Margareta Haag leder Nätverket mot cancer
Margareta Haag leder Nätverket mot cancer – envis arbetsmyra med internationell erfarenhet
Att kalla Margareta Haag internationell är ett kraftigt understatement. Det går snabbare att räkna upp länder hon inte besökt och/ eller bott i än motsatsen. Hon har också alltid varit en skicklig nätverkare och föreningsmänniska. Som nybliven ordförande för Nätverket mot cancer (NMC) kommer nu alla hennes samlade erfarenheter väl till pass – inte minst den egna erfarenheten av att leva med en kronisk cancersjukdom.
När vi träffas har Margareta Haag precis haft sin debut som NMC:s ordförande i rollen som värd för Världscancerdagen som i år arrangerades för tionde gången och samlade drygt 200 deltagare. Dagen avlöpte väl och evenemanget fick mycket uppmärksamhet i media.
– Det var inte det lättaste att få till ett bra program med de rätta personerna, främst på grund av allt strul med valet. Men vi lyckades trots allt få nya socialministern Lena Hallengren att ställa upp, berättar Margareta Haag med ett nöjt leende. NMC:s starka intressepolitiska engagemang är välkänt. Hon har precis fyllt 74 år och har varit vice ordförande i NMC sedan 2015. Hon är även ordförande för Svenska Ödemförbundet och har under många år arbetat för den internationella organisationen International Federation of Biomedical Laboratory Science (IFBLS) som verkar för att stärka laboratorieassistenternas (numera
biomedicinska analytiker) villkor i hela världen.
FÖRSTA CANCERBESKEDET 1994
Att alla frågor som rör cancer sedan länge ligger henne varmt om hjärtat är ingen slump.
– Jag fick min första cancerdiagnos senvåren 1994. En knöl i ljumsken som företagsläkaren trodde var ett ljumskbråck visade sig så småningom vara lymfom. Visst var jag trött under våren men jag trodde det berodde på att jag reste för mycket.
– Vid tidpunkten för det första besöket hos doktorn var jag så himla upptagen av mitt jobb. Jag tänkte ta itu med bråcket efter sommaren och gick runt med den där knölen ända till september i tron att det var något ofarligt. Jag hade inga andra symptom än trötthet och kunde inte föreställa mig att detta skulle kunna vara cancer, säger hon och berättar att den enda relation hon tidigare haft till cancer var att hennes mormor dog i sjukdomen. När Margareta börjar berätta om vilket liv hon levde fram till sjukdomsdebuten
– och även efteråt för den delen
– är det lätt att få förståelse för att hon då för 25 år sedan tyckte att hon inte riktigt ”hade tid” att vara sjuk. Ett lustigt siffersammanträffande är att hon nu varit sjuk lika många år som hon sammanlagt bott utomlands, nämligen 25.
– Jag är född i Stockholm och gick ut skolan med normalkompetens, som det hette då, 1962. Eftersom jag inte ville ta studenten skickade min pappa mig till Schweiz där jag pluggade språk, franska, spanska och engelska. Jag var bara 17 år och bodde – och stortrivdes – på en pension i Neufchatel i två år.
Därefter ”pinade” hon sig igenom det hon kallar för en riktig tjejskola, sekreterarskolan Barlock i Stockholm.
– Ja, det där var nog inte riktigt min grej, säger hon sakligt och fortsätter berätta.
– När jag fyllt 21 flyttade jag till Alicante och så småningom sökte jag mig till Madrid för att hitta arbete som översättare. Hon fick ett vikariat på Svenska Handelskammaren som sekreterare och översättare och därefter en tjänst som chefssekreterare och översättare på dåvarande LM Ericssons spanska bolag.
