåg vid genomgången inför det mötet att de fortfarande låg i botten, ja, till och med hade försämrat sina siffror under 2015.

– Det var så frustrerande. Vi gjorde ju visserligen jobbet och våra patienter fick sina operationer, men vi kunde tydligt se att väntetiderna var alldeles för långa och inte stämde med de ledtider vi hade fått inom ramen för SVF. Då bestämde jag mig för att visa att det gick att ändra på!

Gjorde en noggrann analys

Pernilla Westerberg gjorde en djupdykning i kvalitetssiffrorna för att ta reda på vad som var grundproblemet. Tillsammans med en verksamhetsutvecklare och kirurgpersonalen på bröstcentrum kartlade hon hela vårdprocessen och skrev upp varenda moment och varenda tid i hela processen – då kom insikten.

– Vi hade vi byggt upp ett system som inte kunde hantera variationer i patientflöde, utan det fanns ett fast antal nybesök respektive återbesök varje vecka. Kom det in fler patienter än antalet tillgängliga besök sköts de fram en vecka, och på så vis byggde köerna på sig över tid.

Just väntan och ovissheten före ett diagnosbesked är en av de saker som patienter uppger är det allra värsta och den mest oroliga tiden. Detta var även en viktig anledning till att SVF infördes. Men på Mälarsjukhuset kom Pernilla och hennes kollegor på flera olika förändringar som skulle bli lösningen på problemet – allt enligt principen ”många bäckar små”.

– Vi tog helt enkelt bort systemet med fasta tider för nybesök, och vi tog även bort återbesöken efter kirurgi för att skapa fler nybesökstider. Målet var att ingen patient skulle få vänta en vecka till bara för att vi inte hade utrymme för ett nybesök. Ett extrapass kvällstid krävdes för att tömma ”ryggsäcken” på nybesök till cancerbesked och därefter handlade det om kreativa lösningar om inflödet blev stort.

De gjorde även flera andra förändringar, enbart genom att skruva lite här och där på rutinerna. Till exempel ändrades under en period rutinen vid nybesök så att både läkare och kontaktsjuksköterska satt med patienten vid mötet, i stället för att ta mötena efter varandra. Återbesöken efter operation togs bort och ersattes av en telefonkontakt där patienten fick operationsresultatet av sin bröstkirurg över telefon. Allt detta frigjorde tid.

– Genom att jobba i den här typen av flöden har vi lyckats bli mer effektiva och kan få in fler patienter på en dag och därmed korta köerna, säger Pernilla Westerberg.

Det är tydligt att Pernilla Westerberg brinner för förbättringsarbete och tycker om att ta hjälp av siffror och statistik för att bli ännu bättre.

– Jag använder mig mest av INCA när jag tittar på statistiken, men SVF är också ett väldigt viktigt verktyg för vården. När SVF infördes blev det mer fokus på ledtider och det gav oss en legitimitet att göra de förändringar som krävdes och en insikt i att vi inte kunde fortsätta att jobba som vi alltid hade gjort.

Köerna minskade men mer kunde göras

Tack vare förändringarna minskade köerna, men det fanns ännu mer att göra. Efter ytterligare några år identifierade Pernilla Westerberg en till bromskloss i vårdprocessen: rutinen för hur man kallade bröstcancerpatienterna till bröstcentrum för diagnosbesked.

– Vi hade en arbetsgång där mammografienheten redan på torsdagen hade en färdig lista med patienter där det fanns en stark misstanke om cancer, men där provsvaret inte hade kommit ännu. De här patienterna kunde vi inte kalla förrän två veckor senare eftersom vi först måste ha en interdisciplinär rond vilket alltid skedde på tisdagen i veckan efter, medan kallelserna gick ut dagen efter ronden, vilket innebar att patienterna inte fick tid förrän veckan efter.

Numera får patienterna med stark misstanke om cancer en tid till bröstcentrum i handen redan vid provtagningen på mammografin. Och eftersom de flesta idag har accepterat kallelse via sms kan även de patienter som visar sig ha bröstcancer, trots lägre misstanke på röntgen, kallas in för nybesök dagen efter rond.

– Det gör att vi vinner en hel vecka där patienten slipper vänta på besked och operation. Det är värt massor när man är patient, för att veta är så mycket bättre än att inte veta, säger Pernilla Westerberg.

SVF-koordinator – en viktig roll

En annan stor utmaning var att snabbare få tid till skiktröntgen och MR för de patienter som behövde det. Det kändes som en logistisk omöjlighet, berättar Pernilla Westerberg, eftersom man arbetade efter varandra snarare än parallellt med varandra på de olika avdelningarna. Men så infördes en ny rutin med en medarbetare, som i sin roll som SVF-koordinator är ansvarig för att fånga upp remisser och boka upp de patienter som behöver komma på skiktröntgen.

– Vår SVF-koordinator heter Lena Lagebo och är sekreterare på bröstcentrum. Sedan hon började ansvara för att boka upp patienterna för skiktröntgen har vi märkt ytterligare stor skillnad på ledtiden. Nu får våra patienter komma till röntgen mycket snabbare. Det visar hur oerhört viktigt det är med rätt person på rätt plats och att alla har sina dedikerade uppgifter, säger Pernilla Westerberg.

En annan central roll på kliniken är bröstsjuksköterskornas. På bröstcentrum vid Mälardalens sjukhus finns det tre stycken och en av dem är Tuula Schneider. I hennes roll ingår bland annat att se till att alla nödvändiga prover tas inför operationen och att vara patientens främsta kontaktperson under hela behandlingstiden. Hon märker en väsentlig skillnad i hur nöjda patienterna är nu jämfört med tidigare.

– Patienterna oroar sig som allra mest när de går och väntar på besked och nu har den tiden kortats ner rejält. Det är förstås en stor fördel för våra patienter, säger hon.

Pernilla och Tuula SVF

Bra styrmedel i kvalitetsarbetet

I Tuula Schneiders arbetsuppgifter ingår även att ha koll på när en SVF startade och utifrån det ha koll på och boka in när patientens operation senast måste utföras tillsammans med operationsplaneraren.

– SVF har gjort att vi har fått ett bra styrmedel där vi har samma saker att förhålla oss till hela tiden. Säger någon att vi måste boka in en SVF så vet vi alla att det är en patient med välgrundad misstanke om bröstcancer, som ska in inom ramen för SVF och då gör vi rum för den. Det blir tydligt och inga tveksamheter. Ibland kan förstås fortfarande bli fördröjningar till exempel om patologen inte är färdig i tid eller om mammografin måste göras om, men för det allra mesta lyckas vi hålla oss inom ramen för SVF, säger hon och tillägger:

– Det blir mycket tydligare för alla att arbeta när vi har SVF som verktyg. Vi sjuksköterskor vet vad vi måste förhålla oss till när bokar in operation och samma sak med sekreterarna som bokar in patienter för diagnosbesked. Vi pratar mycket SVF i teamet och försöker alltid vända och vrida på oss så att vi ska lyckas hålla tiderna för SVF och ingen tid ska gå till spillo.

SVF är som en morot

I dag är Pernilla Westerberg mycket nöjd när hon tittar på Sörmlands statistik. De har gått från att ligga i botten i Sverige till toppen. När de var som sämst, åren 2015–2016, dröjde de cirka 53 dagar från att det hade uppstått en välgrundad misstanke om cancer till att patienten fick sin operation. I dag är den siffran nere på 21 dagar. Snittet i landet ligger kvar på samma siffra som då – 35 dagar.

– Det visar hur viktigt det är att få koll på sina flöden och att våga ta tag i och lösa knutarna själv. Man kan inte vänta på att någon annan ska lösa det åt en.

Införandet av SVF har också underlättat arbetet eftersom det gjorde att ledtider hamnade i så tydligt fokus. Det är helt enkelt ett krav att få koll på detta med ledtider när man ska driva den här typen av utveckling, säger Pernilla Westerberg och avslutar:

– För mig har SVF-erna också blivit som en liten morot. Om vi kan hamna på 34 dagar och få alla rätt, i stället för 36 dagar och få noll rätt, så är det förstås extra kul, även om det egentligen inte gör någon skillnad för sjukdomsutfallet.

Text: Karin Cedronius