Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ny studie om behandling av hjärntumörer hos barn: Viktiga riskorgan att spara för att minska neurokognitiva problem

En vanlig komplikation efter strålbehandling för hjärntumör under barndomen är neurokognitiva svårigheter. Vid dosplanering optimerar man strålbehandlingen mot hjärntumören för att minska doserna mot frisk vävnad. Enligt en studie från Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet bör man strålbehandla så sparsamt som möjligt mot riskorgan och strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk såsom synnerven, hippocampus, lillhjärnan och pons.

Barn och ungdomar med hjärntumör har förhöjd risk för neurokognitiv nedsättning, såsom nedsatt intellektuell förmåga (IK), minne och snabbhet. När hjärnan utvecklas under barn- och ungdomsåren är hjärnan som mest känslig för påverkan både från tumören och behandlingen. Strålbehandling mot hjärnan är en av de främsta behandlingsrelaterade riskfaktorerna för att utveckla sena neurokognitiva komplikationer. Strålbehandling kan orsaka en neuroinflammation i hjärnan, hämma neurogenes och synaptisk plasticitet och successivt skada vit substans i hjärnan. Strålning mot olika riskorgan kan påverka och förstöra neurala strukturer och nätverk som har betydelse för neurokognitiv utveckling. Risken för biverkningar är större vid behandling vid yngre ålder, högre stråldos och större strålvolym.

Dessa sena komplikationer kan minskas genom lägre stråldos mot riskorgan. Genom förbättrad stråldosplanering och strålbehandlingsteknik som intensitetsmodulerad strålbehandling (IMRT) är det möjligt att minska stråldoserna mot riskorgan. Tidigare studier har visat att det framförallt är möjligt att minska stråldosen mot inneröronen, synnerven, hippocampus, hjärnstammen, och hypofysen med protonstrålning jämfört med fotonstrålning. Det finns få studier som har undersökt sambandet mellan medelstråldoser mot riskorgan och neurokognitiv funktion. Syftet med den här studien var att undersöka dosriskförhållanden mellan medelstråldoser mot olika hjärnstrukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk. Vi undersökte tidigare etablerade riskorgan och potentiellt nya riskorgan.

FOTON- OCH PROTONSTRÅLNING
Deltagarna i den här studien var barn och ungdomar som under åren 2003–2015 hade fått strålbehandling för en hjärntumör inom Uppsala-Örebroregionen. Inklusionskriterier var barn och ungdomar som strålbehandlats med foton- och/eller protonstrålning, att det fanns tillgång till strålbehandlingsplaner och att de hade överlevt sin cancerbehandling. Det var totalt 220 patienter som diagnostiserades under denna tidsperiod, varav 98 patienter hade fått strålbehandling och 67 av dessa hade överlevt sin cancerbehandling (68 procent). Det var 23 patienter som inte uppfyllde inklusionskriterierna på grund av strålbehandling efter studieperioden, strålbehandling utomlands, gammaknivsbehandling eller att det inte var möjligt att få fram data.

Det var totalt 44 patienter som inkluderades i den här studien. Fotonstrålning gavs med linjäraccelerator vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Protonstrålning gavs med en fixerad horisontell stråle med en maxenerginivå på 10 MeV vid tidigare The Svedberg-laboratoriet. Tidigare etablerade riskorgan som inkluderas i studien var inneröronen, synnervskorsningen, synnerverna, hypofysen, hypothalamus, hippocampus och pons. Potentiellt nya riskorgan som också inkluderades var cerebellum, vermis och thalamus. Riskorganen ritades in via datortomografibilder och medelstråldoserna mot definierade strukturer beräknades genom att summera medeldosen för varje strålbehandlingsplan. Protonstrålningsdoserna multiplicerades med relativ biologisk effekt (RBE 1.1). Neuropsykologisk utredning hade skett hos 80 procent av patienterna (n=35). Resultaten från IK-testning (Weschler) samlades in från journalen och testprotokollen. Neuropsykologisk screening skedde under denna tidsperiod enligt klinisk standard. Den senast utförda utredningen analyserades. Tidpunkten för när den senaste utredningen hade skett varierade mellan nio månader och elva år (139 månader). Samband mellan medelstråldoser mot riskorgan och IK index och deltest analyserades med Spearmans korrelationskoefficient.

Läs hela artikeln

Liknande poster

NOPHO 2024 – för ökat internationellt utbyte inom barnonkologin

2023 tydliggjordes Barntumörbankens roll som strategisk resurs

Första nationella nätverksträffen för kontaktsjuksköterskor inom barnonkologi