Det brådskar med en NATIONELL samordning av den translationella LÄKEMEDELSFORSKNINGEN
Vi står på tröskeln till en lovande men utmanande tid vad gäller utveckling av nya läkemedelssubstanser mot cancersjukdomar. Den biomedicinska forskningsexplosionen har med en närmast exponentiell utveckling försett världen med förbättrade möjligheter till förståelse av underliggande molekylärpatologiska mekanismer och diagnos av maligna sjukdomar i väldigt små och specifika patientpopulationer. Dessa nya möjligheter gör också att man kan individualisera framtidens läkemedelsbehandling på ett helt annat sätt än vad som tidigare varit möjligt. Redan existerande preparat kan riktas till de patienter som verkligen drar nytta av läkemedlet och nya mediciner kan designas mot en specifik genetisk aberration eller specifika nyckelproteiner i mer pleiotropa signalsystem av vikt för tumören. Nya kombinationer av preparat kan efter genetiska analyser och in vitro-screeningar av enskilda patienters tumör- och stromaceller bli tänkbara behandlingsalternativ, och med en förändring av vissa sjukdomars naturalförlopp från akut livshotande till kroniska tillstånd kommer diskussionen kring så kallad ”minimal residual disease” att alltmer påverka hanteringen av patienter såväl i forskningsstudier som i klinisk rutin. De nya läkemedlen kan i sig också komma att ställa nya krav på omgivningen. En del kommer att vara mer eller mindre specifika och lättadministrerade småmolekyler, medan andra kommer att vara mer komplexa nukleinsyror, proteiner som monoklonala och chimeriska antikroppar, genterapivektorer av olika slag, stamceller och andra preparat av mer biologisk natur. Kostnaderna för administrering och uppföljning av individanpassade och kanske mer komplicerade, men också för patienterna mer värdefulla läkemedel kan också komma att se annorlunda ut i framtiden. Det grundarbete som i dag görs för att ta fram strukturer för ordnat införande av nya cancermediciner i Sverige kommer att vara viktigt för hur patienter i framtiden får access till dem.
