Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

55:e ASH-Mötet, New Orleans, 7–10 December 2013

ASH-mötet i New Orleans samlade hela 22 500 deltagare från 113 länder. Ungefär hälften kom från USA,
och 206 från Sverige. Även abstraktantalet var imponerande, totalt 4 650 accepterade. Immunterapi mot cancer hamnade nyligen högst på tidskriften Sciences tio-i-topp-lista över de främsta vetenskapliga
genombrotten under år 2013. En viktig form av sådan immunterapi är infusioner med genetiskt modifierade T-celler som angriper maligna och normala CD19-positiva celler. Redan på ASH-mötet i Atlanta 2012 presenterades sensationellt goda effekter av denna behandling mot refraktär kronisk
lymfatisk leukemi (KLL) och akut lymfatisk leukemi (ALL). Tolv patienter som hade sviktat på all tidigare terapi hade då behandlats, och nio av dessa svarade mycket bra på T-cellsinfusionerna.

FORTSATTA FRAMGÅNGAR MED CTL019
Även på ASH-mötet i New Orleans var immunterapi med genetiskt modifierade T-celler (CTL019-celler) i fokus, och nu rapporterades om fortsatta framgångar. Hittills har mer än 75 patienter behandlats, inte bara leukemipatienter utan även patienter med vissa former av refraktära lymfom. Resultaten är fortsatt anmärkningsvärt goda. Sammantaget har cirka två tredjedelar av patienterna svarat mycket bra på T-cellsinfusionerna. Och hittills har behandlingen alltså bara getts till mycket svårt sjuka patienter, vars övriga terapimöjligheter varit helt uttömda. Tekniken innebär i korthet att autologa T-celler insamlas
genom leukoferes och modifieras med ett lentivirus som kodar för anti-CD19 scFv (single-chain variable fragment) kopplade till 4-1BB- och CD3-z-signalerande domäner. De genförändrade T-cellerna expanderas och aktiveras ex vivo genom att de exponeras för anti-CD3/CD28. Modifieringen av T-cellerna innebär bland annat att deras naturliga ”bromsar” för att gå till attack stängs av. Resultatet blir CTL019-celler som angriper maligna och friska CD19-positiva celler och som också har förmåga att föröka sig in vivo, det
vill säga sedan de infunderats i patienterna. CTL019-celler kan riktas mot vilken tumörcell som helst som uttrycker cellyteantigenet CD19. De infunderade cellerna består av både cytotoxiska T-celler och centrala minnes-Tceller, som behåller sina funktioner även in vivo. Man har beräknat att varje infunderad CTL019-cell, liksom var och en av dottercellerna, i genomsnitt kan döda mer än tusen tumörceller.
Läs hela referatet från ASH

Bisfosfonater förbättrar överlevnaden för postmenopausala kvinnor

San Antonio Breast Cancer Symposium ägde rum i San Antonio, Texas mellan 10-14 december. Det var ett mycket intensivt möte med spännande presentationer som täckte ett stort spektrum från grundforskning till kliniska studier inom bröstcancer.

Konferensens höjdpunkt var onekligen metaanalysen om bisfosfonater som adjuvant behandling som gjordes av Early Breast Cancer Trialists’ Collaborative Group i Oxford och presenterades av Professor Coleman. Analysen genomfördes med individuella patientdata från 22 randomiserade studier och totalt 17791 patienter.  Efter 10 års uppföljning sågs en statistiskt signifikant reduktion av fjärrmetastaser hos patienter som erhöll en adjuvant bisfosfonatbehandling (20,9% vs. 22,3%, p=0,03). Reduktionen var exklusiv för skelettmetastaseringen (6,9% vs. 8,4%, p=0,0009) då ingen skillnad noterades i uppkomst av fjärrmetastaser utanför skelettet, lokala recidiv eller kontralateral bröstcancer. I en predefinierad subgruppsanalys konstaterades dessutom att nästan hela effekten var hos postmenopausala patienter (Rate Ratio (RR) = 0,66 för skelettmetastaser). Motsvarande RR för premenopausala var 0,93 och var icke-signifikant). Anledningen till detta fynd är inte helt klar, men experimentella data tyder på att bisfosfonaternas antitumorala effekt är av betydelse i en östrogenfattig miljö. Glädjande nog översattes recidivreduktionen efter 10 år till en kliniskt och statistiskt signifikant absolut vinst i bröstcancermortalitet för postmenopausala patienter på 3,1% (relativ överlevnadsvinst 17%) (Figur 1). Det bör noteras att man inte såg några skillnader i övrig mortalitet, vilket bekräftar att bisfosfonater är en säker behandling. Val av preparat (aminobisfosfonat eller clodronat), och dos (hög ”cancerdos” eller låg ”osteoporosdos”) verkade inte ha någon betydelse. Det var en konsensus bland deltagare på mötet att resultaten är banbrytande och kommer att ändra den adjuvanta behandlingen hos postmenopausala kvinnor med bröstcancer.
Läs artikeln

PODXL– ett prognostiskt protein vid cancer i urinblåsan

Cancer i urinblåsan är en av de vanligaste tumörformerna i vår del av världen. Den utgör cirka sju procent av cancer hos män och cirka tre procent av cancer hos kvinnor. Majoriteten av patienter med denna sjukdom har ytlig sjukdom vid diagnos, då det vanligaste debutsymtomet är makroskopisk hematuri. Trots detta ger oss sjukdomens oförutsägbara benägenhet att invadera och metastasera ett påtagligt kliniskt problem. De tumörer som har störst risk att bli muskelinvasiva och sprida sig till andra organ är höggradiga tumörer med lamina propriainvasion (T1). Det gör de kirurgiska avvägandena svåra och denna grupp är föremål för en del kontroverser vad

gäller den kliniska handläggningen. När sjukdomen väl har invaderat detrusormuskeln (T2) eller bortanför (T3–T4) har patienten stor recidivrisk och dålig prognos, även efter radikal cystektomi. Flera olika cytostatika har visat effekt vid behandling av avancerad urinblåsecancer. I kring 40–70 procent av fallen ses objektiv respons, som minskad tumörbörda och minskade tumörrelaterade symtom, men komplett remission ses endast hos drygt 20 procent av fallen. Remissionerna kan ibland vara långvariga och möjlighet till bot finns i enstaka fall. Flertalet remissioner är dock övergående. Hos alla grupper av patienter med urinblåsecancer finns därför ett stort behov av nya prognostiska och/eller behandlingsprediktiva verktyg. Främsta fokus för detta forskningsprojekt är att identifiera nya biomarkörer för högrisk T1-tumörer, det vill säga de som löper störst risk att recidivera efter första linjens behandling och som därmed skulle dra nytta av mer aggressiv terapi, till exempel primär cystektomi.

Läs hela artikeln

Kunskapen ökar om sarkom

På årets CTOS-möte i New York var det som alltid när det gäller sarkom ont om stora randomiserade studier. Många av rapporterna handlade om retrospektiva data. Men den molekylärbiologiska forskningen går raskt framåt och kunskapen om vad som driver sarkomcellen blir allt större, vilket ökar möjligheterna till mål riktad behandling avsevärt. Här följer ett urval av de mest intressanta presenta tionerna refererat av överläkare Elisabet Lidbrink och biträdande överläkare Hanjing Xie, Sarkomcentrum, Karolinska universitetssjukhuset, Solna.CTOS ordnar en konferens kring månadsskiftet oktober-november varje år, i år i New York. Dessa dagar sammanföll med två speciella händelser för NewYork-borna. Sista oktober firades med en jättelik Hallowen-parad utefter 6:e avenyn. Majoriteten minglande människor i den svåra trängseln var sminkade till monster, änglar, dödskallar med mera. Festen varade långt in på nattkröken. På söndagen var det dags för en annan stor händelse. New York Marathon med 30 000 deltagare som springer genom alla fem stadsdelarna i New York.

Läs referatet här!

 

Malignt Melanom

Individanpassad behandling av tumörsjukdomar har sedan länge diskuterats inom onkologin. I den kliniska vardagen används i dag i en del fall enstaka tumörgenetiska markörer för att
välja lämplig terapi i såväl tilläggsbehandlingar som vid generaliserad sjukdom. Framträdande exempel på detta är användningen av trastuzumab vid HER2-positiv bröstcancer eller imatinib
vid BCR-ABL-driven kronisk myeloisk leukemi.

Ett än mer förfinat sätt att studera tumörkänslighet är att analysera multipla biomarkörer i tumören och koppla uttrycket av dessa till effekt av olika cancerläkemedel. Denna typ av studier genomfördes på 1990-talet för olika typer av cellgifter och vid olika typer av tumörsjukdomar. Betydelsen av de observationer som gjordes i dessa experimentella modeller på cellkultur och i djur blev dock begränsade då effekten hos människa ofta var annorlunda. Sedan dessa studier genomfördes har emellertid många nya tekniker introducerats i den moderna cancerforskningen, parallellt med att många nya typer av målriktade läkemedel utvecklats. Detta har gjort att många av de signaturer i form av markörmönster som framtagits för prognos och behandling i stort sett blivit inaktuella, vilket kräver ny forskning.

Här kan du läsa hela artikeln

 

Transarteriell radiologisk behandling av levertumörer

Olika typer av tumörer kan behandlas lokalt med radiologisk interventionell teknik. Via punktion av arteria femoralis communis i ljumsken tar man sig med hjälp av ledare och kateter fram till det eller de kärl som försörjer tumören och infunderar eller emboliserar det behandlande preparatet direkt in i tumören (figur 1). Man kan därmed administrera högre doser än vad som är möjligt att
ge vid systemisk behandling, eftersom de systemiska biverkningarna blir mindre.
Det lämpar sig väl att behandla levertumörer transarteriellt eftersom frisk levervävnad till största delen försörjs från venae portae medan levertumörer har majoriteten av sin försörjning från arteria hepatica1. Genom att administrera preparatet via artären kan man således åstadkomma en hög koncentration i tumören utan att det får så mycket effekt på det tumörfria leverparenkymet.

Läs hela artikeln här

MR på väg in i strålbehandlingen

Kurativt syftande radioterapi ges i regel fem dagar i veckan under en period av fyra till åtta veckor i en process som kallas fraktionerad strålbehandling. Detta behandlingsmönster ökar effekten av terapin genom att förstärka skillnader i responsen för strålning mellan tumör och omkringliggande frisk vävnad. För att behandlingen skall bli framgångsrik måste tumören träffas av behandlingsfälten vid varje fraktion. Med hjälp av speciell fixeringsutrustning, laserlinjer, hudmarkeringar och avancerad bildtagning i behandlingsrummen kan patienten noggrant positioneras enligt planeringen vid varje behandlingstillfälle. Det är därför särskilt viktigt att undvika systematiska fel, det vill säga fel som introduceras i planeringsstadiet och sedan påverkar alla fraktioner på samma sätt. Ett sådant fel kan innebära att en del av tumören konsekvent hamnar utanför strålfältet, vilket drastiskt minskar chansen för bot. Modern strålbehandling av cancer planeras i dag i stor utsträckning på datortomografiska bilder (CT). Dessa utnyttjas dels för att identifiera tumörens position inför behandlingen, men också för att kunna utföra noggranna beräkningar av hur strålning absorberas i kroppen – sådana simuleringar, som också kallas dosplanering, är nödvändiga för att bestämma hur behandlingen skall ges för att åstadkomma bästa möjliga resultat. Vid en datortomografi mäts röntgenstrålningens absorption, eller attenuering, i kroppen, vilket är precis den information som behövs för att kunna göra en noggrann dosberäkning.

Läs hela artikeln

Genreglerande DNA-element

Utvecklingen av cancer är starkt kopplad till uppkomsten av genetiska förändringar. Dessa förändringar omfattar allt från mutationer i individuella baspar, förlust eller amplifiering av kromosomsegment till translokationer där det genetiska materialet från olika kromosomer blandas. Ansamlingen av dessa genetiska förändringar kan efterhand som cellens normala funktioner sätts ur spel leda till uppkomsten av cancerceller och, senare under förloppet, sjukdomens progression och utveckling av terapiresistens.

NÄSTA GENERATIONS SEKVENSERING
Under de senaste fem åren har stora framsteg gjorts i jakten på bakomliggande genetiska förändringar i olika cancersjukdomar. Mycket av detta tack vare utvecklingen av ”nästa generations sekvensering” (next generation sequencing) som medfört möjligheten att snabbt kunna sekvensera hela eller delar av genomet för att identifiera genetiska förändringar. För cancerforskningen har den nya tekniken medfört ett paradigmskifte där vi gått från sekvensering av enskilda gener med hjälp av PCR och Sangersekvensering till sekvensering av alla gener och hela genom i allt större patientmaterial. Fokus har initialt framförallt varit sekvensering och analys
av de proteinkodande delarna av genomet. Mycket på grund av de mycket lägre sekvenseringskostnaderna i jämförelse med helgenomsekvensering, men även för att det är enklare att identifiera effekten av en mutation i en proteinkodande region. På kort tid har dessa studier bidragit till identifieringen av tusentals enskilda mutationer i kodande regioner som tillsammans utgör sjukdomsspecifika mutationsprofiler, det vill säga grupper av gener som återkommande är muterade i en specifik cancerform.

Läs hela artikeln här

Vilka grupper ska screenas för ärftlig pankreascancer?

Medan huvudparten av all pankreascancer uppkommer hos patienter utan ärftlig belastning finns det en liten andel personer som inte har någon känd pankreassjukdom men som statistiskt sett har betydande riskfaktorer för att få cancer i bukspottkörteln. I första hand att det finns flera nära anhöriga med sjukdomen eller någon nära anhörig som insjuknat vid låg ålder eller att man påvisat en genetisk mutation där man vet att risken för pankreascancer är kraftigt förhöjd. Till detta kan sedan fogas andra riskfaktorer som ger en ökad risk för sjukdomen. Också cystiska pankreaslesioner kan uppmärksammas som en riskfaktor eftersom de definitivt har ett premalignt status. Deras naturalhistoria är ur vetenskaplig synvinkel betydligt bättre undersökt än vanlig pankreascancer, och det finns därför mer statistiska data att förhålla sig till samtidigt som det är en mycket stor kvantitativ grupp varför de diskuteras som ett särskilt kapitel.

Läs hela artikeln

Nordiskt HER2 SOTA-Möte, 24 oktober 2013

Efter att programkommitténs representanter, professorerna Jonas Bergh och Mårten Fernö hälsat deltagarna välkomna inleddes dagen med att Håkan Mellstedt, professor i onkologisk bioterapi vid Karolinska institutet, presenterade nuläget och framtiden för konkurrerande biologiska läkemedel.

Generika har drivit ned priserna på många läkemedel och inneburit en minskad kostnad för såväl patienter som vårdgivare. Patenten för flera av de tidiga biologiska läkemedlen håller på att gå ut och därmed har diskussionerna om hur konkurrerande versioner ska hanteras, såväl av myndigheterna som av vårdgivarna tagit fart.

– Generika är ett etablerat namn för en identisk kopia av en molekyl som säljs med ett annat namn och oftast till ett lägre pris. De biologiska läkemedlen är emellertid allt för komplexa för att någon ska kunna tillverka en exakt kopia. Därför har namnet ”biosimilar” kommit att användas för att beskriva konkurrerande ”off-patent”-versioner av till exempel en monoklonal antikropp, berättade Håkan Mellstedt.

En biosimilar har genomgått jämförande studier gentemot det etablerade läkemedlet och visat sig ha likvärdiga parametrar i bland annat fysiokemiska egenskaper, prekliniska och kliniska effekter samt säkerhet. Med likvärdighet anser den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA att skillnaden i klinisk effekt inte får överstiga ±10–15 procent.

– Målet med biosimilars är att minska kostnader, inte att erbjuda bättre effekt, påpekade Håkan Mellstedt. Biosimilar ska inte blandas ihop med biocopy, som är ett läkemedel som utvecklats separat och inte jämförts mot originalläkemedlet, eller biobetter, som är ett preparat som har förändrats i struktur för att få en annan verkan eller bättre effekt.

– Antikroppar är proteinkomplex som består av ett stort antal aminosyror som arrangerats i en specifik sekvens och därefter veckats på ett mycket precist sätt, berättade Håkan Mellstedt, vilket gör det omöjligt för konkurrenter att tillverka en exakt kopia av ett biologiskt läkemedel. På grund av detta bygger hela processen när en biosimilar tas fram på omfattande analytisk karakterisering av preparatet och hur det överensstämmer med originalet, först genom att dess fysiokemi bestäms, därefter genom biologiska in vitro-undersökningar och prekliniska studier fram till att det slutligen prövas i kliniken.

Läs hela artikeln