Hälsoinformatörerna skapar trygga rum med plats för livsviktiga samtal
Efter åtta år har projektet med hälsoinformatörer äntligen fått en forskningsstudie att luta sig mot. I forskningen har man undersökt arbetssätt, strategier och utmaningar. Arbetet som årens alla hälsoinformatörer har lagt ner är guld värt. Det är både hälsoinformatörernas initiativtagare och processledare för Jämlik vård Arja Leppänen och samordnare Desiree Branovici överens om. Forskningsresultaten ger energi att fortsätta jobba för att öka kunskapen om levnadsvanor – som främjar cancerprevention och tidig upptäckt.
– Forskningsresultatet är viktigt för att kunna förbättra hälsoinformatörsprojektet och för att kunna sprida arbetssättet. Det är viktig att RCC hjälper hälsoinformatörerna att se sitt arbete ur ett större perspektiv, vilken nytta de gör, säger Max Kleijberg, ansvarig forskare till studien, processledare Jämlik vård och postdok forskare vid Karolinska Institutet.
– Resultaten visar att det fortfarande finns kunskapsluckor, till exempel behöver vi undersöka de långsiktiga effekterna på samhället. Och hälsoinformatörerna kan inte göra allt. Det krävs fler insatser för att vi ska nå en jämlik vård, det här är en av dem, fortsätter Max Kleijberg.
En kunskapsbro att ta vara på
Studien har publicerats och resultaten och insikterna är många. Det är tydligt att hälsoinformatörerna försöker att skapa trygga rum och förtroende hos medborgarna, vilket även visade sig under pandemin då de informerade om smittspridning, testning och vaccination. De fungerar också som en kunskapsbro åt två håll. Till personer i socioekonomiskt utsatta områden där de bland annat har sina uppdrag, men också tillbaka till RCC. Studien visar att dialogen med RCC kan stärkas – för att förbättra förutsättningarna för kunskapsutbyte.
– Att jobba som hälsoinformatör är en betydelsefull roll i att sprida medvetenhet och främja hälsosamma levnadsvanor. En av de viktigaste delarna i hälsoinformatörsrollen är att man kan nå ut till samhället på ett naturligt sätt, som en vän, som en person från samma förening, kultur och bakgrund. Det är viktigt eftersom informationen blir mer lättillgänglig och begriplig i jämförelse med massinformation som riktas mot allmänheten, säger Naomi Hossain, hälsoinformatör.
Ett arbete med många lärdomar längs vägen
RCC Stockholm Gotland har jobbat med hälsoinformatörer sedan 2015, efter ett initiativ från Arja Leppänen, processledare Jämlik vård. Det hela började i Sörmland med ett integrationsarbete om mammografi men landade i ett pilotprojekt i Botkyrka. Simon Efremius och Desiree Branovici är två av de första hälsoinformatörerna som deltog i projektet. Desiree Branovici var nyinflyttad från Kanada, intresserad av ämnet och gick samtidigt på SFI.
– Jag hade bra läsförståelse men det var svårare att prata och uttrycka mig. Därför var det bra språkträning att vara hälsoinformatör. Men inte bara det, man lär sig om och förstår andra kulturer bättre också. Idag jobbar jag som samordnare för de drygt 35 hälsoinformatörerna som jobbar aktivt just nu. De är personer i åldrarna 16–78 år, säger Desiree Branovici.
– Att vara hälsoinformatör är även ett viktigt insteg till arbetsmarknaden. Vi kan inte erbjuda heltidsjobb men vi kan vara ett steg på vägen och ge referenser. Att jobba som hälsoinformatör blir därför ett bra verktyg för integration men också personlig utveckling, fortsätter Arja Leppänen.
Simon Efremius har jobbat som hälsoinformatör till och från sedan starten. Idag jobbar han som läkare och är första författare till den vetenskapliga artikeln.
– I forskningen har vi använt metoden deltagande aktionsforskning. Vilket involverar att vi både har intervjuat flera hälsoinformatörer och stämt av resultaten med dem längs vägen, om de känner igen sig och för att diskutera vidare hur vi kan förbättra hälsoinformatörsprojektet, säger Simon Efremius.
– Vi har tittat på arbetssätt, hur vi når ut till olika grupper, olika effekter, hur hälsoinformatörerna arbetar och hur man jobbar långsiktigt. Hur man anpassar sig till diversitet och mångfald och hur man skapar trygga utrymmen. Det är svåra frågor hälsoinformatörer ska prata om. Vi har sett att alla har sina egna tillvägagångssätt med vissa återkommande mönster som att visa respekt för andras kulturer, avslutar Simon Efremius.
