UTAN HOPP KAN VI INTE LEVA – vad betyder det vid pankreascancer
UTAN HOPP KAN VI INTE LEVA – vad betyder det vid pankreascancer
Att leva utan hopp är att upphöra att leva, skrev Fyodor Dostoyevsky (1821–1881). Denna tanke kan de flesta erfarna läkare bekräfta eller kan i vart fall berätta om hur fort det gått utför sedan en patient inte längre sett någon mening med att leva vidare. Den semantiska förklaringen till ordet hopp är enligt Wikipedia ”en kombination av längtan efter något och en förväntan om att en gång få mottaga det”. Enligt katolsk tro är hoppet nedlagt i människors hjärtan av Gud, varför hoppet ingår i de så kallade gudomliga dygderna. Som cancerläkare upplever man emellertid inte alltid hoppet som så gudomligt, men man lär sig att hoppet inte kan definieras av en person eftersom det ändrar sig beroende på i vilken situation man är. Låt oss beskriva olika hopp hos en genomsnittlig patient med exokrin pankreascancer där sjukdomen visar sig vara i ett inte botbart stadium.
VID DIAGNOSSTÄLLANDET
När en patient får diagnosen pankreascancer är det sällan helt oväntat – han eller hon har nästan alltid genom sina symtom förstått att det kunde röra sig om en malign sjukdom. Trots det blir de flesta så tagna av det definitiva beskedet att de sällan ställer några frågor genast efter det att de blivit informerade. Därför är det klokt att vid det första informationstillfället ge en begränsad mängd information
– i patientens huvud ekar ”cancer, cancer, cancer” och hörselförmågan för annat minskar drastiskt. Av detta skäl bör man redan vid första tillfället tala om när man kommer tillbaka för att diskutera vad som ska göras framöver. Vid detta nästa tillfälle är patienten på ett annat sätt mentalt förberedd och är då inriktad på när canceroperationen ska göras. Hon eller han hade i detta stadium ett hopp om att cancern skulle kunna opereras bort. Inte sällan får läkaren också frågan om man är säker på att det rör sig om en elakartad tumör. När väl dessa frågeställningar retts ut är det vanligt att patienten vill åka hem så snart som möjligt, men med en tidsangivelse för när läkarna ska påbörja behandlingen med strålning, cellgift eller något annat. All tidsfördröjning är oförståelig för den sjuke. Patientens övertygelse om att behandlingen kommer att vara verksam är oftast i detta stadium så stor att den inte bör kallas för hopp; behandling av cancer måste sättas igång. Kanske kan man kalla det ett hopp, men då endast i förhållande till att behandlingen ska bota cancern. Om man förklarat att bukspottkörtelcancer inte idag går att bota med strålning och cytostatika ser de flesta patienter ändå fram mot ett eller flera år av liv framför sig. De anhörigas hopp vid diagnosställandet ser vanligen lite annorlunda ut. En vanlig första fråga är om läkaren verkligen är säker på diagnosen. Kan det föreligga ett misstag? Kan man säkert på en biopsi eller cytologi säga att det rör sig om cancer? Om den anhörige då fått klart för sig att de involverade läkarna vet vad de talar om uppkommer ofta frågan om var behandlingen ska ske: finns det bättre behandling på andra platser i Sverige? Bör patienten åka utomlands för att få största möjliga chans till bot? Även i de fall patienten är i mycket dåligt allmäntillstånd ser de anhöriga inte sällan möjligheten till bot som reell – hoppet lever.
