Vendela Ekmark - Onkologi i Sverige

Prevention – att ligga steget före kräver samverkan på flera fronter

Cancerområdet befinner sig i en intensiv utvecklingsfas. I november 2024 presenterades den första uppdateringen av Sveriges nationella cancerstrategi sedan 2009 – en milstolpe för både vården och forskningen. Samtidigt pågår EU:s arbete med den europeiska cancerplanen, där Sverige bidrar aktivt med erfarenheter och innovationer. På kliniker och i forskningslabb ser vi framsteg inom precisionsmedicin, immunterapi och genetisk screening – utvecklingar som håller på att förändra behandlingsmöjligheterna i grunden. I den här dynamiska kontexten har Regionala cancercentrum i samverkan (RCC) ett särskilt ansvar: att samordna, driva och utveckla cancervården i Sverige.

I förra numret av Onkologi i Sverige lyfte vi arbetet med tidig upptäckt av cancer. I det här numret fördjupar vi oss i nästa stora pusselbit – prevention – och hur vården, samhället och individen tillsammans kan bidra till att förebygga cancer redan innan sjukdomen uppstår.

En av tre svenskar väntas få cancer någon gång under livet. Samtidigt skulle tre av tio cancerfall kunna undvikas med hälsosammare levnadsvanor. Därför är prevention ett av de viktigaste verktygen vi har för att bekämpa denna folksjukdom. Men det är inget som sjukvården eller individen kan lösa på egen hand. För att nå verklig effekt krävs en bred samhällsinsats där många aktörer bidrar.

I dag orsakas cirka var tredje cancerfall i Sverige av levnadsvanor som patienten själv hade kunnat påverka. Det handlar till exempel om rökning, alkoholkonsumtion, stillasittande, ohälsosamma matvanor, övervikt och farlig solexponering. Men trots att sambanden mellan levnadsvanor och cancer är välkända sedan länge har det förebyggande arbetet inte alltid haft samma tyngd i den övergripande cancerpolitiken – förrän nu. För vid sidan om tidig upptäckt är prevention nu ett av de stora fokusområdena i den nya nationella cancerstrategin. Prevention, både primär och sekundär, lyfts fram som ett eget och prioriterat område i strategin. Det är stort fokus på insatser som förbättrar levnadsvanor, minskar riskfaktorer och ökar möjligheten till tidig upptäckt.

– Det är mycket positivt att man lyfter prevention så tydligt i den uppdaterade strategin. Det är till och med så konkret att man i den talar om att sänka moms på frukt och grönt och även ger signaler på sockerskatt, vilket visar att man verkligen menar allvar, säger Kjell Ivarsson, Sveriges cancersamordnare vid RCC.

Att jobba förebyggande, både inom vården och i samhället i stort, är något av det viktigaste som kan göras när det kommer till att minska risken för att utveckla cancer. Det handlar om att främja hälsosamma levnadsvanor genom information och genom att göra det lätt att göra rätt, så att det hälsosamma valet blir det enklaste i människors vardag. Men trots att det är ett av de viktigaste verktygen för att bekämpa och förhindra cancer är prevention inte ett enkelt område, och det finns ingen enskild instans som bär hela ansvaret för det preventiva arbetet.

I stället är samverkan ett nyckelord som återkommer när Kjell Ivarsson talar om cancerprevention. För det handlar inte bara om att förebygga cancer, utan också om att göra en gemensam kraftsamling där vården är en av flera viktiga spelare, men långt ifrån den enda.

– På sjukhusen och i primärvården träffar vi nästan bara de som redan är sjuka och kan då framför allt syssla med sekundär prevention som att identifiera höga blodfetter, högt fasteblodsocker och andra riskfaktorer och hjälpa patienten att ta itu med dem.

Läs hela artikeln

”Ingen kan göra allt – men alla kan göra något”

Att gå från ord till handling i det cancerpreventiva arbetet kräver mer än goda ambitioner. Det handlar om att samordna, driva och konkretisera – nationellt och regionalt. Ellen Brynskog har en nyckelroll i det arbetet, som ordförande för den Nationella arbetsgruppen för cancerprevention och ledamot i den Nationella arbetsgruppen för kunskapsstöd levnadsvanor.

Hej Ellen! Berätta – vad gör ni i arbetsgruppen för cancerprevention?

– Vi arbetar med frågor som rör levnadsvanor och cancerprevention på bredden. I vårt uppdrag ryms till exempel att arbeta med nationella kunskapsstöd och rapporter, ta fram webbutbildningar, sprida information i traditionella och sociala medier, genomföra studier, samarbeta med andra aktörer inom fältet och arrangera föreläsningar och webbinarier. Jag är själv sjuksköterska och folkhälsovetare, och gruppen består i övrigt av personer med erfarenhet av både vård och forskning med olika professioner. Det är ett dynamiskt och spännande arbete som känns meningsfullt.

Du är även ledamot i arbetsgruppen Kunskapsstöd levnadsvanor som ligger under det Nationella programrådet Levnadsvanor. Berätta om det uppdraget!

– Sedan några år tillbaka är vi två personer från den nationella arbetsgruppen för cancerprevention som även sitter med i en nationell arbetsgrupp under Nationellt programområde Levnadsvanor som tar fram kunskapsstöd. RCC har haft en tydlig önskan om ett gott och starkt samarbete över programområdesgränserna för att kunna jobba mer effektivt och hitta synergier i arbetet som görs. RCC kan inte på något sätt bära frågan kring cancerprevention på egen hand, utan vi måste gå i takt med andra.

Ellen Brynskog, ordförande för den Nationella arbetsgruppen för cancerprevention och ledamot i den Nationella arbetsgruppen för kunskapsstöd levnadsvanor.

På vilket sätt gör ert samarbete skillnad?

– Samarbetet har varit viktigt för oss de senaste åren och inneburit ett utökat kontaktnät och fördjupade insikter kring hur arbetet med levnadsvanor organiseras i olika delar av landet. Snart kommer vi till exempel att lansera en nationell webbutbildning om levnadsvanor som riktar sig till hälso- och sjukvårdspersonal och har tagits fram genom ett samarbete mellan våra programområden.

Vilka utmaningar ser du när det kommer till arbetet med prevention och hur ska vi bemöta dem?

– En utmaning är just att ”hitta varandra” och avsätta tid till att lära känna andra aktörer och deras uppdrag för att hitta de där synergierna och nya samarbetena. Man kan behöva investera en del tid och tankekraft inledningsvis för att få det på rull. En annan utmaning är att mäta det cancerpreventivaarbetet på ett värdeskapande och begripligt sätt. Forskningen kring att exempelvis våra matvanor och vår nivå av fysisk aktivitet påverkar vår risk för cancer är tydlig och övertygande. Men det är i princip omöjligt att utvärdera om en enstaka insats, som syftar till att påverka de här levnadsvanorna, minskade insjuknandet i cancer. I vårt dagliga arbete är vi i stället hänvisade till processmått. Man får ha tilltro till processerna och se till att förankra sina insatser i god evidens.

Du har sagt att ”det viktigaste framsteget i den nya cancerstrategin är att man föreslår en ökad samverkan på myndighetsnivå i de här frågorna.” Utveckla!

– I förslaget till ny cancerstrategi föreslås att Folkhälsomyndigheten ska få ett utökat samordningsansvar för att strategiskt planera, prioritera och koordinera det sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbetet mellan de olika myndigheterna och aktörerna som har en roll inom det fältet. Vi på RCC stödjer det förslaget och hoppas att det blir så. För cancerprevention och prevention av andra folkhälsosjukdomar delar i stort riskfaktorer och behöver vara väl synkat. När det kommer till sjukdomsprevention är samverkan A och O. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Se hela artikeln

Mikael är dinosaurie för barn i behandling

På strålningsenheten vid Norrlands universitetssjukhus arbetar personalen målmedvetet med att stärka tryggheten för cancersjuka barn. Förhoppningen är att utveckla behandlingen och skapa en bättre vårdupplevelse. ”Om jag under den här svåra tiden kan locka fram några leenden så är det värt det,” säger onkologisjuksköterskan och barnrättsombudet Mikael Odström som också axlar rollen som dinosaurien Dino.

I februari uppmärksammas internationella barncancerdagen världen över. När ett barn diagnostiseras med cancer innebär det stor psykisk påfrestning för familjer som ställs inför en okänd behandling som kan upplevas skrämmande.

– Det kommer många barn hit. Det är bland annat barn med hjärntumörer och buktumörer, säger Mikael Odström, onkologisjuksköterska.

Hoppas kunna behandla mer vaket

Strålbehandlingen sker i ett rum med två meter tjocka väggar där barnet behöver ligga helt själv, hissas en bra bit upp från golvet och ligga helt stilla. För att upplevelsen ska bli mindre stressig och påfrestande sövs i regel barn under sju år. Det handlar om 30 tillfällen under en sexveckorsperiod.

Genom att försöka öka barnets medvetenhet och delaktighet i behandlingen finns förhoppningar om att kunna behandla fler barn i vaket tillstånd. Det kräver mer från patienten men också att verksamheten skapar den trygghet som barnet behöver.

– Om jag var liten, hur skulle jag vilja att miljön var? Hur hade jag velat att personalen skulle bete sig? Exempelvis kan mamma få läsa en saga i högtalarsystemet eller så kan vi fästa en surfplatta i strålbehandlingsapparaten.

Får känna att de äger situationen

På strålningsenheten arbetar personalen utifrån barnperspektivet för att skapa förutsättningar för en så bra behandling och upplevelse som möjligt för patienter och närstående.

– Exempelvis får en patient vid varje behandlingstillfälle sätta ett klistermärke på strålbehandlingsapparaten. Det är en liten grej men det kan göra stor skillnad.

Vid behandling av en hjärntumör skapas en mask som avbildar patientens ansikte. Den är nödvändig för att ansiktet ska fixeras i en bestämd position under strålbehandlingen. Den är hård och är hårt åtsittande vilket vissa upplever som obehagligt.

– Vi tänker att barnen ska få pynta den och göra till sin egen. De upplever då att de använder den för sig själv i stället för något används emot dem. De får äga situationen på ett annat sätt.