Hematology Seminar XXIV: Dramatiska skiften och betydelsefulla steg
I september anordnades årets upplaga av Karolinska Hematology seminar, det 24:e mötet i ordningen. Det bjöds både på dramatiska skiften och små, men betydelsefulla steg för patienten, rapporterar Tove Wästerlid, docent i hematologi vid Karolinska Institutet och specialist vid Karolinska Sjukhuset.

Magnus Björkholm, senior professor, och Torsten Dahlén, chef för lymfomsektionen pa Karolinska Universitetssjukhuset.
Senior professor Magnus Björkholm, som i år modererade tillsammans med Torsten Dahlén, chef för lymfomsektionen på Karolinska Universitetssjukhuset, hälsade som vanligt välkomna till en dag med föreläsningar av högsta internationella kvalitet. I år avhandlades fem olika hematologiska fält: Kronisk lymfatisk leukemi, KLL, Mb Waldenström, infektioner hos immunsupprimerade patienter, akut promyelocytleukemi, APL, och akut lymfatisk leukemi, ALL.
Först ut var Eugen Tauschs, internationell KLL-expert verksam vid Universitetssjukhuset i Ulm. Titeln på hans föreläsning “Det gyllene decenniet av riktad KLL-behandling” indikerade tydligt det dramatiska skifte som skett inom KLL-behandling de senaste åren. Tausch redovisade de otal studier som medfört att behandling med cytostatika nu hör till ovanligheterna vid KLL. Nyligen kom 10-årsuppföljning av RESONATE-2 studien som jämförde BTK-hämmaren ibrutinib med chlorambucil, vilken visar fortsatt god och långvarig effekt av ibrutinib, tydligt bättre än cytostatika i indirekta jämförelser.
Den största nackdelen med ibrutinib har varit biverkningarna. Det är därför glädjande att studier med senare generationers BTK-hämmare, såsom acalabrutinib, zanubrutinib och pirtobrutinib, uppvisar en mer tolerabel biverkningsprofil. Nyligen blev även den senaste generationens BTK-hämmare, den icke-kovalent bindande pirtobrutinib, godkänt av EMA i första linjen. Tausch var dock tydlig med att han tycker att detta preparat bör sparas till senare linjer då de resistensmutationer som uppstår vid behandling med pirtobrutinib troligen medför resistens även mot övriga BTK-hämmare. Parallellt med BTK-hämmarnas framfart har tidsbegränsad behandling med BCL2-hämmaren venetoclax i kombination med antingen obinotuzumab, ibrutinib eller acalabrutinib visat god effekt i multipla studier. En stor fördel med de tidsbegränsade behandlingarna är att risken för utveckling av resistensmutationer är tydligt mindre. Tausch menade att han tycker att risken är så låg att han inte ens gör mutationsanalys vid ny behandlingsindikation efter tidigare tidsbegränsad behandling.
Personlig behandling. Hur ska en kliniker då välja mellan alla dessa effektiva alternativ?

Hur ska kliniken välja behandling, frågade sig specialistläkare Maria Andersson, Karolinska Universitetssjukhuset.
Det frågade specialistläkare Maria Andersson vid Karolinska Universitetssjukhuset, som var diskussionspartner i denna session. Val av behandling beror förstås på den individuella patientens sjukdom, om den är IGHV-muterad eller omuterad och/eller TP53-muterad, men också till stor del på patientens egen önskan och riskprofil i övrigt.
En kardiovaskulärt sjuk patient behandlas med fördel med tidsbegränsad VO (venetoclax, obinutuzumab) medan en patient som vill vara så lite på sjukhus som möjligt kanske trivs bättre med kontinuerlig BTK-hämning. Fortsatt är det också så att patienter med TP53-mutation och/eller 17pdel och/eller omuterad IGHV har störst vinst av BTK-hämning. De har förvisso ofta ett bra svar på tidsbegränsad behandling med till exempel VO men effekten varar i snitt några år kortare. Dahlén undrade vidare om vi ger rätt doser av de nya preparaten. Här menade Tausch att säkra data saknas och att man bör börja med fulldos.
Vid biverkningar verkar det dock gå utmärkt att dosreducera med bibehållen effekt.
Ett annat hett ämne som avhandlades under diskussionen var MRD-mätning vid KLL. Det finns ännu inga data som visar att MRD-guidad behandling är bättre än upprepad tidsbegränsad behandling vid behov.
Finns det en risk att vi överbehandlar i vår strävan att nå MRD-negativitet? Tausch höll med om att signifikansen av MRD ännu är oklar men betonade att vi möjligen kommer kunna använda MRD också för att korta behandling hos de med snabbt djupt behandlingssvar.
Cytostatika behövs. Nästa föreläsning sändes även den från Universitetssjukhuset i Ulm men ämnet skiftade nu till Mb Waldenström med professor Christian Buske. Mb Waldenström är känt för att ge heterogena symptom orsakade både av IgM-medierad hyperviskositet, benmärgsinfiltration och eventuell lymfadenopati. Glädjande för klinikern uppgav dock Buske att den individuella patienten åtminstone ofta uppvisar liknande symptom över sin sjukdomstid.

Christian Buske menade att cytostatika fortfarande har en viktig
plats i behandlingen av Mb Waldenström.
Till skillnad från föregående talare menade Buske att cytostatika fortfarande har en viktig plats i behandlingen av Mb Waldenström. Dels för att man här har mindre data på exempelvis bispecifika antikroppar än vid andra B-cellslymfom men också för att behandlingseffekten med cytostatika hittills är svårslagen. Här framhöll Buske fram för allt resultat med kombinationen DRC (dexametason, rituximab, cyklofosfamid). I en studie som jämförde tillägg av proteasomhämmaren bortezomib till DRC (B-DRC) vs DRC sågs ingen vinst med tillägg av bortezomib. Däremot var den progressionsfria överlevnaden med DRC i median 50 månader. Patienter som behandlas med DRC kan således räkna med långt behandlingsfritt intervall. Även BTK-hämmare har visat god effekt vid Mb Waldenström och för sköra patienter rekommenderas BTK-hämning numera redan i första linjen. Buske betonade dock att en stor fördel med cytostatika är att det är tidsbegränsad behandling medan BTK-hämmarna ges tills vidare. Buske medgav dock att cytostatikafri behandling troligen ändå är framtiden. Han visade exempelvis övertygande data från en fas II-studie som undersökt kombinationen bortezomib, rituximab och ibrutinib hos 53 patienter med Mb Waldenström. Med denna kombination fick 98% av patienterna komplett behandlingssvar utan några progressioner hittills. Buske avslöjade också att intressanta data på kombinationsbehandling med proteasomhämmaren karfilzomib och ibrutinib kommer att presenteras på årets ASH. Buske berättade att kombinationen verkar mycket effektiv och bättre än singelbehandling med ibrutinib. Spännande att se fulla data på årets ASH med andra ord.
Föredrar BTK-hämning. Vid återfall eller refraktär sjukdom är det i nuläget BTK-hämning som gäller enligt Buske. I ASPEN-studien jämfördes zanubrutinib med ibrutinib bland MYD88-muterade patienter med Mb Waldenström. Zanubrutinib gav högre andel djupa behandlingssvar än ibrutinib. Ingen skillnad sågs dock i progressionsfri eller total överlevnad. Buske rekommenderade likväl zanubrutinib till följd av dess gynnsammare biverkningsprofil. Buske avslutade sitt föredrag med en sammanfattning av nya potentiella behandlingsalternativ vid Mb Waldenström.
Buske nämnde exempelvis venetoclax, som ännu inte har indikation vid Mb Waldenström, men som visat god effekt vid progress efter både BTK-hämning och cytostatika. I en studie var progressionsfri överlevnad i median tre år med venetoclax som singelbehandling. Vidare såg man ingen IgM-flare eller andra oväntade biverkningar. Även pirtobrutinib och BTK-degraderare utvärderas vid Mb Waldenström.
Diskussionspartner till denna session var biträdande överläkare Christopher Melén vid Karolinska Universitetssjukhuset. Med tanke på att symptomlindring oftast är viktigare för patienterna än MRD-mässigt behandlingssvar frågade Melén hur samstämmig responsbedömning rent sjukdomsmässigt och effekt på symptom är. Buske uppgav att han tycker att det oftast samvarierar. Försämring av IgM-orsakad neuropati stannar oftast av även om de sällan går i full regress. Buske uppgav vidare att han tycker att zanubrutinib har bäst effekt vid neuropati. På frågan om vad Buske väljer för behandling oberoende av budget eller regulatoriska tillstånd svarade han något förvånande fortsatt cytostatikabehandling med DRC. Han motiverade detta med den goda, långvariga effekten och att BTK-hämningen då finns kvar i verktygslådan.
Att hematologiska patienter har ett alldeles särskilt infektionspanorama sekundärt både till sjukdomarna i sig men förstås också behandlingen är välkänt. Professor Johan Maertens från Universitetssjukhuset i Leuven, Belgien var därför inbjuden för ge en uppdatering om infektioner hos immunsupprimerade patienter.
Maertens började med att diskutera evidens för förebyggande åtgärder. Huruvida neutropena patienter bör äta restriktiv kost, utan exempelvis färsk frukt och yoghurt för att undvika infektiösa agens, är ett omdebatterat ämne. Nyligen publicerades en randomiserad studie som jämförde en liberal diet med en mer restriktiv diet. Även om skillnaderna inte var stora sågs likväl ett lägre antal infektioner bland neutropena patienter som randomiserats till restriktiv kost. Vaccinationer spelar förstås också en mycket viktig förebyggande roll och Maertens betonade att icke-levande vaccinationer bör påbörjas tidigt efter stamcellstransplantation och att man inte behöver invänta full immunrekonstitution.
Maertens berättade vidare att infektionskänsligheten efter behandling med nya cellterapier såsom CAR T-cellsbehandling i stort överlappar med det som ses efter allogen stamcellstransplantation, allo-SCT. Tiden då patienterna har högst risk för infektion är dock kortare än efter allo-SCT, cirka tre månader jämfört med ett år. Maertens betonade också att profylaktiska läkemedel förstås spelar stor roll för att minska risken för behandlingsrelaterad infektion. Ett av de största framstegen de senaste åren är enligt Maertens exempelvis profylaktisk behandling mot CMV-reaktivering med letermovir hos seropositiva patienter som genomgår allo-SCT. I de fall där patienter ändå drabbas av CMV-infektion har nya behandlingsalternativ såsom Maribavir dykt upp. Utöver att Maribavir gav förbättrad virusclearance jämfört med konventionell behandling var preparatet dessutom väl tolererat med mindre benmärgs- och njurtoxicitet än andra antivirala alternativ.
Utreda ihållande feber. Maertens redovisade även nya riktlinjer vid oförklarad feber. Numera rekommenderas att antibiotika sätts ut efter 48 timmars feberfrihet, oavsett om fortsatt neutropeni föreligger eller ej. Vid kvarvarande feber rekommenderas fortsatt empirisk antibiotikabehandling och diagnostik för att hitta underliggande genes. Maertenes betonade att persisterande feber hos neutropena patienter förstås inte alltid beror på infektion utan att andra förklaringar såsom exempelvis hemofagocyterande lymfhistiocytos, HLH, alltid bör utredas.
Denna session modererades av överläkare Ola Blennow från infektionskliniken vid Karolinska Universitetsjukhuset. Blennow tog bland annat upp antibiotikaval för hematologiska patienter, där piperacillin-tazobactam och meronem för närvarande är husets vin. Bägge har anti-anaerob effekt och med tanke på den negativa inverkan detta kan ha på tarmfloran menade både Blennow och Maertens att 3-4:e generationens cefalosporiner kanske borde användas mer.
Eftermiddagen ägnades åt akuta leukemier. Först ut var Lionel Adés, professor vid Université de Paris Cité som gav en uppdatering om akut promyelocytisk leukemi, APL.

Lionel Adés, professor vid Université de Paris Cité som gav en uppdatering om akut promyelocytisk leukemi, APL.
Han konstaterade att APL utgör en av de största framgångssagorna inom hematologin de senaste decennierna med en långtidsöverlevnad upp mot 98% med dagens behandling med ATRA (Vesanoid, A-vitamin) och ATO (arseniktrioxid). Icke desto mindre finns fortfarande förbättringspotential inom vissa områden. Exempelvis är tidig död fortfarande ett problem, särskilt när man tittar på data från populationsbaserade registerstudier och äldre patienter. Det är fram för allt allvarliga blödningar som bidrar till den tidiga mortaliteten men även infektioner och differentieringssyndrom. Adés betonade att APL är ett akut tillstånd där det är livräddande att Vesanoid ges så snart som möjligt samt att man säkerställer TPK-nivåer > 50 och fibrinogen >1,5. En återkommande biverkan vid behandling med ATO är levertoxicitiet. Adés uppgav dock att denna i princip alltid är övergående och sällan utgör skäl till dosreduktion. Adés diskuterade också QTc-förlängning vid ATO-behandling, vilket är en vanlig biverkan. Han menade att det förstås är viktigt att se till att magnesium- och kaliumnivåerna ligger bra men att QTc-förlängning då sällan leder till allvarliga hjärtarytmier. Ett område där APL särskiljer sig från andra leukemier är MRD-monitorering. Adés berättade att det finns en molekylär persistens vid APL och att det inte är meningsfullt att kontrollera MRD förrän efter avslutad konsolidering.
Sessionen modererades av överläkare Stefan Deneberg, överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset. Deneberg ställde den svåra frågan om vi överbehandlar en del av patienterna med tanke på hur stor andel vi botar? Adés konstaterade att vi saknar data på deeskalerad behandling men att det är möjligt att en del patienter botas med kortare eller dosreducerad behandling.
För mycket för länge. Sist ut för dagen var en långväga föreläsning om ALL med professor Hagop Kantarijan från MD Anderson i Texas. Kantarijan började sin föreläsning med att konstatera att han tror att behandlingen vid ALL kommer se radikalt annorlunda ut och innehålla betydligt mindre cytostatika om fem år. Kantarijan menade att vi både behandlar för länge och för intensivt idag och att vi istället bör behandla kortare med snällare men mer effektiva läkemedel.
Han berättade att de vid MD Anderson nu behandlar Philadelphiapositiv ALL med den nya generationens TKI-hämmare ponatinib i kombination med den bispecifika antikroppen blinatumomab och intratekal cytarabin och metotrexat som den enda cytostatikan. Hittills har de behandlat 88 patienter varav 96 procent har nått komplett remission och 95 procent varit negativa enligt NGS-MRD. Kantarijan uppgav att allo-SCT inte längre är nödvändigt för alla Ph+ ALL, och bör göras mer restriktivt med tanke på den höga transplantationsrelaterade mortaliteten. Några patienter med LPK >75 har dock fått CNS-återfall varför Kantarijan menade att intravenöst cytarabin och metotrexat fortsatt behövs i denna grupp.
Vid pre-B-ALL var Kantarijan tydlig med att blinatumomab också är framtiden, i kombination med den konjugerade CD22-antikroppen inotuzumab ozogamicin. Med bägge dessa preparat som tillägg uppgav Kantarijan att de har kunnat halvera mängden cytostatika till sina ALL-patienter med 100% kompletta remissioner hos de 75 patienter de behandlat hittills. Även här menade Kantarijan att allo-SCT får en mer begränsad roll och bara behövs för patienter med allra högst risk, såsom de med KMT2A mutation. Han propagerade också för att CAR-T möjligen är en bättre konsolideringsbehandling än allo-SCT vid ALL men konstaterade att det ännu inte finns data som bevisar detta.
Kantarijan betonade också vikten av att följa behandlingssvar med NGS-MRD istället för flödesbaserad MRD för bättre känslighet. Han gav även några praktiska råd kring blinatumomab. Vid minsta tecken till ICANS (immune effector cell-associated neurotoxicity syndrome) bör man pausa, ge dexametason
och sedan återstarta efter 3-6 timmar i lägre infusionshastighet vid behov. Han rekommenderade även frikostig insättning av Keppra både för att minska kramprisk vid ICANS men också för att minska risk för ICANS framgent.
Återfall kostar. I efterföljande diskussion debatterades den höga kostnad som alla dessa nya behandlingar för med sig. Kantarijan argumenterade här att generika förhoppningsvis kommer inom några år samt konstaterade att dagens 2,5 år långa behandling också är dyr, liksom återfall.
Sammantaget kan man konstatera att temat för dagen var att vi går mot allt mer cytostatikafri behandling och att hematologin befinner sig i en väldigt spännande tid. Jag ser redan fram mot KHS 2027.
Foto: Bosse Johansson








