Robotkirurgen som brinner för att förbättra vården vid ovarialcancer
Att hon skulle bli en framgångsrik robotkirurg som vuxen hade hon förstås ingen aning om som barn, men hon lärde sig tidigt att skickligt hantera en kniv när hon rensade fisk.
– Jag har alltid gillat att använda händerna, att satsa på kirurgi var ett självklart val, säger Pernilla Dahm- Kähler, docent vid Kvinnokliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och en av landets främsta tumörkirurger inom gynekologi.
Det är oftast ingen slump att en person väljer att arbeta inom vården. Och Pernilla Dahm- Kähler är inget undantag.
– Jag är praktiskt taget född in i vården. Min pappa, som kom från Norge, var sjukhusintendent på Mölndals sjukhus och vi bodde i tjänstebostaden på området, berättar hon. När hon var nio år insjuknade hennes pappa i akut hjärntumör. Efter bara tre månader avled han.
– Det blev en svår chock för hela familjen. Eftersom det gick så fort kändes det som om han hade råkat ut för en trafikolycka. Jag har inget minne alls av min pappa som sjuk. Pappan och hans livsöde kom att prägla hela Pernillas liv starkt. Det var pappan som lärde henne att rensa fisk på somrarna uppe i hytten som farföräldrarna byggde i Norge.
– Jag var inte gammal när jag fick hålla i en kniv för första gången och redan då var jag noga med att göra rena, snygga snitt. Att jag som vuxen ville arbeta med händerna kände jag tidigt, jag är allmänt händig.
INTE RÄDD FÖR DET SVÅRA
Pappans dramatiska sjukdomsprocess avskräckte inte henne från att välja att arbeta med cancer.
– Jag har aldrig haft svårt för det svåra, har aldrig varit rädd för cancer. Pappas sjukdom bidrog nog starkt till att både min äldre bror, som är narkosläkare, och jag valde att arbeta i vården. Jag är övertygad om att pappa skulle ha varit glad över våra yrkesval. Trots att hennes yrkesliv är rena framgångssagan säger hon själv att hon aldrig brytt sig särskilt mycket om att göra karriär inom yrket. – Nej, jag har inte tänkt i sådana banor.
Jag har drivits framåt av energi och framtidstro och satsat på det jag ville göra. Jag visste från början att jag ville bli kirurg och fick ett vikariat på Kvinnokliniken i Mölndal direkt efter examen. Jag trivdes jättebra där, fick lära
mig mycket, bland annat att göra manuella kejsarsnitt. Efter ett vikariat i Varberg återvände jag till Mölndal där jag gjorde min AT-tjänstgöring. Intresset för kvinnosjukdomar började med andra ord tidigt. Hon fick rådet att fortsätta på KK och har aldrig ångrat sig.
– När man arbetar inom gynekologi har man hela panoramat, det blir aldrig ensidigt, säger Pernilla som efter STtjänstgöring på Sahlgrenska Universitetssjukhuset blev rekryterad till enheten för gynekologisk tumörkirurgi.
