Debatt: ”Vi tvingas säga nej till hundratals sökande”

Cancerrehabfondens generalsekreterare Pia Bothén Watkinson skriver om finansieringen av rehabilitering av cancerpatienter.

Härom dagen stängde ansökan till vårens rehabiliteringsveckor i CancerRehabFondens regi. Under veckorna får vuxna cancerdrabbade från hela Sverige, med olika cancerdiagnoser, delta i gruppsamtal med psykolog eller psykoterapeut, träna och få kostråd. Senast i torsdags sa en enig grupp att ”det här var guld” och att de fått verktyg för att på olika sätt ta sig igenom efterdyningarna av cancerbehandlingen. De vittnar också om värdet i att träffa andra med liknande erfarenhet. Ofta efter avslutad vecka säger deltagare ”jag har fått vänner för livet”.

Vi får alltid in betydligt fler ansökningar än vi har tillgängliga platser. Vi är helt beroende av insamlade medel och även om givmildheten hos privatpersoner, företag och stiftelser är hög i Sverige, så är det många organisationer som behöver pengar.

Jag gläds naturligtvis över att intresset för den form av cancerrehabilitering vi erbjuder är högt, men jag sörjer desto mer att vi måste säga nej till hundratals sökande varje halvår.

Är det här en fråga för fler än en bekymrad generalsekreterare och alla de som får avslag? Ja, jag menar att det kastar ljus på ett samhällsproblem.

Medkänslan med människor som drabbas av cancer är hög. Samhället satsar också stora resurser på att erbjuda god vård, liksom på forskning om hur vårdresultaten kan bli ännu bättre. Dödligheten i en rad cancerformer har sjunkit kraftigt.

Efter en cancerbehandling, antingen sjukdomen är botad eller om det är kronisk cancer, lever många med en kvarvarande ångest och rädsla för återfall. Det är inte heller ovanligt med biverkningar och negativa följdeffekter. Det som hänt på cancerområdet beskrivs ibland som att cancer gått från att vara ”dödlig” till ”palliativ”. Och ju fler som överlever själva sjukdomen, desto fler hamnar i gruppen som lever med kronisk cancer. Vi genomför sedan flera år tillbaka veckor med tema kronisk cancer då våra sökande har efterlyst det behovet.

Man skulle kunna hoppas att samhället i takt med att forskningen gör stora framsteg med att bota cancer också skulle bli bättre på eftervård. Men så är det inte. Rapport efter rapport belyser bristerna och ojämlikheten mellan regionerna. Resurserna är för små och patienterna känner inte alltid till de möjligheter till hjälp som finns att få. Dessutom är forskningen om vilka insatser som verkligen fungerar otillräcklig.

Här fyller CancerRehabFonden ett tomrum. Våra veckor blir en ögonöppnare om vilka möjligheter som finns. Vårt program påminner om att regelbundna och uthålliga insatser, i kontakt med vården eller på egen hand, kan vara avgörande för att må bättre.

Den positiva responsen märks i våra utvärderingar; 97 procent av de svarande säger att veckan förbättrat deras psykiska hälsa, 89 procent att den fysiska hälsan påverkats positivt.

Rehab i grupp kan naturligtvis bedrivas utan internatvistelse men mycket talar för att en internatvistelse ger större positiva effekter än att till exempel träffas en gång i veckan. Våra deltagare påpekar att ”mellanrummen” i programmen, som raster och gemensamma måltider, varit värdefulla och skapat kontakter som ofta blivit bestående.

Därför är det beklagligt de flesta regioner i Sverige inte ser vinsterna med den här vårdformen. Människor i den kanske sköraste perioden i sina liv borde inte vara utlämnade till donatorers välvilja. Inom ramen för en bredare satsning på eftervård borde regionerna också ha utrymme för att finansiera fler rehabveckor.