Minskad recidivrisk efter modern KOLONCANCERKIRURGI
Minskad recidivrisk efter modern KOLONCANCERKIRURGI
Recidivrisken i Sverige är mindre än de risker som presenteras i vårdprogrammet. Den absoluta vinsten av cytostatika är således mindre och stora patientgrupper behöver sannolikt mindre intensiv – eller ingen – cytostatika efter radikal operation för koloncancer. Det skriver ST-läkaren i kirurgi vid Gävle sjukhus, Erik Osterman, i en sammanfattning av en studie1 som genomfördes då dagens vårdprogram saknar aktuella siffror för recidiv risken efter kirurgi.
Risken för recidiv efter kirurgi för koloncancer har minskat de senaste decennierna tack vare bland annat introduktionen av adjuvant behandling samt förbättrade protokoll för denna.2–4 Även den kirurgiska tekniken har förbättrats och förändrats, till exempel har introduktionen av mesokolisk excision och centrala kärlligatur medfört bättre onkologiska resultat samt mer precis diagnostik då ett bättre preparat når patologen.5 Kvalitetssäkringsprogram och bättre pre och postoperativ vård har också bidragit till den minskade risken.6,7 Den relativa nyttan av adjuvant behandling kvarstår, men den sjunkande recidivrisken medför att den absoluta nyttan minskar. För att kunna avgöra vilka patienter som gagnas av adjuvant behandling behöver alltså recidivrisken fortlöpande undersökas. Svenska och internationella behandlingsriktlinjer baserar sig vanligen på äldre studier där patienterna inkluderats i början av 2000-talet då recidivrisken var högre. 4,8,9
I det svenska vårdprogrammet anges recidivrisken i stadium II vara mellan 10 och 30 procent och i stadium III 35 – 70 procent, men siffrorna är osäkra.9 En indelning baserad på riskfaktorer görs inom varje stadium för att försöka stratifiera ytterligare, dessa presenteras i tabell 1. Syftet med studien var således att bidra med en uppdaterad bild av recidivrisken efter radikal operation för koloncancer. Som utfall valdes femårsrisken för recidiv i stadium I-III baserat på TNM och de riskfaktorer för recidiv som presenteras i de svenska behandlingsriktlinjerna. Sekundärt syfte var att validera de riskfaktorer som används kliniskt, men som inte nödvändigtvis ingår i riktlinjerna.
