Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Det stora intresset en slags opportunism

Det stora intresset en slags opportunism – men gensaxens upptäckare bryr sig inte om avundsjuka

Som barn var hon en riktig plugghäst. På fritiden ville hon mest läsa detektiv böcker och bara vara i fred på sitt rum. Men en klok och klarsynt faster förutspådde tidigt att hon skulle få ett både framgångsrikt och äventyrligt liv. Idag nämns professor Emmanuelle Charpentiers namn allt oftare
i Nobelprissammanhang i samband med hennes pionjärarbete inom genteknologi – framförallt hur CRISPR-Cas9, den så kallade gensaxen – fungerar.

Det första man kan slå fast när man möter denna 51-åriga fransyska är att hon inte på något vis ser ut som Nobelpristagare av tradition tenderar att göra. Emmanuelle Charpentier ser faktiskt mer ut som en ung rockstjärna med sitt ostyriga lockiga hår och sin ovanligt ungdomliga utstrålning. Inget av detta hade man förstås påpekat om hon hade varit en man, men det första intrycket när vi träffas i samband med årets Scheelepris är minst sagt frapperande.
– Voilá, nu blir det tydligt hur gammal jag faktiskt är, säger hon med ett vänligt skratt när hon tar fram sina läsglasögon för att kolla ett textstycke om CRISPR-Cas9 i ett internationellt magasin. Att denna professor råkar vara född i Frankrike under revolutionsåret 1968 kanske har gett henne ett permanent skydd mot att bli gammal, vem vet.
– Ja, jag är definitivt a ”Child of the Revolution”. Min mamma var ute och demonstrerade med mig i magen under studentupproret i maj 1968, säger Emmanuelle som föddes och växte upp i en förort 25 kilometer söder om Paris. Hennes mamma har arbetat som sjuksköterska inom psykiatrin och hennes pappa som trädgårdsmästare och botaniker.
– Min mammas yrke är min enda koppling till vården och under en period hade jag faktiskt planer på att utbilda mig inom psykiatrin. Min pappa som är som ett levande uppslagsverk inom botanik gav mig en förkärlek för biologi och det vetenskapliga kunnandet. Båda är väldigt aktiva och energiska personer, raka motsatsen till soffpotatisar. De var också väldigt tidigt ute med att vara jämställda i praktiken. Min husliga pappa passade mina syskon redan på 50-talet, min mamma hatade Barbie-dockor och jag lekte ofta med pojkar.

– Faktum är att jag aldrig har sett mig själv som en kvinna utan i första hand ”bara” som en person. Det är kanske därför jag egentligen aldrig har sett några könsbundna begränsningar. Hon växte upp med betydligt äldre syskon och visade tidigt en stark självständig ådra.
– Jag behövde nästan ingen tillsyn, jag gjorde aldrig något busigt utan var mest en allvarlig liten plugghäst som älskade skolan och skötte mig exemplariskt med högsta betyg i nästan alla ämnen. För att vara född under ett revolutionsår var jag allt annat än ett rebelliskt barn, jag hade faktiskt inte ens någon tonårskris.
– Det enda jag ville var att vara ifred, göra mina läxor och läsa detektivböcker. Jag har alltid älskat att analysera, lösa problem och få en förklaring till allt. Länge drömde jag om att bli en kvinnlig detektiv, tillägger hon. Och det är väl inte helt fel att konstatera att en stor del av den drömmen skulle komma att gå i uppfyllelse. Att vara forskare har ju många likheter med att vara detektiv, det är bara arten av upptäckter som är annorlunda.

Att Emmanuelle, som ju älskade att studera, skulle fortsätta till universitetet var självklart. Och att hon skulle stanna i Frankrike var från början också en självklarhet.
– Jag valde bort att läsa medicin eftersom jag helt saknar Florence Nightingale-genen, jag tog omvägen dit via biologin. Det som intresserade mig i medicin var det vetenskapliga, inte det kliniska. Men eftersom jag tyckte att allt var spännande och helst också ville studera nästan allt hade jag faktiskt problem med att välja ämne för min PhD, men det blev inom mikrobiologi. Som ung kunde hon aldrig föreställa sig att hon en dag skulle bo och arbeta utanför Frankrike.
– På den tiden hade jag knappt en tanke på att lämna mina kvarter. Så när min faster, som jag inte träffade så ofta, sade till mig när jag var 10 år att jag skulle komma att få ett äventyrligt liv skrattade jag högt. Det var så fullständigt otänkbart. Ordet äventyr passade verkligen inte ihop med min personlighet.

Läs hela artikeln

Liknande poster

Ny bok om sjuksköterskor

Stark laganda på Sveriges fjärde CCC

Nya kombinationsbehandlingar förlänger överlevnaden