Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Delete-knappen i livets skarpa lägen

”I cancersjukvården har man som läkare oftast ett större ansvar än i andra delar av det medicinska fältet, eftersom patienten alltid befinner sig i ett så enormt kunskapsunderläge, och sällan på ett rimligt sätt kan förstå konsekvenserna av olika beslut.”

På datorn finns en delete-knapp som för både vana och ovana datoranvändare är mycket användbar: ”Äsch, det blev inte bra, jag börjar om från början.”

Tänk om det fanns sådana knappar för det verkliga livet också. En knapp man kunde trycka på när man bråkat med sin maka, make eller barn. En knapp där man kunde få 50 år av rökning att försvinna när man fått diagnosen KOL eller alltför ihärdigt drickande när man fått acites och levercirros. Det borde finnas knappar där man kunde ångra att man inte tog chansen på tjänsten på den andra kliniken, inte antog erbjudandet om cheftjänsten eller möjligheten att börja forska, eller något liknande. I ungdomen var det dumt att man inte fortsatte att spela piano – där hade en delete-knapp gjort livet roligare 25 år senare – och en annan delete-knapp när man schabblade bort chansen till den flickan eller pojken man egentligen visste var den rätta.

Ovanstående kan dock trots allt kännas banalt när man inser vad vi som läkare sysslar med när det gäller våra patienter. Det är ju vi som är till för dem och inte tvärt om. Nog skulle man då vilja ångra sig – trycka på delete-knappen – av och till när man har fått facit på hur det gick. Kirurgen kan få facit inom några sekunder efter att ha skurit fel, medan det för den invärtesmedicinskt praktiserande oftast tar längre tid även om felet varit lika stort. Ibland är en medicinsk delete-knapp verkligen efterlängtad.

Det berättas om en professor som under sin första vecka gick runt på den nya arbetsplatsen och skrev oupphörligen i en liten anteckningsbok. En av de nya medarbetarna dristade sig till att fråga vad han skrev upp? ”Jo, jag skriver ner allt dumt som min föregångare gjort och som jag ska se till att inte göra om när jag om 25 år slutar här”, sa han och skrattade. Tjugo år senare blev den då äldre professorn tillfrågad om hur det hade gått med den lilla anteckningsboken och om han haft någon nytta av den. ”Aha, menar du den? Jo, jag såg den häromåret och den var full av befängdheter, så den har jag kastat bort.”

Läs hela artikeln

Liknande poster

Fler tankar om ”second opinion” i cancersjukvården

Läs mer...

Utvärdering av statistiska sanningar på individnivå

Läs mer...

Hur hanterar man svårförklarade fakta för en patient – och sedan för sig själv?

Läs mer...