Malignt Melanom
Individanpassad behandling av tumörsjukdomar har sedan länge diskuterats inom onkologin. I den kliniska vardagen används i dag i en del fall enstaka tumörgenetiska markörer för att
välja lämplig terapi i såväl tilläggsbehandlingar som vid generaliserad sjukdom. Framträdande exempel på detta är användningen av trastuzumab vid HER2-positiv bröstcancer eller imatinib
vid BCR-ABL-driven kronisk myeloisk leukemi.
Ett än mer förfinat sätt att studera tumörkänslighet är att analysera multipla biomarkörer i tumören och koppla uttrycket av dessa till effekt av olika cancerläkemedel. Denna typ av studier genomfördes på 1990-talet för olika typer av cellgifter och vid olika typer av tumörsjukdomar. Betydelsen av de observationer som gjordes i dessa experimentella modeller på cellkultur och i djur blev dock begränsade då effekten hos människa ofta var annorlunda. Sedan dessa studier genomfördes har emellertid många nya tekniker introducerats i den moderna cancerforskningen, parallellt med att många nya typer av målriktade läkemedel utvecklats. Detta har gjort att många av de signaturer i form av markörmönster som framtagits för prognos och behandling i stort sett blivit inaktuella, vilket kräver ny forskning.
