En studie om hur mikroskopiska förändringar i levern kan användas till att förutse om bukspottkörtelcancer kommer att sprida sig i kroppen har gjort upptäckter som har potential att förebygga att bukspottkörtel-cancer sprider sig till andra organ. Linda Bojmar och Constantinos Zambirinis vid Linköpings universitet, har varit med i samarbetet med studien, som letts från Weill Cornell Medicine i USA och publicerats i Nature Medicine.
Bukspottkörtelcancer är en av de sämsta cancerdiagnoserna
Bukspottkörtelcancer är en mycket aggressiv malignitet med dålig prognos. Detta beror inte bara på tumörens aggressiva biologi i allmänhet utan också på dess förmåga att utvecklas på ett kliniskt oupptäckt sätt, vilket gör diagnosen svår. Som ett resultat av detta har upp till ¾ av patienterna metastatisk eller lokalt avancerad icke-resektabel sjukdom vid presentation. Kirurgisk resektion är den enda chansen till långsiktig överlevnad, vilket kan uppnås med en kombination av pankreatektomi och systemisk onkologisk behandling. Även i det ideala fallet med en direkt resektabel tumör, måste patienten genomgå en komplex operation med en perioperativ komplikationsfrekvens på upp till 40–50 % och, efter återhämtning, få kombinationskemoterapi för att uppnå en 5-årig total överlevnad på 30-40 % (enligt randomiserade kontrollerade studier).
Tyvärr stöter många patienter på olika hinder som, antingen enskilt eller i kombination, leder till sämre än optimala resultat. Förseningar i diagnos och efterföljande remiss till högt specialiserade centra, infektionskomplikationer relaterade till gallvägsobstruktion och längre än ideala väntetider för operation leder till att flera patienter inte behandlas optimalt. Dessutom resulterar postoperativa komplikationer i förlängd sjukhusvistelse och försämrat allmäntillstånd, samt biverkningar relaterade till systemisk behandling (som vanligtvis ges i maximalt tolererade doser) från suboptimal onkologisk behandling som kompromissar både onkologiska utfall och livskvalitet. Det finns även en möjlighet att den inflammatoriska responsen och den systemiska påverkan som följer vissa av de ovan nämnda processer kan bidra till tumörprogression och metastasering.
Hur kan vi förbättra status quo?
För närvarande behandlas patienter med bukspottkörtelcancer med en ”one size fits all”-angreppssätt där behandlingsalgoritmerna främst baseras på anatomiska kriterier för resektion och minimal individualisering. För att förbättra patientvården och de onkologiska utfallen behöver vi överväga både tumörens biologiska beteende och metastatisk benägenhet samt värdens status – inklusive både komorbiditeter och patientens förmåga att montera ett anti-tumörimmunsvar. Givetvis skulle detta i början kräva läkare som brinner för patientvård och vetenskaplig utveckling, som inte bara följer nationella riktlinjer till punkt och pricka utan också är villiga att samarbeta med patienten för att anpassa behandlingsval och dos samt hitta möjligheter för att driva förändring och göra skillnad.
En kritisk förutsättning för den ovannämnda ”skräddarsydda” tillvägagångssättet för behandling av bukspottkörtelcancer är en djupgående förståelse av tumörbiologi och de lämpliga verktygen för att kvantifiera den. Mycket banbrytande forskning har utförts under de senaste två decennierna som har avslöjat olika avgörande determinanter för pankreatisk karcinogenes och progression. Men hittills har försök att fånga tumörens aggressivitet genom att fokusera på primärtumören – från grundläggande kliniska variabler som tumörstorlek och lymfkörtelinvolvering vid diagnos till mutationsprofilering och transkriptomanalys – inte resulterat i kliniskt tillämpbara biomarkörer även om forskning och ytterligare förfining pågår.
