PANKREASCANCERPATIENTEN EFTER OPERATIONEN – aspekter på patienten inför adjuvantbehandlingen
PANKREASCANCERPATIENTEN EFTER OPERATIONEN – aspekter på patienten inför adjuvantbehandlingen
Pankreascancer drabbade i Sverige år 2017 719 män och 723 kvinnor. Före 55 års ålder är risken att drabbas av sjukdomen ungefär 1 promille och före 75 år 7–8 promille. För en 70–75-årig person är risken ungefär 1 på 1 000 att drabbas av malign pankreascancer det närmsta året – vilket innebär att det är en av den gamla människans sjukdomar. Detta skall hållas i minnet när man diskuterar behandling, må den vara kirurgisk eller farmakologisk.
Antalet nya pankreascancerfall i Sverige är relativt konstant de senare åren. Den svenska cancer incidensen kan betecknas som ”medelhög” ur internationell synvinkel. Enligt American Institute for Cancer Research fann man de högsta åldersstandardiserade incidenssiffrorna 2018 i Ungern och Uruguay för män, och Lettland och Moldavien för kvinnor.
EPIDEMIOLOGISKA SKILLNADER I SVERIGE
Ur epidemiologisk synvinkel kan det vara intressant att man bland män finner den högsta incidensen i Stockholms län (18,2 fall per 100 000 invånare) och lägst i Norrbottens län (4,6 fall per 100 000 män). Bland kvinnor är skillnaderna betydligt mindre, men med ett likartat mönster förutom att Kalmar
län sticker ut med en hög incidens (19,3 fall per 100 000 kvinnor). Ur behandlingssynpunkt är naturligtvis dessa skillnader irrelevanta.
UTÖKADE BEHANDLINGSINDIKATIONER
I runda tal kommer 20–25 procent av patienter med nyupptäckt pankreascancer att genomgå en radikalt syftande operation (lite olika för olika universitetssjukhus)
– en siffra som gradvis ökats genom att man diagnostiserar cancer i corpus och cauda oftare i resektionsmöjligt skede, att man gör fler operationer av cancer med överväxt på de retropankreatiska kärlen med efterföljande kärlrekonstruktioner samt att man är djärvare med att operera äldre och skörare patienter. Möjligen kan det också spela en roll att man under senare år också försöker med ”down-sizing” av tumörer genom neoadjuvant terapi. Huruvida denna terapi är av värde kan diskuteras, men om man väl påbörjat neoadjuvant är det rimligt att man fullföljer genom att åtminstone göra ett försök till resektion1, 2. Cirka hälften av pankreascancerpatienterna som diagnostiseras idag har spridd cancer (oftast levermetastaser) vid diagnostiktillfället och är då per (nuvarande) definition obotliga, men cytostatika kan ges för att de ska må bättre och kanske leva längre – indikationen är inte självklar men rimlig om livet i sig kan ges rimlig kvalitet. Indikationerna för cellgiftsbehandlingen är dåligt standardiserade i Sverige idag, och betydande skillnader finns mellan olika sjukhus. Eftersom resultaten minskade symtom och/eller förlängd överlevnad respektive acceptabla biverkningar
– sällan är så goda som patienten tror och hoppas är det viktigt att informera patienten på ett korrekt sätt (inkluderande att inte ta ifrån patienten hopp)3-5. Den sista fjärdedelen av patienterna får inte cytostatikabehandling eftersom de är för sköra eller har för massiv sjukdom för att terapin ska kunna ge någon positiv effekt. Naturligtvis ska de få all den övriga palliativa behandling som de behöver 6, 7. En liten andel av patienterna som erbjuds cytostatika avstår dessutom av rädsla för att biverkningar ska ge dem för låg livskvalitet i deras återstående begränsade liv. Ett av de största framstegen avseende kurativ syftande behandling vid pankreascancer är kombinationen av radikal kirurgi efterföljd av cytostatika (adjuvantbehandling). I främst de europeiska, randomiserade ESPAC-studierna
– där den första publicerades 2001 och ESPAC-4 år 20178-10 – har effekten
