Nya terapier mot strålbiverkningar baseras på lokal justering av proteinet plasminogen
Mer än hälften av de cancerpatienter som behandlas för sin sjukdom erhåller någon form av strålbehandling. Strålning är mycket effektivt, men ger också biverkningar i form av skador på bestrålade hudområden – dermatit. Idag finns det ingen effektiv förebyggande terapi för att behandla uppkomst av radiodermatit. De strategier som används för att behandla dermatit är dessutom ineffektiva. Men nu visar ny forskning från Umeå lovande resultat vad gäller nya behandlingsstrategier och förhoppningsvis framtida läkemedel. Här beskriver forskarna Mahsa Fallah och Tor Ny de senaste rönen inom området, bland annat hur proteinet plasminogen kan användas.
Ungefär 50 procent av de cancerpatienter som behandlas för sin sjukdom får någon form av strålbehandling ensamt eller i kombination med andra terapier. Även om teknikerna för strålbehandling kontinuerligt utvecklas och förbättras drabbas många patienter av strålningsinducerade sidoeffekter på normal och icke cancerogen vävnad. Sådana biverkningar drabbar oftast vävnader med snabbt prolifererande celler, framförallt i huden, mag-tarmkanalen och benmärgen. När det gäller huden påverkas den faktiskt i någon form efter alla former av strålbehandling. Den tidigaste synliga reaktionen är erythem som inträffar hos över 90 procent av patienterna. Erythem
kan senare övergå till deskvamation (avfjällning av huden) och i svårare fall även till att hudsår bildas. Strålningsinducerad dermatit är väldigt smärtsamt och påverkar patienternas livskvalitet mycket negativt och ibland medför att strålterapin inte kan fullföljas. Det finns även andra biverkningar av strålbehandling som kan komma betydligt senare, från månader till år efter strålbehandlingen. Sådana sena biverkningar av strålbehandling kan bland annat innefatta sårbildning och även utveckling av fibros.
De terapier man idag använder för att behandla strålningsinducerade biverkningar är inte optimala. Främst används krämer med eller utan tillsats av kortikosteroider, antibiotika eller olika typer av förband. Ibland när det gäller
svåra skador krävs även hudtransplantationer. Mekanismerna för hur vanliga sår på huden bildas och läker skiljer sig mycket från hur strålningsinducerade sår bildas och läker. När det gäller vanliga hudsår orsakas sådana sår av någon form av trauma. Det kan vara ett snabbt mekaniskt, kemiskt eller värmetrauma. Läkningsprocessen när det gäller dessa sår består av tre delvis överlappande faser (inflammations-, vävnadsbildnings- och vävnadsomlagringsfasen). Under fysiologiska förhållanden aktiveras och termineras dessa tre läkningsfaser genom en koordinerad verkan av ett stort antal olika signalmolekyler som cytokiner, kemokiner och tillväxtfaktorer som tillsammans styr denna komplicerade biologiska process. Onormal aktivering eller terminering av någon av dessa faser kan resultera i att läkningsprocessen avstannar och att kroniska sår utvecklas. När det gäller bildning av strålningsinducerad dermatit eller strålningsinducerade hudsår är processen delvis annorlunda. Dessa sår utvecklas mer över tid och är orsakade av en oxidativ stress som orsakas av strålningen följt av ett kraftigt utbrott av inflammation som sedan ofta leder till en bristfällig vävnadsomlagring.
