Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nya metoder i kampen mot livmoderhalscancer

I Sverige vaccineras flickor mot vissa typer av HPV (humant papillomvirus). Kvinnor över 23 år erbjuds undersökning, så kallad screening, för att upptäcka förstadier till livmoderhalscancer (cervixcancer). ”Genom forskningen hoppas vi kunna bidra till den samlade kunskapen för att få till bättre laborativa metoder som kan hjälpa till vid förbyggande och behandling av livmoderhalscancer”, säger forskaren Malin Kaliff på Universitetssjukhuset Örebro.

Malin Kaliff, foto: Elin Abelson.

Det finns ett behov av bättre metoder inom screeningen och vid både uppföljning och behandling av de som drabbas av sjukdomen. HPV är orsaken till nästan alla fallen av den här typen av cancer.

– Målet för studierna som vi har gjort var att undersöka så kallade biomarkörer, en biologisk markör, som i förlängningen skulle kunna användas för detta. Vi har mestadels undersökt tumörprover från kvinnor som har insjuknat i cervixcancer men också tittat på prover från screeningen, säger Malin Kaliff, molekylärbiolog på laboratoriemedicinska kliniken vid Universitetssjukhuset Örebro.

Sämre prognos då tumören innehöll fler typer av HPV

Analyserna är till största del metoder där virusets eller kvinnans DNA studeras. De har bland annat undersökt vilka genotyper av viruset som finns representerade, om det finns flera olika virustyper i samma prov och hur stor virusmängden är.

Vissa genotyper är vanligare än andra. Den grupp som Malin Kaliff har studerat är den grupp som infekterar slemhinnan i livmodertappen. Det finns högrisktyper som kan leda till cancer och sen finns det lågrisktyper som kan ge könsvårtor men som vanligtvis inte leder till cancer.

– Vi såg att i gruppen med kvinnor med cervixcancer, hade kvinnorna med tumörer som innehöll flera typer av HPV sämre prognos jämfört med dem med en typ. Det skulle kunna vara en användbar prognostisk markör i framtiden, säger Malin Kaliff.

Idag vaccinerar man för nio genotyper. Två som orsakar vårtor och sju som orsakar cancer. Kartläggning av vilka HPV-genotyper som finns i gruppen kvinnor som ännu är ovaccinerade är en viktig kunskap som man sedan kan jämföra mot när de vaccinerade grupperna av kvinnor kommer in i screeningen.

CancerRehabRapporten 2020: ”Rehabiliteringsskuld” efter corona-våren

Regionernas resurser är fortfarande för små när det kommer till att hjälpa personer som är beroende av cancerrehabilitering. Spridningen av Covid-19 har dessutom pressat vårdens resurser ytterligare. Även frivilligorganisationernas resurser har minskat genom att färre företag kunnat ställa upp med sponsring. Sammantaget skapar detta en rehabiliteringsskuld som drabbar cancerpatienter.

– Cancerdrabbade, som är vår målgrupp, är väldigt utsatta just nu, säger CancerRehabFondens generalsekreterare Pia Watkinson. Många av dem tillhör riskgruppen som kan drabbas hårt vid covid 19-smitta. Men behovet att få hjälp efter att ha gått igenom en tumörsjukdom har naturligtvis inte minskat. En undersökning av Fysioterapeuterna tyder på att en majoritet, 70 procent, av patienter med den typen av rehabiliteringsbehov bedömer att tillgången försämrats.

– Den bilden stämmer med de signaler vi får, säger Pia Watkinson. Vid sidan av ”vårdskulden” finns en rehabiliteringsskuld som ansvariga politiker och hela samhället måste förhålla sig till.

Den offentliga sjukvården har inte resurser nog att rehabilitera alla cancerdrabbade som är i behov av hjälp. Därför är frivilligorganisationer som CancerRehabFonden ett viktigt komplement till sjukvården. I CancerRehab-Rapporten redovisas uppgifter från Giva Sverige, som är en branschorganisation för civilsamhällesaktörer som lever på insamlade medel. De tyder på att hela den frivilliga sektorn drabbats av ett kraftigt intäktsbortfall under ”corona-våren”. Det kan handla om en trettioprocentig nedgång jämfört med ett normalår. Huvudorsaken är färre sponsringsavtal.

– Om en stor del av företagets marknad försvunnit över en natt är det lätt att förstå att man inte prioriterar sponsring. Så i en situation där våra insatser behövs mer än någonsin riskerar våra resurser att minska, säger Pia Watkinson.

– Nu måste politikerna ta sitt ansvar, både genom att bygga ut sina egna rehabiliteringsresurser och genom att ge frivilligorganisationerna ett tillfälligt stöd, så att vi kan hjälpa till även framöver när det offentliga inte räcker till, säger Pia Watkinson.

Ladda ned rapporten

Nya terapier mot strålbiverkningar baseras på lokal justering av proteinet plasminogen

Mer än hälften av de cancerpatienter som behandlas för sin sjukdom erhåller någon form av strålbehandling. Strålning är mycket effektivt, men ger också biverkningar i form av skador på bestrålade hudområden – dermatit. Idag finns det ingen effektiv förebyggande terapi för att behandla uppkomst av radiodermatit. De strategier som används för att behandla dermatit är dessutom ineffektiva. Men nu visar ny forskning från Umeå lovande resultat vad gäller nya behandlingsstrategier och förhoppningsvis framtida läkemedel. Här beskriver forskarna Mahsa Fallah och Tor Ny de senaste rönen inom området, bland annat hur proteinet plasminogen kan användas.

Ungefär 50 procent av de cancerpatienter som behandlas för sin sjukdom får någon form av strålbehandling ensamt eller i kombination med andra terapier. Även om teknikerna för strålbehandling kontinuerligt utvecklas och förbättras drabbas många patienter av strålningsinducerade sidoeffekter på normal och icke cancerogen vävnad. Sådana biverkningar drabbar oftast vävnader med snabbt prolifererande celler, framförallt i huden, mag-tarmkanalen och benmärgen. När det gäller huden påverkas den faktiskt i någon form efter alla former av strålbehandling. Den tidigaste synliga reaktionen är erythem som inträffar hos över 90 procent av patienterna. Erythem
kan senare övergå till deskvamation (avfjällning av huden) och i svårare fall även till att hudsår bildas. Strålningsinducerad dermatit är väldigt smärtsamt och påverkar patienternas livskvalitet mycket negativt och ibland medför att strålterapin inte kan fullföljas. Det finns även andra biverkningar av strålbehandling som kan komma betydligt senare, från månader till år efter strålbehandlingen. Sådana sena biverkningar av strålbehandling kan bland annat innefatta sårbildning och även utveckling av fibros.

De terapier man idag använder för att behandla strålningsinducerade biverkningar är inte optimala. Främst används krämer med eller utan tillsats av kortikosteroider, antibiotika eller olika typer av förband. Ibland när det gäller
svåra skador krävs även hudtransplantationer. Mekanismerna för hur vanliga sår på huden bildas och läker skiljer sig mycket från hur strålningsinducerade sår bildas och läker. När det gäller vanliga hudsår orsakas sådana sår av någon form av trauma. Det kan vara ett snabbt mekaniskt, kemiskt eller värmetrauma. Läkningsprocessen när det gäller dessa sår består av tre delvis överlappande faser (inflammations-, vävnadsbildnings- och vävnadsomlagringsfasen). Under fysiologiska förhållanden aktiveras och termineras dessa tre läkningsfaser genom en koordinerad verkan av ett stort antal olika signalmolekyler som cytokiner, kemokiner och tillväxtfaktorer som tillsammans styr denna komplicerade biologiska process. Onormal aktivering eller terminering av någon av dessa faser kan resultera i att läkningsprocessen avstannar och att kroniska sår utvecklas. När det gäller bildning av strålningsinducerad dermatit eller strålningsinducerade hudsår är processen delvis annorlunda. Dessa sår utvecklas mer över tid och är orsakade av en oxidativ stress som orsakas av strålningen följt av ett kraftigt utbrott av inflammation som sedan ofta leder till en bristfällig vävnadsomlagring.

Läs hela artikeln

NYA ARBETSSÄTT vid Centrum för cancerrehabilitering

Planerad specialiserad teamrehabilitering i öppen vård för patienter efter avslutad behandling har saknats i Sverige. Sedan 2017 har dock Centrum för cancerrehabilitering i Region Stockholm uppdraget att bedriva sådan rehabilitering. Här beskriver verksamhetschefen Maria Hellbom en förändrad syn på rehabilitering vid cancer.

Cancerrehabilitering förknippades länge med de rehabiliteringsvistelser som vissa landsting/ regioner erbjuder eller som bekostas via fondmedel. I samband med att Regionala cancercentrum etablerades kom begreppet att innefatta rehabiliterande åtgärder för patienten under behandling. I Region Stockholm (då Stockholms läns landsting) ingick ett Centrum för cancerrehabilitering i den regionala cancerplanen 2016–2019, och beslutades inom ramen för Framtidens Hälsooch Sjukvård. Uppdraget gick till Stockholms Läns Sjukvårdsområde och en verksamhet med det unika uppdraget planerad specialiserad cancerrehabilitering i öppenvård öppnade sommaren 2017.

REHABILITERING EFTER CANCERBEHANDLING
En tidig tanke med Centrum för cancerrehabilitering var att samla all cancerrehabilitering i Stockholmsregionen under ett tak. Det visade sig vara svårt att genomföra under åren 2016–2018 då cancervården vid storsjukhusen var inne i en intensiv förändringsprocess. Fokus blev slutligen att ta emot patienter som var i slutfas av eller hade avslutat primär cancerbehandling. Fördelen med detta har varit att uppbyggnad av verksamheten har kunnat fokusera helt på planerad specialiserad teamrehabilitering.

Läs hela artikeln

En tredjedel av barn med leukemi har D-vitaminbrist

En tredjedel av barn med leukemi i Sverige har för låga halter av D-vitamin redan vid diagnosen. Låga värden kan också associeras med sämre överlevnad hos barn upp till 6 år, enligt en ny forskningsstudie vid Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet. ”Normala D-vitaminnivåer är positivt både för friska och sjuka barn. Det kan vara så att de barn som hade vitaminvärden under 50 nmol/L, som är gränsen för brist, hade en svårare cancersjukdom. Framtida studier behöver undersöka om förbättring av D-vitaminstatusen kan leda till bättre överlevnad”, skriver Natalja Jackmann, barncancerläkare och forskare, och docent Per Frisk, i den här översikten av ämnes området.

Varje år insjuknar i Sverige cirka 350 barn och ungdomar i cancer. Drygt en tredjedel av dem har leukemi. Akut lymfatisk leukemi (ALL) är den vanligaste blodcancern hos barn och utgör ca 90 procent av alla leukemier. Akut myeloisk leukemi (AML) är mindre vanlig, medan kronisk myeloisk leukemi (KML) och juvenil myelomonocytisk leukemi ( JMML) är sällsynta hos barn. Idag överlever omkring 85 procent av barn och ungdomar cancer, men priset för överlevnad kan vara högt. Cirka 70 procent av dem drabbas av sena komplikationer. Barn och ungdomar med blodcancer löper hög risk för skelettala komplikationer1-3. Detta på grund av att benmetabolismen påverkas av benmärgsinfiltration av maligna celler, minskad fysisk aktivitet och genom cytostatika och strålbehandling. Glukokortikoider stör till exempel benutvecklingen genom att inducera apoptos i mogna osteoblaster
och osteocyter4. Behandling med högdos metotrexat kan också påverka bentätheten negativt5.

D-vitamin spelar en viktig roll för benhälsan, framförallt i barn- och ungdomsåren, och D-vitaminbrist kan därför ha negativa konsekvenser på benhälsan hos både friska och sjuka barn. Utöver skelettala effekter har D-vitamin visats delta i regleringen av flera viktiga funktioner, som celldifferentiering, apoptos och kärlbildning. Låga D-vitaminvärden har visats korrelera med sämre sjukdomskontroll och överlevnad i studier på vuxna patienter med olika typer av cancer, framförallt AML6.

INGEN KONSENSUS OM NIVÅER
I dagsläget råder det ingen konsensus avseende vilka Dvitaminnivåer som ska anses som optimala. European Society for Paediatric Gastroenterology, Hepatology and Nutrition rekommenderar att 25(OH)D nivå ≥ 50 nmol/L ska anses som tillräcklig (sufficiency) och 25 nmol/L som mycket otillräcklig (severe deficiency). I vårt arbete har vi använt följande definition: < 25 nmol/L – deficiency, 25-50 nmol/L – insufficiency, 50-75 nmol/L – sufficiency, ≥ 75 nmol/L optimal. Dessutom använder vi benämningen ”normal” vitamin D-nivå för nivåer ≥ 50 nmol/L och ”inadekvat” nivå eller D-vitaminbrist för nivåer < 50 nmol/L. Projektet ”Vitamin D hos barn med cancer” startades 2015 i samarbete mellan de barnonkologiska sektionerna i Uppsala och Stockholm. Första delen av projektet är en historisk studie som baseras på prover från barn med cancer som finns insamlade i Uppsala Biobank sedan 90-talet. De proverna togs i samband med diagnos av cancer. Proverna analyserades för 25(OH)D och PTH. Målet i den studien är att kartlägga prevalens av D-vitaminbrist hos barn med cancer och undersöka vilka av följande faktorer som påverkar utvecklingen av D-vitaminbrist: ålder, kön, diagnos, årstid och kalenderår för provtagning.

Läs hela artikeln