Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

IMMUNTERAPI ger nya möjligheter att behandla äldre patienter med icke-småcellig lungcancer

IMMUNTERAPI ger nya möjligheter att behandla äldre patienter med icke-småcellig lungcancer

Introduktionen av immuncheckpoint-hämmare har inneburit helt nya behandlingsmöjligheter för patienter med NSCLC. Behandlingen utnyttjar kroppens eget immunförsvar och det är oklart hur immunförsvarets åldrande påverkar behandlingens effekt och biverkningar. Det skriver specialistläkaren Georg Holgersson vid Akademiska sjukhuset i en översikt av ett högaktuellt område. Han konstaterar också att det med tanke på den höga medelåldern hos patienter med NSCLC är angeläget med fler studier som kan ge oss en bättre förståelse för ålderns betydelse för effekt och biverkningar vid behandling av NSCLC med immunterapi.

Icke-småcellig lungcancer (NSCLC) utgör ca 85 procent av all lungcancer och är den cancersjukdom som orsakar flest dödsfall såväl i Sverige som globalt1,2. Länge har behandlingsmöjligheterna vid spridd NSCLC varit tämligen få och prognosen i de flesta fall varit mycket dålig3. Under det senaste årtiondet har dock behandlingen förändrats i grunden genom tillkomsten av målriktade läkemedel och immunterapi i behandlingsarsenalen4. Behandling med så kallade immuncheckpoint-hämmare har visat sig mycket framgångsrikt vid behandling av NSCLC och både PD1- och PD-L1-hämmare används nu rutinmässigt vid behandling av avancerad NSCLC, både i första och andra behandlingslinjen och i såväl monoterapi som tillsammans med cytostatika5. Dessutom tillkommer i allt snabbare takt nya preparat och nya indikationer vilket är mycket glädjande och  öppnar helt nya möjligheter för behandling av patienter med NSCLC.

Samtidigt som möjligheterna blir fler blir det också fler faktorer att ta hänsyn till vid val av behandling till den enskilda patienten. En sådan faktor är patientens ålder som i sin tur kan vara associerat med ökad komorbiditet, försämrad organfunktion samt ökat antal mediciner med risk för interaktioner. Hälften av alla lungcancerpatienter är > 70 år6 samtidigt som denna patientgrupp är underrepresenterad i kliniska studier7. Det är känt att immunförsvaret, precis som resten av kroppen, genomgår en förändring med stigande ålder8. Det innebär bland annat en försämrad funktion hos T-cellerna som spelar en viktig roll vid försvaret mot cancer och vars funktion utnyttjas vid behandling med immuncheckpoint-hämmare9. En viktig fråga blir därför om hög ålder påverkar effekt och biverkningar av immunterapi hos patienter med NSCLC. Syftet med denna artikel är att presentera vad som hittills är känt om ålderns inverkan på behandlingen med de immuncheckpoint-hämmare som används vid NSCLC, främst med utgångspunkt i de subgruppsanalyser som har gjorts på olika åldersgrupper i de fas III-studier som ligger till grund för de preparat som används idag.

GENOMGÅNG AV STUDIER
Pembrolizumab
I den trearmade fas III-studien KEYNOTE 010-studien jämfördes PD-1-hämmaren pembrolizumab i doserna 2 mg/kg och 10 mg/kg var 3:e vecka med docetaxel vid återfall av PD-L1-positiv (≥ 1%) NSCLC10. Det sågs en fördel med avseende på median totalöverlevnad (OS) för patienterna som fick pembrolizumab 2 mg/kg (10,4 månader) och pembrolizumab 10 mg/kg (12,7 månader) jämfört med patienterna som fick docetaxel (8,5 månader). Äldre patienter (≥ 65 år) utgjorde 41 procent av patienterna men inga patienter > 70 år inkluderades. Den äldre gruppen hade en hazardkvot (HR) för OS på 0,76 (95 % CI 0,57–1,02) vid jämförelse med docetaxel jämfört med 0,63 (95 % CI 0,50– 0,79) för den yngre gruppen < 65 år. I KEYNOTE- 024-studien jämfördes pembrolizumab (200 mg var 3:e vecka) med standard platinum-baserad cytostatikadublett i första linjens behandling av PD-L1-positiv (≥ 50%) avancerad NSCLC11. Median progressionsfri överlevnad (PFS) var signifikant bättre i pembrolizumab-armen jämfört med cytostatika-armen (10,3 månader vs 6,0 månader). Äldre patienter (≥ 65 år) utgjorde 54 procent av patienterna och den äldsta patienten som fick behandling med pembrolizumab var 90 år. Vid subgruppsanalys av PFS sågs en fördel för pembrolizumab jämfört med docetaxel i både den äldre (HR 0,45; 95 % CI 0,29–0,70) och yngre (HR 0,61; 95 % CI 0,40–0,92) åldersgruppen < 65 år. I KEYNOTE-189-studien jämfördes kombinationen platinum-pemetrexed + pembrolizumab/placebo i första linjen hos patienter med avancerad NSCLC av icke-skivepiteltyp12. OS vid 12 månader var 69 procent i pembrolizumab-armen jämfört med 49 procent i placebo-armen. Vid subgruppsanalys av OS sågs en fördel för pembrolizumab jämfört med placebo i gruppen ≥ 65 år (HR 0,64; 95 % CI 0,43–0,95) och ännu tydligare i gruppen < 65 år (HR 0,43; 95 % CI 0,31–0,61).

I KEYNOTE 407-studien jämfördes kombinationen karboplatin- paklitaxel/nab-paklitaxel + pembrolizumab/placebo i första linjen hos patienter med avancerad NSCLC av skivepiteltyp13. Median OS var 15,9 månader hos patienterna som fick tillägg med pembrolizumab jämfört med 11,3 månader hos patienterna som fick placebo. Medianåldern var 65 år i båda behandlingsarmarna. Vid subgruppsanalys av OS sågs att äldre patienter (≥ 65 år) som fick pembrolizumab hade ett HR på 0,74 (95 % CI 0,51–1,07) vid jämförelse med placebo jämfört med ett HR på 0,52 (95 % CI 0,34–0,80) för den yngre gruppen < 65 år. Generellt sågs i studierna på pembrolizumab en lägre frekvens av biverkningar hos patienter som fick immunterapi jämfört med cytostatika men ingen jämförelse av biverkningarnas frekvens och allvarlighetsgrad gjordes mellan åldersgrupperna.

Läs hela artikeln

Fler överlever cancer i Stockholmsregionen

Fler överlever cancer i Stockholmsregionen

Allt fler stockholmare överlever cancer. Sedan millennieskiftet har t ex 5-årsöverlevnaden i prostatacancer ökat från 90 till 97 procent, för äggstockscancer från 47 till 60 procent och för kronisk lymfatisk leukemi från 77 till 94 procent. 2-årsöverlevnaden i lungcancer har ökat från 24 till 34 procent och i bukspottkörtelcancer från 8,4 till 18 procent.

– Cancerns gåta är ännu inte löst men vården blir allt bättre och effektivare. Som själv anhörig till personer som drabbats av och dött i cancer, är det imponerande och hoppingivande. I cancervården är det tydligt hur forskning och framsteg räddar liv, säger hälso- och sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink (L).

– Bättre diagnosmetoder, nya revolutionerande läkemedel, skonsammare men också effektivare strålterapi som därmed kan komma skörare patienter till godo, och även en organisatorisk utveckling med standardiserade vårdförlopp – tillsammans med det fantastiska arbetet av alla läkare, sjuksköterskor och andra; det är mycket som tillsammans gör att vi ser den här hoppfulla utvecklingen med allt fler som överlever cancer, säger Anna Starbrink (L).

– Vi ska fortsätta utveckla cancervården, med screeningprogram och introduktion av nya behandlingar. Vi ska stötta våra medarbetare i vården och forskarna inom medicin och life science att fortsätta flytta fram gränserna – cancern ska besegras, säger Anna Starbrink (L).

Siffrorna för överlevnad ovan refererar till jämförelse i fyraårsintervaller, 2000-2004 resp 2010-2014. För samtliga fyraårsintervaller 1995-2014 och fler diagnoser, se tabell nedan. För hjärn-, lung- och bukspottskörtelcancer visas 2-årsöverlevnad, för övriga diagnoser 5-årsöverlevnad.

Hjärnhinnor och ryggmärgshinnor (Meningier) Antal patienter 5-årsöverlevnad %
1995-1999′ 512 95
2000-2004′ 436 94
2005-2009′ 459 99
2010-2014′ 514 98
Prostatacancer Antal patienter %
1995-1999′ 5106 75
2000-2004′ 8314 90
2005-2009′ 9357 95
2010-2014′ 11709 97
Malignt hudmelanom Antal patienter %
1995-1999′ 1420 89
2000-2004′ 1766 90
2005-2009′ 2382 93
2010-2014′ 3118 95
Kronisk lymfatisk lekukemi Antal patienter %
1995-1999′ 421 76
2000-2004′ 591 77
2005-2009′ 524 78
2010-2014′ 545 94
Bröstcancer Antal patienter (95% CI)
1995-1999′ 6284 85
2000-2004′ 6902 89
2005-2009′ 7197 91
2010-2014′ 8048 93
Njurcancer Antal patienter (95% CI)
1995-1999′ 787 59
2000-2004′ 830 65
2005-2009′ 864 69
2010-2014′ 1044 77
Urinblåsecancer Antal patienter %
1995-1999′ 1919 69
2000-2004′ 2111 69
2005-2009′ 2090 74
2010-2014′ 2416 75
Ändtarmscancer Antal patienter %
1995-1999′ 1525 55
2000-2004′ 1552 59
2005-2009′ 1728 65
2010-2014′ 1772 68
Tjocktarmscancer Antal patienter %
1995-1999′ 2986 59
2000-2004′ 3262 61
2005-2009′ 3562 66
2010-2014′ 3697 68
Huvud- och halscancer Antal patienter %
1995-1999′ 1090 58
2000-2004′ 1197 59
2005-2009′ 1209 66
Äggstockscancer Antal patienter %
1995-1999′ 778 44
2000-2004′ 804 47
2005-2009′ 672 49
2010-2014′ 610 60
Hjärna (Cerebrum) Antal patienter 2-årsöverlevnad %
1995-1999′ 632 44
2000-2004′ 547 44
2005-2009′ 589 49
2010-2014′ 864 48
Lungcancer Antal patienter %
1995-1999′ 2739 22
2000-2004′ 3038 24
2005-2009′ 3619 30
2010-2014′ 4214 34
Bukspottkörtelcancer Antal patienter %
1995-1999′ 1048 4.7
2000-2004′ 892 8.4
2005-2009′ 967 11
2010-2014′ 1273 18

 

Rasmus Jonlund, kommunikationschef, Liberalerna i Region Stockholm, presstelefon 08-737 25 29, [email protected]

 

Från fysisk aktivitet till ny forskning om kärlbiverkningar av aromatashämmare

Från fysisk aktivitet till ny forskning om kärlbiverkningar av aromatashämmare

Malin Backman, onkologisjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, disputerade 2017 på ämnet ”Fysisk aktivitet under adjuvant cytostatikabehandling”. Det var detta som den första föreläsningen på årets Kicki-Wallermöte handlade om.

Vid fysisk aktivitet kan man se såväl fysiska hälsoeffekter (till exempel minskad fatigue och smärta, bättre sömnmönster, förbättrad/ bibehållen muskelstyrka och kondition, bättre rörlighet och koordination, minskad viktuppgång) som psykiska (gladare humör, mindre oro, ångest och depression, bättre självkänsla och kognition, högre skattad livskvalitet).
Fysisk aktivitet har också visat minskad risk att drabbas av cancer och andra sjukdomar (till exempel depression, övervikt, hypertoni), minskad risk för återfall i cancer och förbättrad överlevnad. Dessutom ser man en samhällsekonomisk vinst, till exempel snabbare återgång i arbete, mindre behov av sjukskrivning osv. Det förekommer ingen evidens om att träning under behandling kan vara farligt på något sätt. Den rekommenderade träningsdosen är 150 minuter/vecka, vilket få cancerpatienter uppnår. Många beskriver sämre ork/kondition efter behandling jämfört med före. I Opti- Trainstudien, som Malin Backman skrivit sitt avhandlingsarbete på, studeras hur fysisk aktivitet påverkar hälsa och livskvalitet hos personer under adjuvant cytostatikabehandling efter bröstcancer. 240 patienter delades in i 3 lika stora grupper där man erbjöd 2 aktiva grupper: kombinerad styrkeoch konditionsträning eller enbart konditionsträning.

Den tredje gruppen var en kontrollgrupp utan särskilda rekommendationer. Patienterna följdes upp efter 1, 2 och 5 år postoperativt. Patienterna i båda grupperna med aktiv träning visade positiva resultat vad gäller kondition, ben- och handstyrka samt vardagsfunktion jämfört med kontrollgruppen. Efter 1 år sågs färre sjukskrivningar
eller minskad sjukträningsgrad i träningsgrupperna. En reflektion är att detta är något som borde erbjudas alla cancerpatienter men frågan är hur det praktiskt skulle gå till utifrån tillgängliga lokaler, ledare osv.

Läs hela artikeln

”Ökning av neoadjuvant kemoterapi förändrar det kirurgiska panoramat”

”Ökning av neoadjuvant kemoterapi förändrar det kirurgiska panoramat”

Årets Kicki Waller-möte i Åre bjöd som vanligt på ett gediget och uppskattat program. Här refereras mötets höjd punkter i form av viktig ny kunskap, reflektioner och presentationer av nya och pågående studier av bröstkirurgen Hanna Fredholm, Karolinska Universitetssjukhuset och Anne Andersson, onkolog vid Norrlands Universitetssjukhus.

Genexpression delar in bröstcancer i distinkta molekylära subtyper (Luminal A, Luminal B, Basal-like, HER2-enriched och normal- like) som har visat sig ha starkt prognostiskt och behandlingsprediktivt värde. För att utröna vilka luminala tumörer som behöver kemoterapi är genexpression under införande i Sverige, men än så länge baseras subtypsindelning på proteinuttryck (immunhistokemi) av biomarkörerna ER, PR, HER2 och proliferationsmarkören Ki67. Bröstpatologen Johan Hartman, Södersjukhuset, uppdaterade åhörarna på rådande metoder för mätning av HER2 som är i linje med internationella guidelines. HER2 analyseras först med immunhistokemi (0/1+/2+/3+) där fall graderade 0 och 1+ är negativa och fall med 3+ är positiva. För fall med 2+ kontrolleras genuttryck med in situ hybridisering. Kvalitets- och standardiseringskommittén inom Svensk Förening för Patologi (KVAST) ihop med företaget Equalis skickar regelbundet ut 10 typfall av bröstcancer till alla patologkliniker i Sverige för bedömning av histologisk typ, subtyp, biomarkörer och grad. Utskicket 2018 visar preliminärt en god överenstämmelse mellan bedömare gällande HER2. Samtidigt presenterades retrospektiva data från Nationellt kvalitetsregister för bröstcancer (NKBC) 2013–2017 där andelen HER2-positiva fall varierade mellan 7 och 14 procent mellan olika patologkliniker. Vad är orsaken och hur påverkar det läkemedelsbehandlingen? Framtida metoder som digital bildanalys och sekvensering av tumörernas mRNA och DNA kan medföra en mer robust subtypsindelning.

STRÅLBEHANDLING – BRA FÖR ALLA SUBTYPER
Bröstkirurgen Åsa Wickberg, Örebro, disputerade 2018 med en avhandling om betydelsen av adjuvant behandlingför lokalrecidiv av bröstcancer (LR), där ett av arbetena rörde subtyper och risk för LR. Kvinnor som genomgick bröstbevarande kirurgi under 1981– 1988 för bröstcancer under 2 cm av grad I-II utan spridning till lymfkörtlar inkluderades. De fick ingen endokrin behandling eller kemoterapi men randomiserades till strålbehandling eller ej. Efter 20 års uppföljning och med subtypsindelning baserat på immunhistokemi av alla tillgänliga fall (223 av 381, 59 procent) fann man att risken för LR halverades med strålbehandling. Riskreduktionen med strålbehandling sågs i alla subtyper (Luminal A; 14 procent, Luminal B/HER2 neg; 17 procent och för HER2+ och trippelnegativa fall; 22 procent). I jämförelse med Luminal A, hade de med Luminal B/ HER2-neg tumörer 3 gånger högre risk för LR; för de som fick strålbehandling var risken 2,6 gånger högre, för de som inte fick strålbehandling var risken 5 gånger högre.

Läs hela artikeln

FOKUS LUNGCANCER PÅ ASCO

FOKUS LUNGCANCER PÅ ASCO

Under årets ASCO-möte presenterades 477 vetenskapliga arbeten inom lungcancerområdet som täckte allt från basal biologi till randomiserade studier. Mötet hölls i Chicago och var mycket välbesökt med mer än 45 000 delegater från hela världen, varav cirka 25 från Sverige. Här refereras de mest intressanta presentationerna inom lungcancerfältet av över läkare Michael Bergqvist, Gävle sjukhus, och Lisa Villabona, ST-läkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Ur lungcancerperspektiv presenterades ett antal studier avseende neoadjuvant immunterapi som uppvisade imponerade responser, men även en uppdatering av PACIFIC-studien som ytterligare belyser överlevnadsvinsten med denna behandling. Nedan återfinns ett antal av de studier som författarna, helt enligt egen bias, valt ut ur det stora urvalet.

NEOADJUVANT BEHANDLING:
Kwiatkowski och kollegor (abstrakt 8503) studien LCMC3. I denna undersöktes neoadjuvant atezolizumab och inkluderade patienter genomgick initialt en extensiv basalutredning inkluderande PET samt MRT hjärna och följaktligen insamling av tumörmaterial. Inkluderade 101 patienter uppvisade tumörstadiet IB-IIIB och genomgick initialt 2 kurer med atezolizumab följt av ånyo PET CT samt MRT hjärna och blodinsamling varefter kirurgi genomfördes och ytterligare tumörvävnad och blodprover insamlades. Därefter adjuvant cytostatikabehandling (och insamling av blodprover efter avslutad behandling) och även möjlig adjuvant atezolizumab under 12 månader förelåg även i studieupplägget. Vid progress genomgick patienterna ånyo insamling av tumörvävnad samt blodprovsinsamling. Studien syftade till att korrelera en mängd olika faktorer till MPR (mikroskopisk patologisk respons (som definierades som ≤ 10 % levande tumörceller)). Författarna visade vid interimsanalysen (som presenterades detta år) att MPR ej korrelerades till vare sig PD-L1-uttryck eller till tumour mutational burden (TMB), och att det ej förelåg signifikanta associationer mellan olika genuttryck och MPR. Kliniskt svarade dock patienter bra på behandlingen och 5 % uppvisade vid kirurgi komplett patologisk respons och 19 % MPR vilket måste ses som lovande, något som ytterligare stegrar förväntningarna på kommande IMpower030-studien. NEOSTAR-studien i vilken 44 patienter med stadium I-IIIA randomiserades mellan neoadjuvant nivolumab 3 mg/kg dag 1, 15, 29 alternativt samma regim + ipilimumab 1 mg/kg dag 1 följt av kirurgi inom 3–6 veckor efter avslutad behandling presenterades av Cascone et al (abstrakt 8504). Även i denna studie förelåg en extensiv biomarkörinsamling. Studien var positiv och bland de patienter som randomiserades till kombinationsbehandlingsarmen uppvisade 38 % patologisk komplett respons vilket är imponerande. Uttrycket av PD-L1 korrelerade till respons i denna studie. Författarna lyfte även fram ett radiologiskt fenomen, Nodal immune flair (NIF) som innebär misstänkt radiologisk progress men biopsiverifikation påvisar ej tumörtillväxt utan granulombildning. Reuben et al (abstrakt 8532) sekvenserade CDR3-kedjan (som är involverade i antigenbindning) i T-cellsreceptorn från 20 patienters tumörmaterial från NEOSTAR-studien. Mångfalden av sekvensvarianterna i patienterna som behandlats med kombinationen nivolumab och ipilimumab var 3,3 gånger så hög jämfört med patienterna som nivolumab singelbehandling. Denna mångfald diskuteras i tumörimmunologiska kretsar tala för ett mer robust immunsvar mot tumören. Vidare analyserades även mängden cirkulerande T-celler i blodet på patienterna före och efter behandling. Resultaten visar en korrelation mellan lägre antal cirkulerande T-celler och sämre patologisk respons.

Läs hela artikeln

Stimulerande möte i vackra Bergen när SSG firade 40 år

Stimulerande möte i vackra Bergen när SSG firade 40 år

SSG, Skandinaviska Sarkomgruppen, firade sitt 40-årsjubileum genom ett välarrangerat möte i Bergen där ett gediget program gav deltagarnany kunskap, inspiration och även viss optimism. Mötet refereras här av Elisabet Lidbrink, Li Jalmsell och Antroula Papakonstantinou, samtliga vid Sarkomcentrum, Karolinska Universitetssjukhuset.

Att det 40:e SSG-mötet hölls i Bergen var ett fantastiskt gott val. Mötet riskerade visserligen att ställas in på grund av SAS-strejken men i grevens tid löste det sig och folk kom iväg till denna otroligt vackra stad. Det är Europas regnigaste stad har vi läst, men regnet lättade och utsikten över hela staden och skärgården från Flöyen där första middagen hölls var enastående. Tack vare det fuktiga kimatet prunkar växter överallt. Blommande träd och mängder av stora rhododendron. Mötet hölls i Hotell Terminus. Våra blickar föll då och då på den stora tavlan i föreläsningssalen som var en påminnelse om sprängningen under andra världskriget då Bergen var ockuperat av Tyskland. Det skedde en explosion i hamnen i slutet av kriget som ledde till att massor av fönsterglas krossades. Många Bergenbor som stod vid sina fönster och tittade fick glassplitter i ögonen och blev blinda. Mötet inleddes med en session om bensarkom. Först på plats var H.K Haugland från Bergen. Challenges in Bone Sarcoma var titeln på hans föredrag. Överlevnad i bensarkom hos barn i Norge är låg jämfört med alla övriga barntumörer. 57 patienter diagnostiserades under åren 2008–2017 och 5-årsöverlevnaden anges som 69 procent och har ej förbättrats jämfört med de som fick diagnos under åren 1993– 2002. Det går bättre för barn under 10 år jämfört med barn mellan 11 och 17 år. Euramosprotokollet är det som används för osteogent sarkom och därvidlag har ingen utveckling skett. Förhoppning om att nya droger som PDL- 1-hämmare ska vara av nytta även vid sarkom är givetvis stor. Vad har då immunterapi för plats i sarkombehandling? Osteogent sarkomvävnad har i
studie visat 23,7 procent högt och i 50 procent intermediärt uttryck av PD-L1. I SARC 028-studien var besvikelsen dock stor när bara en av 22 patienter responderade på PDL-1-hämmare. Lite mer hoppingivande är resultaten från en fallbeskrivning för två patienter med ASPS (alveolar soft part sarcom) som fått kombinationen durvalamab och tremelimumab. Här fick man både partiell respons och lång remission. I en studie fann man att 39 procent av undersökta Ewingtumörer överuttryckte PD L1 och att det var korrelerat till behandlingseffekt. Förväntningar hos sjuka patienter och anhöriga att immunterapi ska förbättra och till och med bota deras sarkom är stor, speciellt efter 2018 års Nobelpris, men än är vi långt från rutinanvänding av immunterapi vid sarkom. H.K:s kloka slutord var att så länge det inte finns tillräckligt med data är det ett misstag att teoretisera om vem som ska erhålla immunterapi. ”Defining multi-factorial biomarker algorithms for immuntherapy requires new approaches and methodo  logies that use deep molecular and cellular profiling of the tumor microenviroment,
systemic immunity with clinical metadata from clinical trials and other databases.”

Läs hela artikeln

ELEKTRISKA FÄLT och IMMUNTERAPI – nya möjligheter mot glioblastom

ELEKTRISKA FÄLT och IMMUNTERAPI – nya möjligheter mot glioblastom

Den statistiska prognosen är fortfarande dyster för de som drabbas av glioblastom, den svåraste formen av hjärntumör, men under 2000-talet har det ändå skett väsentliga framsteg som förlängt överlevnaden och förbättrat livskvaliteten. De senaste åren har en ny behandlingsmetod med elektriska fält (TTFields, tumour treating fields) introducerats och godkänts, och det pågår en rad fas III-studier med bland annat olika immunterapeutiska metoder. Vilka framtidsperspektiv kan skönjas inom glioblastomområdet? Onkologi i Sverige har intervjuat två av landets ledande experter på hjärntumörer, Roger Henriksson, senior professor vid institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet och Sara Kinhult, överläkare vid verksamhetsområde hematologi, onkologi och strålningsfysik, Skånes universitetssjukhus.

Varje år diagnostiseras i Sverige cirka 1 400 fall av tumörer i hjärna och ryggmärg, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Den åldersstandardiserade incidensen har ända sedan 1960-talet varit relativt konstant, cirka 15-20 fall per 100 000 invånare och år (figur 1). Detsamma gäller dödligheten, som (av hittills okänd anledning) är högre för män, omkring 8-10 dödsfall per 100 000 invånare och år jämfört med ungefär 5-7 dödsfall per 100 000 för kvinnor (figur 2). Numera avlider i vårt land cirka 600 personer årligen på grund av hjärntumör och cancer i övriga nervsystemet. Enligt modern diagnosklassifikation finns det mer än hundra olika former av hjärntumörer. De fyra mest kända huvudtyperna är astrocytom WHO grad I, astrocytom WHO grad II, astrocytom WHO grad III och astrocytom WHO grad IV (som också kallas glioblastom eller glioblastoma multiforme). Klassifikationen kan ibland vara lite förvirrande; exempelvis slår man i vissa forskningssammanhang och statistiska tabeller ihop astrocytom grad III och IV till en gemensam diagnosgrupp som kallas högmaligna
gliom, medan grad I och II betecknas som lågmaligna gliom (som har betydligt bättre prognos). Den här artikeln kommer så gott som uteslutande att handla om astrocytom grad IV, och i fortsättningen används benämningen glioblastom.

Glioblastom är både den vanligaste och svåraste formen (figur 3) och svarar för cirka 35 procent av de primära maligna hjärntumörerna hos vuxna. I vårt land får varje år omkring 400 personer diagnosen glioblastom, och vanligaste insjuknandeålder är 55–75 år. Trots de förbättringar som skett1,2 är medianöverlevnaden inte längre än cirka 15 månader. Ungefär en fjärdedel av glioblastompatienterna lever längre än två år efter diagnosen och femårsöverlevnaden är cirka fem procent. Men det finns också exempel på långtidsöverlevare som har sluppit återfall och som kan betraktas som helt botade från sin svåra sjukdom.
– De allra flesta fall av glioblastom är sporadiska, det vill säga orsakerna till att tumörerna har uppkommit är okända, säger Sara Kinhult. Det finns ingen stark ärftlighet, men i ungefär fem procent av fallen har en annan person inom familjen också drabbats av någon form av hjärntumör.
Man har inte identifierat någon enskild genetisk faktor som förklarar detta; troligen är det fråga om en kombination av flera olika genvarianter som var och en medför mycket låg risk men som tillsammans kan ge denna riskökning i vissa familjer.

Läs hela artikeln

Arvika visar vägen med både kurativ och palliativ enhet som ger behandling

Arvika visar vägen med både kurativ och palliativ enhet som ger behandling

Arvika sjukhus är inte bara småskaligt, lugnt och idylliskt beläget i den fina värmländska naturen. Här finns också en ovanlig och välfungerande sjuksköterskeledd verksamhet för regionens cytostatikapatienter – på enheten ges både kurativ och palliativ behandling och de som behöver får även palliativ vård i hemmet av det särskilda teamet som består av
läkare, certifierade cytostatikasjuksköterskor och en fysioterapeut.

Det korrekta namnet på den låga tegelbyggnaden som ligger på en höjd strax utanför stadens centrum är Sjukhuset i Arvika (SiA). Här tar man emot cirka 45 000 patienter om året, men i likhet med många andra sjukhus i landet har det skett stora förändringar i verksamheten här under senare år. 2018 stängde till exempel stora delar av kirurgkliniken, men man utför fortfarande smärre, planerade operationer där patienten får gå hem samma dag. Den speciella enhet vi ska besöka heter cytostatikamottagningen/palliativa teamet Arvika och vi möts i entrén av överläkaren Susann Plate som är dubbelspecialist – kirurg med inriktning på bröstkirurgi och specialist i palliativ medicin. – Jag har arbetat i Arvika sedan början av 80-talet då jag gjorde min AT-tjänstgöring här, berättar hon. Det som har gjort att jag har stannat kvar så länge är omväxlingen, att man som kirurg på ett litet sjukhus får göra allt från akuta ingrepp till ortopedi och mag-tarmoperationer.

Arbetet som bröstkirurg ledde så småningom till ett stort intresse för palliativ vård. Susann Plate var med i den kull läkare som 2005 gick den första nordiska specialkursen i palliativ medicin.
– Som kirurg såg jag att det fanns ett behov av att fånga upp en stor grupp patienter som ofta ”glömdes bort” efter avslutad kirurgisk vård, så under 80-talet startade vi som ett projekt ett palliativt team på kirurgkliniken, säger hon och anger ytterligare ett skäl till varför det är så trevligt att arbeta på ett litet sjukhus:
– De korta beslutsvägarna. Det är en enorm fördel om man vill förändra och utveckla något. Vi kunde visa att teamet tillförde mycket och därför blev det snart en permanent enhet under kirurgkliniken.

ERBJUDER KONTINUITET
Sedan något år arbetar hon inte längre som operativ kirurg men är fortfarande en del av det palliativa konsultteamet som finns kvar och har utökats. Idag består teamet av sex palliativt utbildade och cytostatikacertifierade kontaktsjuksköterskor och en fysioterapeut. Enheten leds av en sjuksköterska. Susann Plate har inget behov av att vara administrativ chef, hon är en hands on-person som trivs bäst när hon får arbeta nära patienterna. Hon är dock medicinskt ledningsansvarig.
– I den här enheten där vi har runt 100 inskrivna patienter per år får alla vara beredda att göra många olika saker, beroende på vad patienten behöver. Vi känner patienterna och de känner oss. Det finns inget ASIH eller hospice i Arvika men genom det palliativa teamet erbjuder vi kontinuitet och ett slags skyddsnät både inom sluten- och öppenvården.
– Teamet arbetar bara kontorstid men vi har ett nära samarbete med distriktsjuksköterskorna i våra kommuner. Vi gör hembesök, även på särskilda boenden och gör konsultbesök inom slutenvården. Sedan cirka 15–20 år anordnar vi regelbundet även utbildningar för all personal i palliativ vård i hela vårt distrikt.

Hon tillägger att omkring 85 procent av de patienter som är anslutna till teamet dör hemma om de så önskar, inte på sjukhuset och det är en statistik som hon är nöjd med. Men det unika med det här teamet är att de inte bara arbetar med palliativ utan även kurativ vård.
– Cancerpatienter som hör till vårt upptagningsområde behöver inte åka in till Karlstad för att få cytostatikabehandling. Alla våra sjuksköterskor är certifierade för att ge cytostatika och samtliga är även utbildade i smärt-och symtomlindring. Vi träffar alltså cancersjuka patienter under olika stadier i sjukdomsprocessen, inte bara i livets slutskede, vilket borgar för kontinuitet och trygghet för patienterna.

Läs hela reportaget

Så kan koncentrationsstyrd dosering förbättra onkologiska behandlingar

Så kan koncentrationsstyrd dosering förbättra onkologiska behandlingar

Dosjustering av läkemedel baserad på exponeringsgraden kan minska riskerna och/eller förbättra effekterna för flera cancerläkemedel som metotrexat, tiopuriner 6-merkaptopurin och 6-tioguanin, 5-fluorouracil (5-fu) samt imatinib. Individualiserad dosering av dessa medel kommer på ett kostnadseffektivt sätt att förbättra behandlingsresultaten. Det skriver Alan Fotoohi, biträdande överläkare i klinisk farmakologi vid Karolinska Universitetssjukhuset, i en översikt av ämnesområdet.

”Individanpassad medicin” är idag en accepterad princip men har ännu inte fått riktigt genomslag i onkologisk praxis1. Idag väljs och doseras läkemedel enbart utifrån genetisk karakteristik av patienternas tumörer. Koncentrationsstyrd dosjustering (Therapeutic Drug Monitoring, TDM) av cytostatika tillämpas i ringa grad. Cancer läkemedel har liksom många andra läkemedel ett terapeutiskt fönster definierat som intervallet mellan den minsta effektiva och den maximalt säkra koncentrationen. Det krävs en effektiv koncentration av läkemedlen i tumörmiljön för att uppnå behandlingseffekt. Det är förvånande att individualiserade val och dosering av läkemedel bara sker utifrån tumörens och patientens genetiska egenskaper. Det etablerade sättet att beräkna dosen av ett cancerläkemedel garanterar inte att koncentrationen av ett visst läkemedel uppnår sitt terapeutiska intervall.

Att säkerställa detta blir särskilt viktigt när det terapeutiska intervallet är smalt eller vid stor interindividuell variation i exponeringen genom framförallt ärftligt betingade skillnader i omsättning och transport av läkemedel mellan patienter2. Läkemedel lämpliga för TDM har flera, eller alla, av följande egenskaper: avsaknad av enkelt mätbara effekter (alternativt biomarkörer), stor interindividuell variation i läkemedelskoncentration på samma dos, smalt terapeutiskt intervall, tydligt koncentrations- och effekt- eller biverkningssamband, validerad och genomförbar strategi för dosanpassning samt alltid validerad och känslig bioanalytisk analysmetod. TDM används inom rutinsjukvården vid dosjustering av flera klasser av läkemedel, bland annat antibiotika, immunsuppressiva, antiepileptika och HIV-läkemedel1. Många cancerläkemedel borde också vara lämpliga kandidater för TDM.

Idag är evidensnivån otillräcklig för klinisk tillämpning av TDM för de flesta potentiella kandidater av cancerläkemedel. Rapporterad korrelation mellan koncentration och effekt/toxicitet in vitro och in vivo finns för många cancerläkemedel, till exempel flera cytotostatika (mitotan, busulfan, cisplatin, karboplatin, cyklofosfamid, och tiotepa), och många målinriktade cancerläkemedel inklusive flera tyrosinkinashämmare (erlotinib, gefitinib, sunitinib, sorafenib, dasatinib, nilotinib, sorafenib, pazopanib, lapatinib), några monoklonala antikroppar (rituximab, trastuzumab, Cetuximab), endoxifen (tamoxifens aktiva metabolit), och mTOR-hämmaren everolimus)1-3.

Läs hela artikeln

– extra kromosomer medför stor påverkan

– extra kromosomer medför stor påverkan

Den vanligaste cancerformen hos barn är akut lymfatisk leukemi, ALL. Nu har forskare vid Lunds universitet i sam arbete med Karolinska Institutet, SciLifeLab och University of Cambridge genomfört den största analysen av ALL på proteinnivå hittills, genom att studera aktiviteten i mer än 8 000 gener och proteiner. Resultatet visar en avvikande veckning i DNAsträngen, något som i sin tur påverkar genernas aktivitet. Här sammanfattar docent Kajsa Paulsson vid Lunds universitet de intressanta resultaten från den första stora studien av proteiner hos patienter med ALL.

Akut lymfatisk leukemi (ALL) förekommer i alla åldrar men utgör den vanligaste cancerformen hos barn, med cirka 60–70 fall årligen i åldersgruppen 1–18 år i Sverige. Ungefär 85 procent av fallen är av så kallad B-cell precursor (BCP) fenotyp, där leukemicellerna liknar omogna förstadier till B-celler. Under de senaste årtiondena har överlevnaden i denna sjukdom förbättrats kraftigt och idag har barn-ALL en god prognos med långtidsöverlevnad på över 90 procent1.

Redan i början av 1980-talet upptäckte man att BCPALL kan delas in i olika genetiska subtyper med stark koppling till kliniska parametrar och prognos. Subtyperna karakteriseras av specifika somatiska mutationer som initierat och driver leukemiutvecklingen. De två största genetiska subtyperna utgörs av fall med så kallad hyperdiploidi – 51– 67 kromosomer – samt fall med ETV6/RUNX1-fusionsgen, vilka utgör ca 25 procent vardera av alla BCP-ALL. Båda dessa grupper har en stark koppling till åldersspannet 2–4 år och en mycket god prognos2.

FLER ÄN 46 KROMOSOMER
Hyperdiploidi innebär att cellen innehåller fler kromosomer än de normala 46. I hyperdiploid ALL har leukemicellerna 5–21 till synes normala extra kromosomer. De extra kromosomerna är inte slumpvis utvalda, utan mer än 75 procent av fallen har extra kopior av kromosomerna X, 4, 6, 10, 14, 17, 18 och 21. I övrigt är arvsmassan relativt ”tyst” och innehåller få andra mutationer3. Leukemiutveckligen styrs alltså huvudsakligen av tillskott av specifika kromosomer, men mekanismerna bakom detta är idag relativt okända. Man vet från studier av mRNA att uttrycket av gener på de extra kromosomerna är förhöjt i hyperdiploid ALL men exakt hur det påverkar leukemin har varit oklart. För att undersöka detta närmare utförde vi en så kallad proteogenomisk analys av hyperdiploid ALL4. Vi kunde studera nivåerna av mer än 8 000 proteiner i 18 fall av hyperdiploid ALL samt 9 fall av ETV6/RUNX1-positiva ALL, som vi använde som jämförelsegrupp. Dessutom hade vi data på mRNA-uttryck, mutationer och kopietal från samma fall samt en utökad serie av leukemier med mRNA-uttryck.

Läs hela artikeln

Okänd interaktion bakom genombrott i förståelsen av hur vissa sarkom uppstår

Okänd interaktion bakom genombrott i förståelsen av hur vissa sarkom uppstår

Uppkomsten av vissa cancersjukdomar inom gruppen sarkom är kopplad till en hittills okänd interaktion mellan olika proteiner. Fynden som presenteras öppnar för möjligheten att på sikt kunna pröva nya behandlingar mot dessa former av sarkom. Det skriver forskarna Malin Lindén och Christoffer Vannas vid Göteborgs universitet i en sammanfattning av de nya fynden.

Sarkom är ett samlingsbegrepp för tumörsjukdomar som uppstår i kroppens skelett och stödjevävnad. De är förhållandevis ovanliga med en årlig incidens på ungefär 400 patienter i Sverige, vilket utgör lite mindre än en procent av den totala årliga cancerincidensen (Cancer i siffror, 2018). Av alla nydiagnostiserade sarkom utgår tre fjärdedelar ur skelett och en fjärdedel från mjukdelar som till exempel muskler, bindväv och fett. Nomenklaturen för sarkom baseras på den vävnad tumören utgår från, där till exempel tumörer med ursprung från skelett kallas för osteosarkom och tumörer med fettvävsliknade utseende kallas för liposarkom. Vidare subklassificering av tumörer är baserad på morfologi, där till exempel liposarkom kan delas upp i de fyra subgrupperna väldifferentierade liposarkom, myxoida liposarkom, dedifferentierade liposarkom och pleomorfa liposarkom. För vissa sarkom är ursprungscellen inte helt känd och då har tumören istället namngetts efter dess upptäckare. Så är fallet för sjukdomen Ewing sarkom, en sjukdom som upptäcktes av den amerikanska patologen James Ewing i början av 1920-talet. Även om sarkom ofta klassificeras som en gemensam tumörfamilj bör det betonas att olika entiteter inom familjen ofta skiljer sig markant från varandra när det gäller tumörgenetik, symtombild, metastaseringspotential och svar på onkologisk behandling.

Det här innebär en utmaning vid utformning av kliniska studier då man ofta måste gruppera ihop många olika subdiagnoser för att få tillräckligt med patientmaterial för att kunna påvisa klinisk signifikans av en ny behandling. Utveckling av målriktad behandling mot sarkom är således komplicerat och i dagsläget finns ingen väletablerad målriktad terapi för behandling av subgrupper av sarkom. En fördjupad förståelse av de mekanismer som driver en tumörutveckling är av essentiell betydelse för att kunna utveckla tumörspecifik målriktad behandling, och flera forskningsgrupper över hela världen arbetar idag med att kartlägga mekanismer för sarkomuppkomst.

Läs hela artikeln

Så kan ny kunskap förändra behandling av icke-operabel LUNGCANCER

Så kan ny kunskap förändra behandling av icke-operabel LUNGCANCER

Behandlingen av patienter med lokaliserad icke-operabel lungcancer har under flera år resulterat i modesta överlevnadssiffror. Denna mini-review syftar till att belysa aktuell kunskapsnivå avseende kurativt syftande radiokemoterapi för ovanstående patientgrupp samt de data avseende konsolideringsterapi med durvalumab som nu håller på att revolutionera behandlingsalgoritmen för dessa patienter. Det skriver överläkare Michael Bergqvist, Gävle sjukhus, i samarbete med Simon Ekman, överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset, specialistläkare Georg Holgersson, Akademiska sjukhuset, och Stefan Bergström, överläkare vid Gävle sjukhus.

Lungcancer och lungcancerbehandling är nutidshistoria. År 1912 publicerade Adler et al sin rapport ”Primary Malignant Growths of the Lungs and Bronchi” som är en sammanställning av de för världen då kända 374 lungcancerfallen1. Tyvärr har utvecklingen gått åt fel håll och i Sverige rapporterade Socialstyrelsen 2017 att 1 925 män och 2 156 kvinnor insjuknat i lungcancer och att antalet dödsfall i lungcancer samma år var 1 870 för män samt 1 933 för kvinnor2. Lungcancer indelas histologiskt i ickesmåcellig lungcancer som utgör cirka 85 procent av alla lungcancerfall och resterande del utgörs främst av småcellig lungcancer. Skivepitelcancer samt adenocarcinom utgör de största histopatologiska subgrupperna inom icke-småcellig lungcancer. Under senare år har det skett ett skifte där gruppen adenocarcinom har ökat i antal medan motsvarande andel patienter med skivepitelcancer har minskat3. Behandlingen av icke-småcellig lungcancer är multimodal men generellt anses patienter med ett gott allmäntillstånd och operabel tumör vara aktuella för kirurgisk intervention och adjuvant cytostatikabehandling vid patologiskt tumörstadium IB-III. Patienter med avancerad sjukdom (tidigare stadium IIIB-IV) anses generellt vara fall för palliativa insatser4 där tidigare främst cytostatikabehandling samt palliativ strålbehandling varit dominerande behandlingar, men där nu de tumörbiologiska framstegen med målriktade behandlingar och immunterapi rejält har förändrat den kliniska vardagen inom lungcancervården med förbättrad överlevnad för patienterna.

Idag är femårsårsöverlevnaden i lungcancer i Sverige 17 procent för män och 24 procent för kvinnor (data från Socialstyrelsen 2016)2. Andelen patienter med lokalt avancerad icke-småcellig lungcancer (stadium IIIA-IIIC) utgör cirka 25–30 procent av alla diagnostiserade lungcancerfall årligen5. Behandlingen för denna grupp är divergerande om man jämför mellan olika länder (men även inom länder). Generellt anses att om dessa patienter inte kan opereras så är de aktuella för kurativt syftande radiokemoterapi och denna behandlingsmodalitet har utgjort standardbehandling för denna patientgrupp under ett flertal år6. Trots detta är överlevnaden efter fem år mycket modest och enligt Auperins meta-analys från 2010 enbart 15 procent7. Behovet av förbättring är sålunda uppenbart och ett flertal studier har under 2010-talet initierats i linje med etableringen av maintenance-behandling vid avancerad icke-småcellig lungcancer. Avsikten med denna
mini-review är att åskådliggöra det aktuella kunskapsläget för behandling av inoperabel stadium III icke-småcellig lungcancer men framförallt att belysa bakgrunden till aktuell behandlingsalgoritm och nu tillgängliga studier, studier som med stor sannolikhet kommer att förändra hur vi behandlar våra patienter i vardagen.

Läs hela artikeln

The Incyte Grant for Hematological Research

The Incyte Nordic Grant for Hematological Research på USD 20.000 är tänkt att stimulera intresset för forskning inom hematologiska maligniteter och att uppmuntra unga kliniker/forskare att delta i vetenskapliga framsteg genom att stödja högkvalititativa forsknings- och utvecklingsprojekt.

Senaste ansökningsdag 2019-10-10.

Läs mer och ansök på:

https://grant.incytenordics.eu/

New Advances in the Treatment of Gastric Cancer

Syftet med mötet är att dela klinisk erfarenhet och informera om aktuella rön inom terapiområdet ventrikelcancer. Mötet är avsett för läkare som arbetar med dessa patienter eller har intresse av att öka sin kunskap inom området.

Program
12.00 – 12.05 Introduktion
Specialistläkare David Borg, Lund

12.05 – 13.05 ”New Advances in the Treament of Gastric Cancer”
prof Julien Taieb

13.05 – 13.15 Diskussion
Specialistläkare David Borg, Lund

För mer information och anmälan klicka här

Precision Medicine Breast Cancer Symposium

Precision Medicine Breast Cancer Symposium

October 25, 2019 Scandic Continental, Stockholm

WELCOME
As chairmen of the coming Precison Medicine Breast Cancer Symposium,
it is our pleasure to invite you to join us on October 25, 2019, at Scandic Continental, Stockholm.
Karolinska Institutet and Lunds universitet.

Click for more information

Nytt klimatinitiativ – TA TÅGET TILL ESMO!

Nytt klimatinitiativ – TA TÅGET TILL ESMO!

Vädret förändras mitt framför våra ögon, vetenskaplig konsensus knyter mänskliga utsläpp av växthusgaser till störningar i klimatet1 och Parisavtalet visar vägen mot ett nytt och hållbart samhälle2. Detta är ingången till pilotprojektet ”tåg till ESMO för klimatet” där målet är att personer från sjukvården, akademin och industrin ska resa tillsammans till Barcelona i september 2019.

Akademin orsakar stora utsläpp genom tjänsteresor med flyg. Den årliga ESMOkongressen med 25 000 besökare är ett relevant exempel. Ett rimligt antagande
är att en stor majoritet av besökare reser med flyg varför kongressens totala utsläpp uppskattas motsvara en årlig koldioxidbudget för upp emot 10 000 människor. Detta upprop riktas till kollegor inom sjukvården, akademin och läkemedelsindustrin som utmanas att ta tåget tillsammans till ESMO 2019. Varje enkelresa (Skandinavien- Barcelona) som förs över från flyg till tåg bedöms leda till besparingar i växthusgasutsläpp motsvarande cirka 500 kg CO2 (medräknat höghöjdseffekter). Projektets huvudsakliga syfte är att minska på utsläpp av växthusgaser genom att organisera en gruppresa med tåg och båt till ESMO 2019. Genom att gå före visar vi på ett genuint ledarskap som kan leda till ringar på vattnet och bidra till att accelerera en förändring mot ett hållbart samhälle. Framförallt siktar vi på ett trevligt event med goda möjligheter till att nätverka och därigenom bidra till vårt gemensamma mål: Att hjälpa patienter med cancer.
– Planeten är vår gemensamma patient och sjukdomen är nu diagnostiserad och tillräckligt kartlagd – låt oss göra en ansträngning för botande behandling och undvika att fönstret stängs och övergår till ett palliativt scenario, uppmanar docent Joakim Crona, som är initiativtagare till uppropet.

(Redaktionen på Onkologi i Sverige applåderar initiativet och hoppas att många tar sitt ansvar. OIS sanktionerar ej längre flygresor i bolaget om det finns alternativ med tåg. Redaktionens anmärkning)

REFERENSER
1. IPCC, 2018: Global Warming of 1.5°C. An IPCC Special Report on the impacts of global warming of 1.5°C above pre-industrial levels and related global greenhouse gas emission pathways, in the context of strengthening the global response to the threat of climate change, sustainable development, and efforts to eradicate poverty [Masson-Delmotte, V., P. Zhai, H.-O. Pörtner, D. Roberts, J. Skea, P.R. Shukla, A. Pirani, W. Moufouma-Okia, C. Péan, R. Pidcock, S. Connors, J.B.R. Matthews, Y. Chen, X. Zhou, M.I. Gomis, E. Lonnoy, T. Maycock, M. Tignor, and T. Waterfield (eds.)]. In Press.
2. Förenta Nationernas PArisöverenskommelse, C.N.92.2016.TREATIES-XXVII.7.d of 17 March 2016.

Läs som PDF

Unga med Hodgkins lymfom – har låg risk för återfall – efter två år

Unga med Hodgkins lymfom – har låg risk för återfall – efter två år

Behandlingen av Hodgkins lymfom är nu så effektiv att unga patienter som inte får återfall inom två år efter avslutad behandling har en för – väntad överlevnad som liknar den i befolkningen. Det visar en ny studie som genomförts av forskare vid Karolinska Institutet i samarbete med forskare vid Aalborgs universitetssjukhus i Danmark och Radiumhospitalet i Oslo. Studien refereras här av Karin Ekström Smedby, specialistläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och lektor vid Karolinska Institutet.

Hodgkins lymfom är en relativt ovanlig malign sjukdom som drabbar cirka 200 personer per år i Sverige. Majoriteten av patienterna (cirka 130) får dock sin diagnos före 40 års ålder vilket gör att det är en av de vanligaste maligniteterna hos unga vuxna. Utan behandling leder sjukdomen till döden, men med intensiv cytostatika och/ eller strålbehandling kan de flesta idag botas. Den relativa 5-årsöverlevnaden på 1960-talet var cirka 40 procent men med intensiv kombinationsbehandling har den gått upp till i snitt över 80 procent och hos yngre till över 90 procent på senare år1.

I takt med att prognosen stadigt förbättrats har det blivit viktigt att också förstå risker för allvarliga seneffekter av behandlingen (så som hjärtsjukdom och sekundär malignitet), särskilt bland yngre patienter med lång återstående livslängd, och försöka balansera behandlings-scheman för att minska sen-biverkningarna utan att äventyra effekten. I en kanadensisk studie omfattande drygt 1 400 patienter med Hodgkins lymfom i åldrarna 18–69 år jämfördes mortaliteten bland patienterna med mortaliteten i en matchad kontrollgrupp i befolkningen. Från denna studie rapporterades en kvarstående ökad risk att dö även ett antal år efter genomförd Hodgkin-behandling både hos patienter diagnostiserade i tidigare och sena stadier2.

RETROSPEKTIV KOHORTSTUDIE
För att ta reda på hur den förväntade livslängden och risken för återfall vid Hodgkins lymfom ser ut bland unga patienter i Norden, genomförde vi en retrospektiv observationell kohortstudie i Sverige, Danmark och Norge av patienter med klassiskt Hodgkins lymfom diagnostiserade i åldrarna
19–49 år mellan år 2000 och 20133. Med hjälp av kvalitets-register för lymfom i de tre länderna kunde 2 582 unga patienter identifieras. Genom länkning av kvalitetsregistren mot befolkningsregister i respektive land inhämtades information om dödsfall till och med 2015 i Sverige och till och med 2016 i Danmark och Norge. Återfall identifierades via kvalitetsregistren, länkning mot nationella patientregister och med kompletterande journalgenomgång.

Bland de 2 582 patienterna hade 43 procent diagnostiserats i tidigt stadium (Ann-Arbor IA-IIA) och 56 procent i avancerat stadium (IIB-IV). Något fler patienter hade avancerat stadium vid diagnos under den senare delen av studieperioden, sannolikt på grund av ökad användning av PET-CT för att kartlägga sjukdomsutbredning vid diagnos. De flesta patienter fick cytostatika-behandling med ABVD (69.5 procent, mellan 2 och 8 kurer), medan cirka 12 procent behandlades med BEACOPP (6–8 kurer). Ett mindre antal patienter fick PET-styrd behandling med först ABVD och sedan BEACOPP i enlighet med RATHL-studien (”Response- Adapted Therapy in Advanced Hodgkin Lymphoma”) som genomfördes under den senare delen av studieperioden4. Denna grupp var för liten för att följas upp i den aktuella studien.
Fem-årsöverlevnaden var 95 procent i hela gruppen och lika hög i varje land (Figur 1). Risken för primärt behandlingsrefraktär sjukdom eller återfall i Hodgkins lymfom var 13 procent från diagnos och 5 år framåt (med likadana siffror i varje land även här).

Läs hela artikeln

Margareta Haag leder Nätverket mot cancer

Margareta Haag leder Nätverket mot cancer – envis arbetsmyra med internationell erfarenhet

Att kalla Margareta Haag internationell är ett kraftigt understatement. Det går snabbare att räkna upp länder hon inte besökt och/ eller bott i än motsatsen. Hon har också alltid varit en skicklig nätverkare och föreningsmänniska. Som nybliven ordförande för Nätverket mot cancer (NMC) kommer nu alla hennes samlade erfarenheter väl till pass – inte minst den egna erfarenheten av att leva med en kronisk cancersjukdom.

När vi träffas har Margareta Haag precis haft sin debut som NMC:s ordförande i rollen som värd för Världscancerdagen som i år arrangerades för tionde gången och samlade drygt 200 deltagare. Dagen avlöpte väl och evenemanget fick mycket uppmärksamhet i media.
– Det var inte det lättaste att få till ett bra program med de rätta personerna, främst på grund av allt strul med valet. Men vi lyckades trots allt få nya socialministern Lena Hallengren att ställa upp, berättar Margareta Haag med ett nöjt leende. NMC:s starka intressepolitiska engagemang är välkänt. Hon har precis fyllt 74 år och har varit vice ordförande i NMC sedan 2015. Hon är även ordförande för Svenska Ödemförbundet och har under många år arbetat för den internationella organisationen International Federation of Biomedical Laboratory Science (IFBLS) som verkar för att stärka laboratorieassistenternas (numera
biomedicinska analytiker) villkor i hela världen.

FÖRSTA CANCERBESKEDET 1994
Att alla frågor som rör cancer sedan länge ligger henne varmt om hjärtat är ingen slump.
– Jag fick min första cancerdiagnos senvåren 1994. En knöl i ljumsken som företagsläkaren trodde var ett ljumskbråck visade sig så småningom vara lymfom. Visst var jag trött under våren men jag trodde det berodde på att jag reste för mycket.

– Vid tidpunkten för det första besöket hos doktorn var jag så himla upptagen av mitt jobb. Jag tänkte ta itu med bråcket efter sommaren och gick runt med den där knölen ända till september i tron att det var något ofarligt. Jag hade inga andra symptom än trötthet och kunde inte föreställa mig att detta skulle kunna vara cancer, säger hon och berättar att den enda relation hon tidigare haft till cancer var att hennes mormor dog i sjukdomen. När Margareta börjar berätta om vilket liv hon levde fram till sjukdomsdebuten
– och även efteråt för den delen
– är det lätt att få förståelse för att hon då för 25 år sedan tyckte att hon inte riktigt ”hade tid” att vara sjuk. Ett lustigt siffersammanträffande är att hon nu varit sjuk lika många år som hon sammanlagt bott utomlands, nämligen 25.

– Jag är född i Stockholm och gick ut skolan med normalkompetens, som det hette då, 1962. Eftersom jag inte ville ta studenten skickade min pappa mig till Schweiz där jag pluggade språk, franska, spanska och engelska. Jag var bara 17 år och bodde – och stortrivdes – på en pension i Neufchatel i två år.
Därefter ”pinade” hon sig igenom det hon kallar för en riktig tjejskola, sekreterarskolan Barlock i Stockholm.
– Ja, det där var nog inte riktigt min grej, säger hon sakligt och fortsätter berätta.
– När jag fyllt 21 flyttade jag till Alicante och så småningom sökte jag mig till Madrid för att hitta arbete som översättare. Hon fick ett vikariat på Svenska Handelskammaren som sekreterare och översättare och därefter en tjänst som chefssekreterare och översättare på dåvarande LM Ericssons spanska bolag.

Läs hela reportaget

CYSTISKA PANKREASTUMÖRER: Förekomst av munbakterier kopplas till svårighetsgrad

CYSTISKA PANKREASTUMÖRER: Förekomst av munbakterier kopplas till svårighetsgrad

Förekomsten av munbakterier i så kallade cystiska bukspottkörteltumörer är kopplat tilltumörens svårighetsgrad. Det visar en ny studie från Karolinska Institutet. Förhoppningen är att resultaten kan bidra till bättre diagnostik och behandling av cancer i bukspottkörteln, skriver kirurgen Asif Halimi, Karolinska Universitetssjukhuset, forskaren Haleh Davanian och docent Margaret Sällberg Chen, båda vid Odontologiska institutionen, Karolinska Institutet.

Pankreascancer i tidig fas är oftast utan symtom, den upptäcks sent hos huvuddelen av de drabbade och har då ofta hunnit bli avancerad eller metastaserad. Majoriteten har därför en obotbar tumör vid upptäckten. Adenocarcinom i pankreas har dessutom en sämre prognos med endast fem procents femårsöverlevnad efter diagnos. Pankreascancer har därför blivit den fjärde vanligaste orsaken till cancerrelaterad död i västvärlden och beräknas bli den näst vanligaste orsaken före år 20301.

Cystiska tumörer i pankreas är däremot godartade i de flesta fall, enbart en bråkdel övergår till cancer. Dessa vätskefyllda pankreascystor är dock mycket vanliga, upp till 20–30 procent av befolkningen kan vara bärare av pankreascystor. Varför cystorna hos vissa individer transformeras och blir invasiva är oklart. Nya resultat från bland annat vår grupp visar att pankreas cystor inte alltid är sterila utan kan innehålla bakteriellt DNA och tecken på inflammation. Vår nya studie
visar att cystorna med förstadium till cancer innehåller mest bakteriellt DNA samt bakteriella translokationsmarkörer2.

Vidare ser vi att munbakterierna verkar i biofilm-liknande nätverk i cystvätskan hos gruppen som uppvisar histologiska tecken på höggradig dysplasi och invasiv cancer i pankreas. I våra analyser ser vi också att Fusobacterium nucleatum och Granulicatella adiacens-bakterierna, som oftast hör hemma i munnen och i saliv, är starkt kopplade till höggradiga dysplasiska förändringar i pankreasvävnad. En intressant koppling mellan bakteriefyndet och pankreasendoskopi är noterad, men detta gäller dock inte alla patienter. Dessa fynd har stor betydelse för diagnostik av cystiska pankreastumörer men även omhändertagandet av denna stora patientgrupp.

HITTAS OFTAST SOM BIFYND
Cancer i pankreas är en relativt ovanlig cancerform, med cirka 1 500 nya fall per år i Sverige. Det är däremot en väldigt allvarlig cancerform där insjuknandehastigheten är ungefär densamma som dödligheten, vilket innebär att knappast någon blir botad. Forskning med olika infallsvinklar pågår för att vända denna trend, och ett område som får alltmer intresse är cystiska förändringar som på sikt kan utvecklas till cancer i bukspottkörteln. Dessa cystor brukar inte ge några kliniska symtom och hittas oftast som bifynd när man genomgår en röntgenundersökning av någon helt annan anledning. Trots att cystor i bukspottskörteln är vanligt förekommande hos cirka 20–30 procent av befolkningen, är det endast en bråkdel av dessa cystor som utvecklas till cancer.

Vissa av dessa pankreascystor eller lesioner är godartade medan andra, i synnerhet slemproducerande intraduktal papillär mucinös neoplasi (IPMN) och mucinös cystisk neoplasi (MCN), är premaligna lesioner3, 4, eftersom de kan utvecklas till cancer. Beroende på var dessa cystor sitter i pankreas, delar man upp IPMN i olika grupper; huvudgångs- IPMN där cystor sitter i huvudgången i pankreas, sidogångs-IPMN där cystor sitter i de små gångarna eller en blandning av dessa, så kallade mixed type-IPMN5. Huvudgångs- IPMN är associerat med hög risk för cancer (Bild 1–3) och ska genomgå resektion om patienten är operabel6,7. Trots högteknologiskt diagnostiskt redskap, är det många gånger svårt att urskilja slemproducerande cystor, i synnerhet sidogångs-IPMN, från andra godartade lesioner i pankreas8. Dessutom finns för närvarande inga metoder tillgängliga för att på ett tillförlitligt sätt förutse graden av dysplasi associerad med dessa lesioner. Av detta skäl behöver ett stort antal individer regelbunden, livslång radiologisk kontroll och/eller operation.

Osäkerheten i diagnostiken gör det svårt att bestämma när kirurgen ska ta fram kniven, det vill säga om och när en cysta har utvecklats till en premalign lesion då kirurgisk resektion är motiverad. I vågskålen ligger en icke försumbar risk för betydande postoperativa komplikationer och viss mortalitet associerad med pankreaskirurgi. Vidare är den nuvarande bristen på kunskap
också ett stort hinder för utvecklingen av program för förebyggande kirurgi som helst endast bör utföras hos patienter med potentiellt ”farliga” lesioner, precis innan de övergår i cancer (höggradig dysplasi). Däremot skulle kirurgi som utförts på cystor med endast låggradig dysplasi representera överbehandling, medan kirurgisk resektion av cystor som redan har utvecklats till cancer representerar oönskade underbehandlingar.

Läs hela artikeln

Kroppsegen transplantation av fett kan minska strålinducerad fibros hos bröstcancerpatienter

Kroppsegen transplantation av fett kan minska strålinducerad fibros hos bröstcancerpatienter

En ny studie ger visst biologiskt stöd för att kroppsegen fettransplantation är en kirurgisk metod som kan minska strålinducerad fibros hos patienter med genomgången bröstcancer. Det skriver specialistläkaren Anna Lindegren vid Södersjukhuset i en gedigen genomgång av forskningsfältets olika delar. Studien publicerades nyligen i British Journal of Surgery.

Autolog fettransplantation (AFT), transplantation av fett från en del av kroppen till en annan på samma patient, är en metod som inom bröstrekonstruktionskirurgin oftast används för att förbättra resultatet efter bröstoperationer och strålning. I dagsläget i Sverige är det huvudsakliga ändamålet med AFT till bröst att jämna ut oregelbundenheter, justera volymasymmetri, släta ut rynkningar över bröstproteser och mjuka upp hård ärrvävnad. I andra länder har man gjort lyckade försök med bröstrekonstruktion enbart med AFT. Fettransplantationer har använts sedan slutet av 1800-talet då den tyske kirurgen Gustav Adolf Neuber (grundare av det första aseptiska sjukhuset) transplanterade fettvävnad till orbita för att behandla osteomyelit. Många försök har därefter gjorts, men med dåliga och oförutsägbara resultat på grund av absorption av fettet och fibrosbildning.

Under 1980-talet utvecklades en teknik där fettvävnad skördades genom fettsugning. Resultaten blev då bättre, men absorption var fortfarande ett betydande problem. Sidney R. Coleman beskrev på 1990-talet en teknik med vilken fettcellerna bevarades bättre genom skörd under lågt negativt tryck, preparering av aspiratet genom centrifugering för att avlägsna olja och blod samt injektion av fettcellerna i flera lager och i fina kanaler för att förbättra diffusion av näringsämnen till transplantatet1. Denna teknik är fortfarande den dominerande även om modifikationer har gjorts.

FETTSUGNING MED ”VÅT” TEKNIK
Numera skördas fettcellerna oftast med ”våt” teknik genom fettsugning på till exempel buk eller lår genom att först infiltrera det subkutana fettet med tumescent lösning (Ringer- Acetat/NaCl, lokalanestesimedel och adrenalin). Fettet prepareras i operationssalen genom till exempel sköljning eller sedimentering, och injiceras sedan åter i fina kanaler i flera lager i det område som ska behandlas. Volymen fett som injiceras beror dels på behovet i mottagarområdet men också på den volym fett som kan skördas. En nackdel med metoden är att det inte går att förutse hur stor del av fettet som resorberas och således inte heller det antal operationer som krävs för att uppnå ett gott resultat. Vanligtvis upprepas proceduren en till tre gånger med någon månads mellanrum. Vad ett gott resultat för AFT är, är i mångt och mycket subjektivt och i första hand relevant ur ett patientrapporterat utfallsperspektiv (PRO) eftersom metoden framför allt används för att förbättra resultatet efter indexoperationen. Forskningen inom PRO efter AFT är sparsam och av låg kvalitet. Några av utmaningarna i utförandet av studier med hög kvalitet inom AFT är att det inte finns någon naturlig jämförelsegrupp samt att det inte finns några validerade frågeformulär som är anpassade för att undersöka PRO för AFT.

I en prospektiv fallserie har vi visat patientrapporterade förbättringar två år efter AFT av bland annat bröstets estetik, mjukhet och ärr. Men även smärta, vilja att visa sig naken för en partner, se sig själv naken, känsla av att känna sig sexuellt oattraktiv, möjlighet att hitta passande BH samt vilja att delta i fysiska aktiviteter i offentliga miljöer2. AFT är en metod med få svåra komplikationer. Komplikationsfrekvensen är 5–10 procent och 80–90 procent är av grad I enligt Clavien-Dindo-klassificering. Fettnekroser och oljecystor står troligen för över hälften av alla komplikationer. Hematom, förkalkningar och striae har också rapporterats. Mindre vanliga komplikationer är infektioner, serom och pneumothorax3. Det ökade behovet av radiologiska undersökningar efter AFT tycks ligga runt 20 procent. 13–18 procent av patienterna har postoperativa radiologiska förändringar. <5 procent av förändringarna behöver utredas vidare med biopsi. De vanligaste radiologiska fynden är cystor (10–30 procent), fettnekros (cirka 10 procent), förkalkningar (<10 procent), suspekta knölar (cirka 5 procent) och cancerrecidiv (<5 procent)3, 4. Det är inte ovanligt att patienter som genomgått AFT söker för knöl i bröstet i efterförloppet. I utredningen av dessa bör förstahandsvalet vara ultraljud. Det har visats, som för övrig befolkning, att ultraljud bäst identifierar cystor efter AFT3, 4. Man har också kunnat visa att ultraljud är en tillförlitlig metod för att skilja mellan godartade och maligna förändringar efter AFT.

Läs hela artikeln