Nationell strategi för svensk radioterapi

Rapporten är framtagen på uppdrag av Chefsrådet i svensk onkologi. Projektgrupp: Björn Zackrisson, Umeå, Edvard Abel, Göteborg, Johan Reizenstein, Örebro, Kirsten Björnlinger, Lund, Mattias Hedman, Stockholm och Per Nodbrant, Jönköping, samt Kjell Bergfeldt, Skandionkliniken (projektstöd).

Strålbehandling är en av hörnstenarna i modern cancerbehandling och utgör den enda botande behandlingen för en stor andel patienter, exempelvis vid huvud-halscancer, barncancer och prostatacancer, samt i kombination med andra modaliteter (främst kirurgi och kemoterapi) vid ytterligare ett antal diagnoser. Närmare hälften av alla cancerpatienter är aktuella för strålbehandling och antalet förväntas öka, inte minst genom nya indikationer, exempelvis finns potential och lovande resultat som pekar på att strålbehandling kan ha plats i cancerbehandlingen i kombination med nya läkemedel.

Ändå finns data från den europeiska samarbetsorganisationen ESTRO som talar för att strålbehandling är underutnyttjad, att ännu fler patienter borde få tillgång till strålbehandling.
Trots dess betydelse och ljusa framtidsutsikter har det under många år funnits en växande oro för utvecklingen inom svensk strålbehandling. Vetenskapliga artiklar som jämfört forskningsaktiviteten inom området i olika länder har pekat på att Sverige halkar efter. Oron har gällt hur detta faktum ska påverka möjligheterna att ge en säker och högkvalitativ behandling till svenska patienter och har manifesterats i flera rapporter.

Dessa rapporter har dock inte lett till att utvecklingen vänt, trots att behovet varit uppenbart: Svensk strålbehandling behöver stärkas. Mot denna bakgrund beslutade landets verksamhetschefer inom onkologi att tillsätta en expertgrupp med uppdrag att ta fram ett underlag med förslag på hur utvecklingen kan vändas, som förutom konkreta förslag också kan utgöra underlag för en samlad nationell strategi för utveckling av svensk strålbehandling.

I rapporten konstateras att kompetensutvecklingen inom svensk strålbehandling inte följt den allmänna utvecklingen på cancerområdet. När antalet patienter som diagnostiseras med cancer och som strålbehandlas för cancer nästan fördubblats sedan år 2000, har det totala antalet onkologer ökat med 133 procent, medan antalet högspecialiserade strålonkologer endast ökat med 20 procent. Samma tendens ser man inom forskning och utveckling där exempelvis antalet publicerade vetenskapliga artiklar inom strålbehandling hamnat på efterkälken jämfört med andra länder.

För att vända utvecklingen behövs en samordnad nationell strategi för svensk strålbehandling, som inkluderar kompetensförsörjning och forskning/utveckling inom alla specialitetsområden.
Om inte utvecklingen kan vändas finns stor risk för allvarliga konsekvenser som kommer att drabba landets cancerpatienter i form av försämrad vårdkvalitet och patientsäkerhet. Bristen på forskningsmeriterade strålonkologer kan också exemplifieras av att man vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset under flera år försökt tillsätta en professur i klinisk strålbehandling. Trots att
man annonserat och gjort omfattande sonderingar bland svenska strålonkologer har man inte kunnat hitta en enda kandidat som uppfyller kriterierna för en professur. Utlysningen har nu ändrats till ett lektorat.

Utmaningar som strålbehandlingen står inför
– För få specialister med hög kompetens inom radioterapi
– Organiserad fortbildning inom radioterapi saknas för all personal
– Kompetensbrist – vi har en mycket smal bas med kompetens att leda och bedriva forskning och utveckling
– Kompetensbristen gäller inte enbart strålonkologer utan även andra specialistyrken knutna till forskningen.
– Forskningsfinansiering saknas för studier inom klinisk strålbehandling

Dessa utmaningar hänger ihop och påverkar varandra i en negativ spiral. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) publicerade 2016 en rapport som redan då beskrev den situation vi idag ser i förvärrad form. Cancerfonden beskriver i Cancerfondsrapporten (november 2019) att svensk cancerforskning tappar mark. Det finns också vetenskapliga artiklar som beskriver denna utveckling. Faktum är att redan 2003 skrev en grupp forskare inom svensk strålbehandling en artikel som redan då uttalar en oro för den utveckling som vi ser idag. Men trots dessa rapporter har inget hänt som lyckats vända utvecklingen.
Risker och konsekvenser med denna utveckling har i dessa rapporter bedömts som allvarliga.

Läs hela artikeln