Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Forskare efterlyser ökad sparsamhet vid strålbehandling av hjärntumörer hos barn

Barn som strålbehandlas för hjärntumör löper högre risk än vuxna att på sikt drabbas av nedsatta kognitiva funktioner. Det hänger samman med att barns hjärnor är känsligare för strålbehandling eftersom hjärnan inte är fullt utvecklad. Enligt en studie från Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet skulle bieffekterna av strålbehandlingen kunna bli mindre om man ger lägre stråldos till riskorgan och strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk såsom synnerven, hippocampus och lillhjärnan.

Protonstrålning är ett behandlingsalternativ vid hjärntumörer hos barn. En Uppsalastudie visar att bieffekterna av strålbehandlingen skulle kunna bli mindre om man ger lägre stråldos till riskorgan och strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk såsom synnerven, hippocampus och lillhjärnan. Foto: Melker Dahlstrand.

– Resultaten visar att man bör strålbehandla så sparsamt som möjligt mot strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk såsom innerörat, synnerven, hippocampus, lillhjärnan, lillhjärnans mittdel och hjärnbryggan Men det behövs fler studier så att behandlingar kan förbättras och sena komplikationer minskas, säger Helena Söderström, neuropsykolog och doktorand, Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet.

Helena Söderström, neuropsykolog och doktorand, Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet.

Det är känt att barn som strålbehandlas för hjärntumör löper högre risk för sena komplikationer än vuxna. Risken för neurokognitiv påverkan är högre när man strålbehandlas vid yngre ålder, vid högre stråldoser och större målvolym. Bieffekterna, som brukar benämnas sena komplikationer, påverkar hjärnans förmåga att tänka, planera och komma ihåg saker. Detta kan till exempel leda till försämrat arbetsminne, nedsatt intellektuell förmåga och i förlängningen sämre skolprestation. Det är mindre känt hur stråldoser riktade till strålkänsliga vävnader, så kallade riskorgan, påverkar neurokognition.

Syftet med den aktuella studien har varit att studera sambandet mellan medelstråldoser till riskorgan och neurokognitiv förmåga, såsom arbetsminne och snabbhet.

– Vi vill öka kunskapen kring hur begränsningar av stråldoser till riskorgan kan påverka neurokognitiva nätverk och hur begränsningarna och valet av strålbehandlingsmetod kan förebygga sena komplikationer, förklarar Helena Söderström.

Hon nämner att resultaten av studien visar att hippocampus är ett riskorgan där strålningen bör begränsas. Även på lillhjärnan, som har stark koppling till neurokognition, bör strålningen begränsas, vilket är möjligt idag tack vare nya strålbehandlingsmetoder.

I studien inkluderades 44 barncanceröverlevare som fick foton- och/eller protonstrålning för hjärntumör under åren 2003-2015 inom sjukvårdsregion Mellansverige. Forskarna undersökte dos-riskförhållandet mellan medelvärdet av stråldosen till olika hjärnstrukturer och risken för neurokognitiv påverkan för både vedertagna och potentiellt nya riskorgan. 80 procent av barnen hade genomgått en neuropsykologisk utredning efter strålbehandling för att bedöma den neurokognitiva förmågan. Tidpunkten för när den senaste utredning hade skett varierade.

– Ju längre tid som hade gått efter strålbehandlingen, desto lägre presterade barnen på snabbhet och arbetsminne. Vi fann ett högt samband mellan medelstråldos till känsliga hjärnstrukturer och neurokognition. Därför rekommenderar vi att man strålar så sparsamt som möjligt mot strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk. På så sätt kan man framöver förebygga sena komplikationer, sannolikt även för andra patientgrupper såsom huvud-och halscancer som också kan få hög strålning till dessa hjärnstrukturer, berättar Helena Söderström.

– Fortsatta studier behövs och långtidsuppföljning av neurokognitiv funktion är viktigt för att upptäcka, förebygga och rehabilitera sena komplikationer, avrundar hon.

Nota bene: Den vetenskapliga artikeln ”Neurocognition and mean radiotherapy dose to vulnerable brain structures new organs at risk?” har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Radiation Oncology.

Kraftsamling mot äggstockscancer: Rekordbelopp insamlat

Välgörenhetsloppet ”Lenas Lopp för Livet” har slagit alla tidigare rekord och samlat in otroliga 0,5 miljoner kronor till äggstockscancerforskning. Ett rekordstort antal deltagare engagerade sig genom att promenera och springa för att stödja denna viktiga forskning.

Starten vid loppet i Västerås.

Lena Wäpplings Stiftelse är initiativtagaren till det årliga välgörenhetsloppet ”Lenas Lopp för Livet”, där varje insamlad krona oavkortat går till forskning om äggstockscancer. Konceptet är enkelt: deltagarna samlar kilometer genom att gå, jogga eller springa under en timme, och varje kilometer räknas. Målet är att tillsammans nå ett varv runt jorden.

Lena Wäppling, stiftelsens grundare.

– Dödligheten i äggstockscancer är skrämmande hög. Det måste satsas på mer forskning, för att hitta sätt att upptäcka cancern tidigare och ta fram bättre behandlingsmetoder. Det är det enda sättet att öka överlevnadschanserna, säger Lena Wäppling, stiftelsens grundare som själv är äggstockscanceröverlevare.

Nästan 2000 personer deltog i årets lopp, som genomfördes virtuellt under en veckas tid. Dessutom hade deltagarna möjlighet att vara med i arrangemang i Sundsvall, Västerås, Tyresö och Oskarshamn under veckan.

– Äggstockscancer är en cancerform som det pratas alltför lite om. Lenas Lopp för Livet har ändrat på det och med vårt unika koncept ger vi möjlighet för en bred allmänhet att engagera sig och främja forskning, fortsätter Lena Wäppling.

Pengarna som samlades in går oavkortat till de forskningsanslag som Lena Wäpplings Stiftelse årligen delar ut. Anslagen går i huvudsak till forskningsprojekt inom tidig upptäckt och diagnos av äggstockscancer.

–Jag vill tacka alla årets deltagare och sponsorer! Tack vare ert stöd kan vi göra mer för att öka chanserna att överleva äggstockscancer, avslutar Lena Wäppling.

Äggstockscancer: I Sverige diagnosticeras cirka 700 kvinnor årligen i äggstockscancer och 550 dör. Idag är dödligheten hög eftersom det inte finns någon allmän screeningmetod och cancern ofta upptäcks i sena stadier.

Lena Wäpplings Stiftelse är den enda svenska, privata stiftelsen som finansierar gynekologisk forskning för att tidigare diagnostisera och behandla äggstockscancer. Stiftelsen är en registrerad välgörenhetsorganisation med ett 90-konto, och har sitt säte i Västerås. Forskningsbidrag kan sökas under perioden 1 oktober till 15 december.

Läs mer om stiftelsen

Bortom återvinning: ny roll för autofagiprotein i membranreparation upptäckt

Att upprätthålla strukturen hos intracellulära membran är väsentligt för att bevara normal cellulär funktion. Ny forskning av ett team av biokemister vid Umeå universitet identifierar en strategi som används av celler för att upptäcka och reparera membran som har skadats av kemisk eller bakteriell stress.

Postdoc Laura Herzog – sitter närmast kameran, professor Yaowen Wu. Postdoc Anastasia Knyazeva och postdoc Dale Corkery. Foto: Shuang Li.

Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften EMBO Reports och lyfts fram i News & Views i EMBO Journal.

– Det är verkligen överraskande! Vi började det här projektet för att lära oss mer om hur celler tar bort skadade membran, och det slutade med att vi upptäckte en helt ny väg för membranreparation, säger Dale Corkery, forskningsingenjör på Kemiska institutionen vid Umeå universitet, huvudförfattare till studien.

När cellmembranen skadas måste cellen snabbt bestämma sig om den ska reparera eller ta bort det skadade membranet. Borttagning av skadade membran regleras av den cellulära återvinningsprocessen som kallas autofagi – en process som professor Yaowen Wu och hans team vid Umeå universitet har studerat.

Autofagi används av celler för att rensa upp sina egna avfallsprodukter. Om inte bortförandet av avfall sker på rätt sätt kan det leda till sjukdomar som Alzheimers, cancer och infektioner.

Den aktuella studien är den första som visar att funktionen hos autofagi-maskineriet kanske inte är begränsad till membranavlägsnande utan även kan sträcka sig till membranreparation.

– Med ett kemiskt biologiskt tillvägagångssätt kunde vi identifiera ett protein som heter TECPR1 som nyckelregulatorn för denna nya reparationsväg, förklarar Dale Corkery.

TECPR1 upptäcker skadade membran via förändringar i membranets lipidsammansättning och binder vid skadestället. Där rekryterar proteinet komponenter från autofagi-maskineriet till platsen för membranskada och fungerar genom att dekorera det skadade membranet med det ubiquitinliknande proteinet, ATG8 – en process som traditionellt är kopplad till membranborttagning.

Men i stället för att underlätta avlägsnande av det skadade membranet fann forskarna att dessa ATG8-dekorerade membran reparerades och återställdes till sitt ursprungliga funktionella tillstånd.

– Nästa steg är att karakterisera exakt hur autofagi-maskineriet bidrar till reparationsprocessen och att se vilka konsekvenser denna nyfunna väg kan ha för sjukdomstillstånd som är kopplade till membranskador så som neurodegeneration och cancer, säger Dale Corkery.

Lägre risk för blodcancer efter fetmakirurgi

Kirurgi mot fetma är förknippat med en 40-procentigt lägre risk för blodcancer. Det visar en studie vid Göteborgs universitet. Den tydliga kopplingen väntas påverka forskningen i fältet framöver.

Magdalena Taube, docent i molekylär och klinisk medicin på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. Foto: Emelie Taube.

Att övervikt och fetma, obesitas, är riskfaktor för flera typer av cancer är visat i tidigare studier. Det är också känt att kvinnor löper en högre risk att drabbas av cancer vid obesitas än män, samt att risknivån sjunker vid en avsiktlig viktminskning. Bevisen för en koppling mellan obesitas, viktminskning och blodcancer har dock varit begränsade.

I den aktuella studien, publicerad i tidskriften Lancet Healthy Longevity, användes data från den så kallade SOS-studien (Swedish Obese Subjects) vid Göteborgs universitet samt data från bland andra Cancerregistret vid Socialstyrelsen.

Forskarna studerade 2 007 personer som genomgick obesitaskirurgi, och jämförde med en kontrollgrupp om 2 040 individer, även de med obesitas, men som inte opererades. Grupperna var i övrigt jämförbara beträffande bland annat kön, ålder, kroppssammansättning, riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom och psykosociala variabler.

Tydligast förbättringar hos kvinnor

Under uppföljningstiden utvecklade 34 individer i kirurgigruppen blodcancer, parallellt med en påtaglig viktnedgång. Motsvarande siffra i kontrollgruppen var 51 blodcancerfall, samtidigt som gruppen låg kvar på nivån grav fetma.

De flesta blodcancerfallen utgjordes av lymfom och när dessa studerades separat såg man en 55-procentig riskminskning för lymfom i gruppen som genomgått obesitaskirurgi. Motsvarande riskminskning för samtliga blodcancerfall var 40 procent.

Framför allt var det kvinnor med högt blodsocker vid studiestart som verkade dra fördel av obesitaskirurgin. Det konstaterar Magdalena Taube, docent i molekylär och klinisk medicin på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och studiens korresponderande författare.

– Nyttan med kirurgin är kopplad till grundläggande blodsockernivåer. Den minskade risken för blodcancer var mycket tydligare om blodsockernivåerna hos kvinnorna var höga i början, vilket tydligt visar att blodsocker är en viktig faktor som driver cancerutvecklingen, säger hon.

Mekanismer med komplexa samband

Forskarna i studien påpekar att mekanismerna bakom sambandet mellan fetma och blodcancersjukdomar är komplexa och involverar fler faktorer, som kronisk inflammation och så kallad klonal hematopoes, en typ av genetiskt relaterad riskfaktor för blodcancer. De menar att de metabola förbättringar som sker efter obesitaskirurgi, inklusive minskad inflammation, kan minska risken för cancer.

– Resultaten ger ytterligare stöd för att man borde betrakta obesitas som en riskfaktor för blodcancer, och att viktminskningskirurgi kan minska risken för blodcancer hos kvinnor med obesitas, säger Magdalena Taube.

Läs studien här.

Nu finns en uppdaterad version av vårdprogrammet för hudlymfom

Hudlymfom benämns ofta kutana lymfom. Det är en heterogen grupp av sjukdomar som har gemensamt att de utgörs av ett lymfom med primärt ursprung i huden. Hudlymfom utgör cirka 2% av alla lymfom. Den årliga incidensen är cirka 1/100 000, vilket innebär att det är en ovanlig sjukdomsgrupp. Nu har vårdprogrammet för hudlymfom publicerats i en uppdaterad version 3.0.

I denna version är patientinformationen uppdaterad och det finns även länkar inlagda till blodcancerförbundets filmer om hudlymfom.

I övrigt är små ändringar gjorda i följande avsnitt:

  • klassificeringen av hudlymfom, där två nya referenser har tillkommit
  • helkroppsbestrålning med elektroner med nytillkommen utförlig information angående remittering
  • små ändringar i texterna kring brentuximab-vedotin, topikal klormetin och retinoider
  • två nya referenser till avsnittet om stamcellstransplantation.

Nationella vårdprogrammet för hudlymfom, Kunskapsbanken