Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nya genetiska upptäckter om spädbarnsleukemi

Studien är den hittills mest omfattande när det gäller akut lymfatisk leukemi hos spädbarn och har utförts inom ramen för barncancerprojektet ”The Pediatric Cancer Genome Project” vid St. Jude Children´s Research Hospital och Washington University, USA1. Den publicerades i Nature Genetics under 2015. Huvudansvarig för studien är Dr. James Downing, vd för St. Jude Childrens Research Hospital, Memphis, USA.

AKUT LYMFATISK LEUKEMI HOS SPÄDBARN
Leukemi (blodcancer) är resultatet av förvärvade genetiska förändringar i gener som styr viktiga cellulära processer, vilket leder till cancer. De genetiska avvikelser som påvisas vid insjuknandet används idag diagnostiskt och för att dela in leukemierna i grupper som bestämmer vilken behandling patienten skall ges. Trots att vår förståelse har ökat för hur leukemier uppkommer så är den långt ifrån komplett; vi behöver både förbättra klassificeringen av leukemier genom att identifiera genetiska markörer och identifiera gener som kan fungera som mål för nya behandlingar. Akut leukemi är den vanligaste cancersjukdomen hos barn och 90 % av leukemifallen utgörs av akut lymfatisk leukemi (ALL). Idag är prognosen för ALL hos barn mycket god. Tack vare intensiv forskning, bättre behandling och omvårdnad botas mer än 85 % av patienterna2. Det finns dock grupper av ALL där behandlingsresultaten inte är lika goda. En är ALL hos spädbarn yngre än ett år, en ovanlig sjukdom som drabbar ungefär fyra barn om året i Sverige. Majoriteten av dem som drabbas har genetiska förändringar i Mixed Lineage Leukemia genen (MLL, även kallad KMT2A) i sina sjuka celler. Detta ger en aggressiv sjukdom där man idag lyckas bota färre än 40 %2-5. Sjukdomen är vanligast under de första sex levnadsmånaderna. Ålder vid diagnos är en viktig prognostisk markör, ju yngre barnen är vid insjuknandet, desto sämre prognos4. Andra viktiga prognostiska markörer som är associerade med en dålig klinisk prognos är en hög halt av vita blodkroppar, pro-B immunphenotyp med avsaknad av ytmarkören CD10, samt en låg känslighet för läkemedlet prednison4. Det är vanligt att de leukemiska cellerna uppvisar uttryck av myeloida antigen vid ALL hos spädbarn6. En av anledningarna till den dåliga prognosen vid spädbarnleukemi med genetiska förändringar i MLL-genen är att de ofta får tidiga återfall av sjukdomen, vilka är mycket svårbehandlade7. På grund av att ALL hos spädbarn är en så ovanlig sjukdom, behandlas de med samma internationella protokoll4.

Läs hela artikeln som PDF

57:e ash-mötet, orlando, 5-8 december 2015: Precisionsläkemedel och nya kombinationer

Det var några teman som dominerade bland den mängd forskningsresultatsom presenterades på den 57:e kongressen för ASH, American Society of Hematology, som är världens största hematologiska konferens. Mötet hölls i Orlando den 5-8 december 2015 och samlade 25 319 deltagare från 112 länder, däribland 178 från Sverige. Antalet accepterade abstracts var 5 633.

NYA TERAPIER MOT REFRAKTÄRA MYELOM
På ASH-mötet presenterades flera studier som visar att tillägg med nya läkemedel kan förlänga överlevnaden för patienter med multipelt myelom. I en internationell fas III-studie (Tourmaline- MM1 Study, NCT0156437, abstract 727) kombinerades den första orala proteasomhämmaren, ixazomib, med lenalidomid och dexametason till patienter med recidiverande och/eller refraktärt multipelt myelom (r/r MM). I studien randomiserades sammanlagt 722 patienter vid 147 centra i 26 länder mellan augusti 2012 och maj 2014. Patienternas medianålder var 66 år (varierade mellan 30 och 91 år), och 59 procent hade tidigare fått en linjes behandling, de övriga två eller tre linjer.

Läs hela referatet som PDF

Framgångsrik målstyrd behandling har ändrat naturalförloppet för HER 2-positiv bröstcancer

Mötets moderatorer, professorerna Jonas Bergh och Mårten Fernö inledde med att hälsa deltagarna välkomna till det åttonde HER2 SOTA- mötet.
– Årets möte innefattar allt från senaste data gällande neoadjuvant behandling, hur länge man bör ge adjuvant anti HER2 riktad behandling, samt hur man ska optimera behandling av metastaserad sjukdom, inledde Jonas Bergh.
Förste talare var professor Gunter von Minckwitz, Universitetet i Frankfurt, Tyskland, som började med att belysa adjuvant behandling av HER2-positiv bröstcancer. Han konstaterade att det hittills inte kommit några nya data som förändrat synen på ett års behandlingsduration med trastuzumab (Herceptin) som standardbehandling. HERA-studien har inte kunnat visa att längre tid än ett år ger någon ytterligare effekt.
– Det finns ändå några frågor att diskutera kring hur vi ska använda trastuzumab, sa Gunter von Minckwitz. Bland annat uttryckte han en viss skepsis till kombinationen TCH (taxotere, karboplatin och trastuzumab) och dess långtidseffekter jämfört med ACTH (doxorubicin, cyklofosfamid följt av paklitaxel och trastuzumab), eftersom det ännu saknas tioårsdata.
– TCH-kombinationen verkar också mer toxiskt jämfört med AC följt av paklitaxel tillsammans med trastuzumab, sa Gunter von Minckwitz. En annan kvarstående fråga är hur trastuzumab ska användas vid väldigt små tumörer, mindre än två centimeter och vid liten eller ingen lymfkörtelspridning, där evidensen för effekten fortfarande är lägre.
– I de senaste tyska behandlingsriktlinjerna rekommenderar vi att ge trastuzumab samtidigt som taxandelen i den sekventiella antracyklin-taxaninnehållande regimen, vilket har stark evidens. Taxan, karboplatin och trastuzumab i kombination har något svagare evidens, antracyklinfri behandling av mindre tumörer har ännu svagare evidens.

Läs hela artikeln som PDF

Cancerpatienter i kliniska prövningar

Var tredje person i Sverige kommer under sin livstid att drabbas av cancer, vilket innebär att cancer är en folksjukdom. Stora summor pengar läggs ner på cancerforskning. Många säger att det inte alls är en omöjlig uppgift att besegra cancer, medan andra säger att det kommer att bli mycket svårt. Säkert är dock att om forskningen ska gå framåt krävs mycket pengar och hängivna forskare. Men intebara det. En grundförutsättning för att vi ska kunna få fram nya eller bättre cancerbehandlingar är att nya substanser testas på patienter i läkemedelsstudier, så kallade kliniska prövningar. Om inte patienter vill delta i medicinsk forskning kommer inte cancerforskningen att lyckas. Det är därför viktigt att undersöka hur patienter ser på deltagande i läkemedelsforskning. Trots att många cancerpatienter i Sverige deltar i läkemedelsstudier finns det väldigt lite forskning om varför de väljer att delta, om de förstått informationen de fått och hur de upplever sitt deltagande. Avhandlingen Patients in clinical cancer trials: Understanding, Motivation and Hope handlar om just detta. (Tove Godskesen, Uppsala universitet, 2015). Avhandlingen fokuserade på patienter i läkemedelsstudier, om varför de valde att vara med, deras förståelse av informationen de fick och erfarenheter av att delta.

Läs hela artikeln som PDF

Nyheter inom melanomforskning

Den årliga SMR Kongressen sammanfattar aktuell forskning inom preklinisk, translationell och klinisk melanomforskning. I år gick den av stapeln den 18-21/11 2015 i San Francisco. Konferensen återspeglar den snabba utvecklingen av ny forskning vid melanom och blir alltmer intressant. Årets konferens i San Francisco samlade över 900 deltagare. De senaste 4-5 åren har många nya läkemedel för att behandla avancerat melanom godkänts i Sverige. Detta inkluderar både målsökande behandling med vemurafenib och dabrafenib (BRAF hämmare), trametinib och cobimetinib (MEK hämmare) samt kombinationsbehandling med dabrafenib och trametinib. Dessutom har nya immunologiska behandlingar införts med så kallade check-pointinhibitorer: ipilimumab (anti-CTLA4 antikroppar), nivolumab och pembrolizumab (anti-PD1 antikroppar) och FDA godkände nyligen ipilumumab som adjuvant behandling av patienter med stadium III melanom. I december 2015 godkändes även för första gången ett onkolytiskt genmodifierat virus talimogene laherparepvec (T-VEC) i Europa för behandling av disseminerat melanom.

Läs hela artikeln som PDF

Pankreascancer – (2nd World Pancreatic Cancer Day)

Den 13 november 2015 hölls ”2nd World Pancreatic Cancer Day” i Lund. Professor Roland Andersson, professor i kirurgi vid Skånes Universitetssjukhus (SUS) var initiativtagare till mötet. Han öppnade mötet med att beskriva den utmaning vi står inför med pankreascancer som en av våra dödligaste cancerformer. Årligen får cirka 1000 individer i Sverige diagnosen pankreascancer. Under de senaste fyra decennierna har långtidsöverlevnaden för pankreascancer inte förbättrats nämnvärt. I början av 1980-talet var 5-årsöverlevnaden 1-2 % och idag är den 5-6 %. Det saknas metoder för tidig diagnostik och i de allra flesta fall upptäcks sjukdomen i avancerat tumörstadium. Enligt senaste Cancerfondsrapporten dör det fler patienter i pankreascancer än i exempelvis bröstcancer. Pankreascancer utgör för närvarande fjärde orsak till död i cancer, men förväntas redan år 2020 att segla upp som andra orsak till död i cancer, efter lungcancer, enligt internationella framtidsrapporter. Pankreascancer orsakar förutom enormt lidande för patienter och anhöriga även betydande kostnader för samhället, beräknat till 10 miljoner EUR/1 miljon invånare
och år i Sverige. Stadium vid diagnos avgör prognosen. Kirurgisk resektion med adjuvant kemoterapi erbjuds till patienter med stadium I-II pankreascancer (10-15 % av alla) och är associerad med en medianöverlevnad på 22 månader. Lokalt avancerad sjukdom (stadium III) utgör cirka 30 % av alla patienter med pankreascancer och dessa patienter behandlas vanligtvis med palliativ kemoterapi/ radiokemoterapi med en medianöverlevnad på 7-8 månader. Pankreascancer med fjärrmetastaser (stadium IV) utgör cirka 60 % av alla patienter och dessa patienter erbjuds palliativ kemoterapi, men på grund av nedsatt allmäntillstånd är det knappt hälften av dessa patienter som är i skick att få behandling och medianöverlevnaden är cirka 4 månader. Den totala medianöverlevnaden´för pankreascancer, inbegripande alla stadier av sjukdomen, är 6-8 månader. Med dessa siffror i åtanke inses att kirurgi inte räcker för att bota patienterna, och det gör inte existerande cellgiftsbehandling heller. Pankreascancer är därför att betrakta som en systemisk sjukdom redan vid diagnostillfället. Det finns en brist på biomarkörer kopplad till diagnostik, prediktiva eller prognostiska verktyg. Med nuvarande behandlingsregim kommer upp till 2/3 av patienterna inte att svara på cellgiftsbehandling (gemcitabin). Det finns ett behov av tidig och skärpt diagnostik samt riktad, tumörspecifik behandling.

Läs hela artikeln som PDF

Ny modell för testning för prostatacancer

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen och den vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken hos svenska män. Totalt får cirka 10 000 svenska män en prostatacancerdiagnos varje år och ungefär 2 500 dör av sin cancer. De flesta får sin diagnos efter att man funnit att prostata specifik antigen (PSA) i blodet är förhöjt. PSA kan dock också vara förhöjt vid ofarlig prostataförstoring och vid infektioner i prostata samt i den nedre urinvägen. Vid ett förhöjt PSA går man vanligen vidare med prostatabiopsier för att leta efter en cancer. Om man har ett PSA mellan 3 och 10 ng/ml är risken att ha en prostatacancer ungefär 20 % vilket innebär att biopsierna hos flertalet män är onödiga. Detta betyder att träffsäkerheten (specificiteten) för PSA är dålig. En prostatabiopsi är inte helt utan besvär och medför också en risk för infektion med åtföljande blodförgiftning. Man ser idag en ökad antibiotikaresistens i dessa fall och sammantaget så vore det av stort värde om man kan minska behovet av att biopsera. Känsligheten (sensitiviteten) hos PSA är hög men man finner många cancrar som är små och med låg Gleasonsumma. Man kan anta att dessa tumörer aldrig skulle hinna utvecklas till en klinisk relevant tumör under många av dessa mäns återstående levnadstid. Här kan man tala om en överdiagnostik. Då man från början inte säkert kan säga vilken tumör av de som upptäckts som kommer att bli kliniskt betydelsefull så sker också en överbehandling. Man vet inte säkert i vilken utsträckning det sker en överdiagnostik eller överbehandling. De män som har små tumörer blir idag allt oftare föremål för en aktiv uppföljning utan att man behandlar direkt och kan på så sätt slippa behandlingsrelaterade komplikationer. De får, å andra sidan, leva med regelbundna uppföljande undersökningar och vetskapen om att de har en cancer. Den dåliga träffsäkerheten hos PSA och risken för överdiagnostik och överbehandling har hittills varit de bärande argumenten mot att införa en befolkningsbaserad screening för prostatacancer.

Läs hela artikeln som PDF

SOTA-Möte eptelial ovarialcancer – Många perspektiv på Sverige första SOTA

Sammanlagt nio föreläsare varav två inbjudna från England gick under dagen igenom de senaste fynden gällande best practice inom ovarialcancervård, diagnostik och vilka nya möjligheter som står för dörren. I tur och ordning avhandlades bilddiagnostik, patologi, prevention, gentestning, screening, psykosociala aspekter av genetisk testning, kirurgi och slutligen läkemedelsbehandling. Eftersom deltagarna representerade så många olika specialiteter blev diskussionerna många och infallsvinklarna på problembilder som målades upp likaså. Just helheten och det breda perspektivet var något som många deltagare och föreläsare lyfte fram som det kanske mest positiva med ett multidisciplinärt möte. Vetenskaplig kommitté för SOTAmötet var Pernilla Dahm-Kähler, överläkare och gynekologisk tumörkirurg vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg samt Elisabeth Åvall Lundqvist, professor i gynekologisk onkologi i Linköping. De båda fungerade även som moderatorer under dagens diskussioner.

Läs hela referatet som PDF

Allt fler kvinnor lever länge även med spridd bröstcancer

År 2013 diagnostiserades 9 123 fall av kvinnlig bröstcancer i Sverige. Den åldersstandardiserade incidensen har i vårt land mer än fördubblats under de senaste årtiondena, från cirka 80 fall per 100 000 kvinnor år 1970 till 190 fall år 2013. Men samtidigt har dödligheten minskat, vilket anses bero på såväl förbättrad diagnostik som behandling. Den relativa femårsöverlevnaden för kvinnor med bröstcancer är nu i Sverige närmare 90 procent, en av de högsta i världen. Trots dessa framsteg är bröstcancer fortfarande en av de vanligaste dödsorsakerna bland kvinnor i vårt land. År 2012 avled 1 450 kvinnor i bröstcancer, och nästan alla av dessa hade metastaserad sjukdom. Vid diagnostillfället är det mindre än fem procent som har spridd bröstcancer, men varje år drabbas mellan 1 400 och 1 500 kvinnor av återfall och fjärrmetastaser. Den relativa femårsöverlevnaden vid bröstcancer som har metastaserat (stadium 4) är för närvarande cirka 20 procent.

ÄVEN SPRIDD SJUKDOM KAN GÅ ATT BOTA
Tack vare den förbättrade behandlingen ökar ständigt det antal kvinnor som har eller har haft bröstcancer. År 2012 var det 97 208 kvinnor i Sverige som levde med en bröstcancerdiagnos. Jonas Bergh uppskattar att drygt 15 000 av dessa hade spridd sjukdom.
– Metastaserad bröstcancer har betraktats som i princip obotlig, men det synsättet håller på att ändras, säger Jonas Bergh. Med modern behandling är det inte bara allt fler kvinnor som lever i många år med spridd sjukdom, utan mycket tyder också på att ett antal procent av dessa kan botas helt. Själv har jag några patienter med spridd bröstcancer som har behandlats sedan början av 1990-talet och som nu levt i 20- 25 år utan tecken på återfall. Dessa och många andra fall är starka indikationer på att även metastaserad sjukdom kan kan gå att bota.
– Behandlingen av spridd bröstcancer blir alltmer individualiserad och anpassad till cancercellernas specifika kännetecken, fortsätter Jonas Bergh. På senare år har vi bland annat lärt oss att det är viktigt att biopsera även återfall och metastaser, eftersom dessas genuttryck och övriga biologiska egenskaper kan skilja sig från primärtumörens. Detta har blivit ett stort forskningsområde, där viktiga insatser har gjorts av bland annat en forskargrupp här på Karolinska institutet som leds av Linda Lindström, docent i molekylär och genetisk cancerepidemiologi.

Läs hela artikeln som PDF

Data från pågående studier med daratumumab på ASH

Data från pågående studier med daratumumab på ASH

Data från pågående studier med daratumumab i kombination med standardbehandling visar på långvarig effekt hos patienter med recidiv eller refraktärt multipelt myelom

Ny data om daratumumab presenterades under kongressen American Society of Hematology (ASH).

Resultat från två studier visar att 72 procent av patienterna med recidiv eller refraktär multipelt myelom som behandlades med daratumumab i kombinationsbehandling inte upplevde någon sjukdomsprogression eller återfall upp till 18 månader efter avslutad behandling.
Daratumumab i kombination med pomalidomid och dexametason som tredje linjens behandling gav snabba och långsiktiga resultat hos patienter med recidiv eller refraktär multipelt myelom, med minst två eller fler behandlingar med lenalidomid och bortezomib samt som inte svarade sin senaste behandling.
Enbart behandling med daratumumab gav en medianöverlevnad på 20 månader hos patienter som genomgått behandling för recidiv eller refraktärt multipelt myelom och som inte längre svarade på redan godkända behandlingar. 83 procent upplevde en stabilisering eller förbättring i sin sjukdomsbild och 31 procent av upplevde en partiell effekt eller bättre.
Läs pressmeddelandet från Janssen i sin helhet via det bifogade dokumentet.

Myelom är en cancersjukdom som uppstår i benmärgen. Det är en kronisk sjukdom, vilket betyder att den i nuläget inte helt går att bota. I Sverige drabbas cirka 500-600 personer varje år av myelom.[1]

Vården kan spara miljarder med ny teknik

Vården kan spara miljarder med ny teknik
Det finns en stor öppenhet i Sverige för nya digitala vårdlösningar, tre av fyra deltagare i en studie som gjorts av PwC kan tänka sig att övervakas i hemmet av en trådlös hjärtmonitor. Över hälften av deltagarna kan tänka sig att kontrollera vitala värden hemma med hjälp av en apparat kopplad till en smart telefon. Bara 6 procent av deltagarna säger sig vara mest oroliga för den egna patientsäkerheten när de använder sig av en virtuell vårdlösning. Nya digitala och virtuella vård lösningar skulle kunna generera årliga besparingar i miljardklassen visar beräkningar från PwC.

Medan många andra branscher, som exempelvis bank och detaljhandel, blivit allt mer effektiva och kundinriktade tack vare ny teknologi så har hälso- och sjukvårdssektorn precis börjat använda sig av fördelarna med den nya virtuella teknologin. Enkäten som legat till grund för PwC:s studie innehöll frågor om deltagarnas inställning till att använda digitala verktyg i sin kommunikation med vården. Den genomfördes under våren 2015 och besvarades av 1 034 personer i Sverige. Svaren visar att det bland deltagarna finns en stor öppenhet för nya digitala och virtuella vårdlösningar och att man är beredd att interagera med vården med hjälp av modern teknik. 40 procent av deltagarna är positiva till virtuella vårdlösningar framför traditionella och ungefär lika många tror att virtuell vård kan leda till snabbare tillgång till vård. Sverige är ett av världens mest uppkopplade länder och tre av fyra personer har en smart telefon.

Läs hela artikeln som PDF

Laparoskopi vid kirurgisk behandling av cancer i tjock- och ändtarm

Laparoskopi vid kirurgisk behandling av cancer i tjock- och ändtarm
Resultaten av en ny studie visar att laparoskopisk teknik vid kirurgisk behandling av cancer i tjock- och ändtarm är fördelaktigt för patienten den första tiden efter operationen. Eva Haglind, överläkare, professor, kirurgi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra och Institutionen för kliniska vetenskaper, Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet, redogör här för studien.

Tarm- och ändtarmscancer är sammantaget en av de allra vanligaste tumörsjukdomarna, både för män och kvinnor. Under den senaste dekaden har långtidsresultaten efter behandling av ändtarmscancer förbättrats i Sverige. Cancer lokaliserad i ändtarmen medför hög risk för funktionella störningar och för att patienten får en tillfällig eller permanent stomi.

STANDARDBEHANDLING ÄR ATT AMPUTERA DELAR AV ÄNDTARMEN
Grunden för botande behandling av ändtarmscancer är att med kirurgisk teknik avlägsna tumören, med tillägg av strålning och eventuellt cytostatika. Beroende på tumörklassifikation får vissa patienter cytostatika före operationen och vissa får även cytostatika efter operationen. Den kirurgiska teknik som hittills varit standard är öppen kirurgi, det vill säga att öppna bukväggen i medellinjen i ett långt snitt för att skapa åtkomst till bukhålan. Operationen innebär att fria ändtarmen med sitt tarmkäx för att därefter avlägsna den helt eller delvis. Om tumören är belägen i den nedersta delen av ändtarmen gör man oftast ett ingrepp som är en kombination av bukingreppet och ett ingrepp nerifrån så att hela ändtarmen inklusive ändtarmsöppningen avlägsnas, en amputation. Detta medför permanent stomi (tjocktarm). Om tumören är belägen i övre delen av ändtarmen kan oftast operationen utföras så att ändtarmsöppningen sparas och tarmen skarvas samman efter att avsedd del tagits bort. Många av dessa patienter får en tillfällig stomi (tunntarm) för att skydda tarmskarven under läkningen. Den avlägsnas någon gång under det första året efter operationen och därmed återställer man tarmens kontinuitet.

Läs hela artikeln som PDF

Nytt trappsteg inom myelombehandling

Med omkring 600 nya fall per år är myelom den näst vanligaste blodcancersjukdomen i vårt land, efter lymfom. I takt med ökade behandlingsmöjligheter och ökad överlevnad, blir det allt fler människor som lever med myelom under många år. En kartläggning i Stockholms läns landsting visade att antalet personer med myelom hade ökat med nästan 50 procent på de tio åren mellan 2003 och 2013. I hela landet var det 2013 drygt 3 000 personer som levde med diagnosen. Ändå har myelom länge varit en relativt okänd sjukdom, framhåller Bo Björkstrand, som även är ordförande i Svenska Myelomgruppen inom Svensk Förening för Hematologi.
– Fotbollsspelaren Klas Ingesson, som tyvärr gick bort i myelom i fjol, gjorde en viktig insats genom att berätta om sin sjukdom och göra den mer känd. Det kan betyda mycket för de tusentals människor som lever med myelom, säger han.

”ENORM UTVECKLING”
När Bo Björkstrand började som underläkare vid Motala lasarett 1982, blev han ansvarig för hematologivården eftersom han var intresserad av området och ”ingen annan ville”. Patienter med hematologiska maligniteter som krävde mer komplicerad behandling remitterades till de större sjukhusen, men myelompatienter togs om hand vid de mindre. Behandlingsvalet var okomplicerat eftersom det vid den tiden i princip bara fanns en enda behandling att tillgå vid myelom. Standardbehandlingen hade varit densamma sedan början av 1970-talet – cytostatikumet melfalan (Alkeran) i kombination med prednisolon.
– När den behandlingen inte hjälpte längre, fanns inget annat att sätta in. Det har skett en enorm utveckling sedan dess, säger Bo Björkstrand. År 1986 lämnade han Motala för hematologen vid Huddinge sjukhus, där han även började forska. Hans huvudområde inom den akademiska forskningen är stamcellstransplantation vid myelom, en behandlingsform som etablerades i slutet av 1980-talet och då innebar ett viktigt framsteg. Autolog stamcellstransplantation i kombination med högdosbehandling med melfalan är fortfarande första linjens behandling för den dryga tredjedel av patienterna som bedöms kunna tolerera behandlingen utan för stora risker. Det handlar främst om yngre patienter, upp till 65-70 år. Stamcellstransplantation är en mycket effektiv behandling och det är vanligt att patienten i åratal blir helt symtomfri.
– Det finns stamscellstransplanterade myelompatienter som inte fått tillbaka några sjukdomstecken på 25 år, berättar Bo Björkstrand.

Läs hela artikeln som PDF

Årets Åremöte i bröstcancervård

Årets Åremöte i bröstcancervård
Mötet önskar en mer jämlik bröstcancervård i landet. Genom att de ansvariga från små och stora centra i Sverige samlas och samtalar ökar möjligheten. Sir Richard Peto, statistiker och professor i medicinsk statistik och epidemiologi, University of Oxford, var årets huvudtalare. Elisabet Lidbrink, överläkare, Radiumhemmet, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm var på plats under de knappt tre dagarna mötet pågick. Här berättar hon om mötet.

Årets Kicki Wallermöte, det 22a i ordningen, hölls som vanligt i Åre på senvintern när skidsäsongen går mot sitt slut. Irma Fredriksson, bröstkirurg på Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm modererade mötet på ett strålande sätt. Bröstcancerföreningen´BRO som sponsrar mötet hade två representanter med under mötet. För övrigt sponsras mötet av familjen Qviberg och ett flertal Årebor.

KICKI WALLERS MEMORIALFÖRELÄSNING
I år var Sir Richard Peto, Statistiker och Professor of Medical Statistics and Epidemiology, University of Oxford inbjuden för att hålla denna föreläsning. Att ett litet bröstcancermöte i svenska fjällvärden lyckas få denna, för bröstcancer mycket viktiga person, att komma och föreläsa säger en del om kvalitén på mötet. Richard Peto som är född 1943 är framförallt känd för två saker. Det ena är hans frenetiska motstånd mot rökning. 1976 publicerade han ett arbete om manliga läkares rökvanor och konstaterade att; en tredjedel till hälften av de rökande, dör av sin rökning. Efter detta har han producerat en lång rad publikationer som handlar om hur man undviker cancer och hjärt/kärldöd. Mest känd är han dock för de stora sammanställningar han och hans grupp i Oxford, EBCTCG gjort av alla större randomiserade studier avseende adjuvant
bröstcancerbehandling. Med jämna mellanrum publicerar sig gruppen i Lancet. Dessa publikationer utgör grunden för all adjuvant bröstcancerbehandling; typ av kirurgi, val av hormonbehandling, längd på hormonbehandling, kemoterapi, typ av kemoterapi och indikationer för strålbehandling och antikroppen trastuzumab. Med hjälp av dessa sammanställningar av randomiserade studier och den långtidsuppföljning på mer än 15 år som finns kan man verkligen som bröstcanceronkolog med trygghet informera om vad som är evidensbaserat i val av adjuvant behandling. På mötet i Åre presenterade Richard data från den allra senaste Oxforduppföljningen. Det var som alltid helt fantastiskt att få se nya uppföljningsdata och samtidigt njuta av denna charmerande engelsman med sin välvårdade Oxfordengelska.

Läs hela artikeln som PDF

Årets fortbildningsdagar i Hematologi

Årets fortbildningsdagar i Hematologi
Efter fjolårets sammanträde i Linköping bjöd svensk Förening för Hematologi i år in till fortbildningsdagar i Borås. Cirka 200 medlemmar deltog på denna uppskattade årliga mötesplats för hematologer, onkologer och hematopatologer.
Förmötet inleddes med professor Morie Gertz från Mayo Clinic, USA för en uppdatering om AL amyloidos. På grund av en ospecifik symtomatologi vid denna sjukdom fördröjs inte sällan utredningen och diagnosen är dessutom inte alltid lätt att säkerställa. Kombinationen av myelom eller MGUS samt atypiska fynd som exempelvis polyneuropati, hjärtsvikt, nefrotiskt syndrom, hepatomegali eller leverpåverkan bör föranleda misstanke om amyloidos. Immunofixation har länge varit en viktig diagnostisk undersökning men numera anses mass-spektrofotometri vara ett bättre verktyg för att skilja mellan AL- och TTR (transthyretin) amyloidos. Vad gäller utvärderingen av den hematologiska behandlingseffekten är FLC-analys förstahandsval. Amyloidinlagring kan ske i flertal organ men hjärtengagemang är det som påverkar prognosen mest. Ett prognosstratifieringssystem baserat på NT-ProBNP- och TnT-nivåer har utvecklats. Professor Morie Gertz poängterade att dessa markörer, utöver i prognostiskt syfte, även är värdefulla i utvärderingen av behandlingseffekten. En ny lovande icke invasiv radiologisk metod med DPD Tm99- scan har visat sig ha förmågan att påvisa TTR inlagring och kan Årets fortbildningsdagar i Hematologi därför blir ett viktigt instrument i att skilja mellan AL- och senil eller andra TTR relaterad hjärtamyoloidos.

Läs hela referatet

Centraliserad cancervård i Örebro

Få sjukhus har genomgått en lika snabb och spännande utveckling som Universitetssjukhuset Örebro, USÖ. Sjukhuset har fått en alltmer högspecialiserad vård och har sedan några år tillbaka även läkarutbildning. Centrum för huvud- och halsonkologi samt uppdraget för rikssjukvård inom peniscancer är ett par områden där USÖ är framstående.
– Det är ett långvarigt och metodiskt arbete som på olika sätt bidragit till att vi byggt upp den kunskap och position som vi har idag. Att det finns en så stark samarbetskultur är av avgörande betydelse, säger överläkare Johan Reizenstein som varit ansvarig för verksamheten med huvud-/halscancer vid onkologkliniken i över 15 år. Reizenstein har haft stor del i satsningen på ett särskilt kunskapscenter. USÖ ses av många som ledande i landet inom öron-, näs-, hals (ÖNH) onkologi. Johan Reizenstein ler lite försiktigt när det kommer på tal. Men så ingår det också ett betydande mått av ödmjukhet i den vårdfilosofi som växt fram på USÖ från åren som regionsjukhus till universitetssjukhus.
– Hos oss kan man hävda sin egen metod fram till en viss gräns. Men att lyssna och ta intryck för att komma fram till den bästa terapin för varje patient, är den modell som vår samarbetskultur präglas av. Enligt Johan Reizenstein handlar det ofta om svåra avvägningar mellan operation, strålbehandling och lokala behandlingar. Han talar utifrån nästan 30 års erfarenhet av arbete med huvud- och halstumörer och med särskild kunskap om radio- och kemoterapi. Johan Reizenstein listar några faktorer som grundläggande för att USÖ utmärkt sig inom huvud- och halsonkologi:
• Bra samarbetskultur och hög kompetens.
• Tidig satsning på att registrera behandlingsresultat.
• Bred tillämpning av olika specialterapier.
• Uppbyggnad på ett särskilt kompetenscenter.

Läs hela artikeln som PDF

Först är du doktor, sedan onkolog.

För att framgångsrikt behandla patienter med avancerad cervixcancer måste du börja i rätt ände för chans till god respons. Fokusera först på patientens status, sedan på tumören. Det menar amerikanska professorn Krishnansu S. Tewari. Inför onkologer och annan sjukvårdspersonal på Radiumhemmet i Solna berättade han om resan fram till de uppmärksammade studieresultaten.

TIDIGARE STUDIER HAR FRÄMST JÄMFÖRT OLIKA KEMOTERAPIER
Tewari inledde sin föreläsning med att visa att trots ett stort kliniskt behov av behandlingsalternativ hos patienter med avancerad cervixcancer har mycket lite hänt på området de senaste 30 åren. De studier som presenterats har främst jämfört behandlingsresultat av olika kombinationer av platinuminnehållande och icke platinuminnehållande kemoterapi. De åtta större studier som de senaste åren genomförts med olika kombinationer av dessa har alla misslyckats med att visa någon förbättrad effekt. Initialt var även professor Tewaris studie, GOG 0240, tänkt som en jämförande studie mellan olika armar av kemoterapi (paklitaxel och cisplatin eller paklitaxel och topotekan). Men under studiens planeringsfas ändrades studien. Indikationer från patologiska data, terapeutiska resultat och kliniska observationer visade att angiogenesen borde spela en viktig roll även vid tillväxt av cancer i cervix. Slutligen utformades GOG 0240 i stället som en randomiserad, fyrarmad, öppen, multicenter fas III-studie med tillägg av bevacizumab till hälften av patienterna i respektive kemoterapiarm. Patienterna som inkluderades i studien, sammanlagt 452 kvinnor, hade kvarvarande, recidivierande eller primärt metastaserad skivepitelcancer, adenoskvamöst carcinom eller adenocarcinom i cervix. De hade inte tidigare fått behandling med bevacizumab eller andra VEGF-hämmare eller läkemedel riktade mot VEGF-receptorn.

Läs hela artikeln som PDF

Cancerpatientens förväntningar på vården

Inom vården diskuteras bemötande, patientcentrerad vård och vårdprocesser mycket. En hel del kan fortfarande bli bättre. Vilka förväntningar har patienten på vården? Svaren varierar förstås, men tre hörnstenar brukar utkristalliseras. Vårdpersonalen bör vara professionell, vänlig och saklig.

ÄR LÄKARE PROFESSIONELLA, SAKLIGA OCH VÄNLIGA?
Upplevelsen av samma doktor varierar från patient till patient. Det handlar mycket om personkemi och vad man som patient förväntar sig av sin läkare. Personligen tror jag att det viktigaste är att man som patient känner sig sedd och lyssnad på av vårdpersonalen. Läkare och vårdpersonal gör sina jobb så gott det går. Om det är professionellt, vänligt och sakligt kan man diskutera. Min egen syn på detta är att det beror delvis på vilken läkare man har också på hur man själv är som patient. En patient i dagens vård måste själv vara aktiv. Det är inte endast vårdpersonalen som ska agera professionellt, vänligt och sakligt. Detta gäller även patienterna. Både vårdpersonal och patienter är i grund och botten ”bara” människor och medmänskligt bemötande gäller från båda sidor.

PATIENTENS ANSVAR
Patienten har ett ansvar över sin egen vård, bland annat genom att binda sig till att ta sina mediciner, komma på kontroller och berätta om sina symtom. Detta anser jag som patient är viktigt. Ibland kan det finnas patienter som glömmer bort att man själv också har ett ansvar för sitt liv, hälsa och tillfrisknande. Man kan tänka sig att läkarna också har en förväntning på att patienterna ska göra sin del i vården. Om båda parter hjälper till kan slutresultatet bli bra. Som patient är man väldigt utsatt och ensam. Det är därför viktigt att man som patient känner sig trygg i vården. Man ska kunna gå till läkarmottagningen utan att vara rädd, ängslig eller otrygg. Vad kan då läkare och vårdpersonal göra för att deras patienter ska känna sig tryggare? Inte endast vårdtryggheten utan även den mentala och psykiska tryggheten är viktig. Patienter förväntar sig av läkare och vårdpersonal att bli väl omhändertagna den tid de är på sjukhuset eller läkarmottagningen. Om det fungerar får patienten en god bild och förhoppningsvis ett gott minne från sjukhuset och miljön där, som annars kan vara ganska skrämmande.

Läs hela artikeln som PDF

Målriktade terapier skapar positiv utveckling i lungcancervården

Den förväntade femårsöverlevnaden efter en lungcancerdiagnos i Sverige är i genomsnitt ännu bara cirka 10-15 procent, men för vissa grupper av lungcancerpatienter växer nya lovande behandlingsmöjligheter fram. Nu går vi på lungcancerområdet faktiskt i bräschen för utvecklingen av målriktade terapier. Det händer mycket och fler vill jobba med lungcancer. Intresset har blivit stort både inom professionen och bland företag, det är positivt, inte minst eftersom det i slutänden innebär en hoppfullare situation för patienterna, säger Simon Ekman.

FRÅN UPPSALA TILL SOLNA
Simon Ekman djupdök tidigt i utmanande forskningsfrågor på lungcancerområdet, och det blev naturligt för honom att fokusera på lungcancer även som onkolog. Efter många år vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har han nu sin arbetsplats vid Radiumhemmet på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Han delar sin tid mellan patientarbetet där, och forskning inom ramen för ett lektorat vid Karolinska institutet, men behåller ett givande samarbete med kollegor i Uppsala. I sin forskning studerar han frågeställningar kring primär och förvärvad resistens mot målriktade cancerterapier. Omkring 3 800 nya fall av lungcancer registreras varje år i Sverige. Antalet dödsfall på grund av lungcancer är ungefär lika stort som antalet nydiagnostiserade patienter. Möjligheterna till kurativ behandling med kirurgi eller strålning begränsas ofta av sen upptäckt och tumörens lokalisation. Och det råder begränsad tillgång på behandlingar som effektivt kan kontrollera avancerad lungcancer. Prognosen för lungcancerpatienter är alltså ogynnsam jämfört med patienter med andra vanliga cancersjukdomar. Men Simon Ekman hoppas att detta är på väg att förändras.
– Utvecklingen av nya målriktade läkemedel går nu snabbt och vi kommer att få allt större möjligheter att skräddarsy behandlingar. Den typen av terapier har redan fått en etablerad roll i behandlingen av patienter med metastaserad icke småcellig lungcancer. Behandlingarna kan åstadkomma dramatiskt förlängd tumörkontroll hos vissa utvalda patienter.

Läs hela artikeln som PDF

Androgendeprivationsterapi vid icke botbar prostatacancer

Androgendeprivationsterapi vid icke botbar prostatacancer
Prostatacancer, som är den vanligaste cancerformen hos män, blir ofta föremål för botande behandling. I många fall är botande behandling inte lämplig med hänsyn till biverkningar och risk för komplikationer eller vid avancerad sjukdom, inte ens möjlig. Ibland är sjukdomen så
beskedlig att några åtgärder inte behövs, men ofta behöver sjukdomen hållas tillbaka eller lokala symtom motverkas. För detta finns många behandlingar, såsom extern strålbehandling, injektioner av radioaktiva ämnen, olika cytostatika och medel mot nedbrytning av benvävnad. När och i vilken ordning dessa behandlingar ska användas är inte givet. Dock ges de nästan alltid som tillägg till androgendeprivationsterapi (ADT), vilket fortfarande är i särklass den viktigaste icke botande behandlingen av prostatacancer. ADT, som finns i flera olika former, bygger på att prostata
och åtminstone i början prostatacancer, behöver androgenerna testosteron och närbesläktade könshormoner för att växa. Androgener verkar genom att binda till och aktivera androgenreceptorn, som är ett protein som återfinns i cellens cytoplasma. Den aktiverade receptorn transporteras in i cellkärnan, bildar par med en likadan receptor och binds sedan till deoxiribonukleinsyra (DNA). ADT innebär hämning av denna signalväg, genom att minska tillgången på androgener eller genom att blockera androgenreceptorn. ADT kan både minska symtom och förlänga liv. Androgenerna anses vara manliga könshormer, även om de finns i lägre nivåer även hos kvinnor, på liknande sätt som de kvinnliga östrogenerna även finns hos män. Androgener och östrogener hör till steroiderna, som är ämnen med en likartad struktur. De olika steroidhormonerna bildas från kolesterol som modifieras i flera steg av olika enzymer, där östrogener bildas från androgener. Till steroidhormonerna hör även kortikosteroiderna, med vätskebalanspåverkande och antiinflammatoriska effekter. Progestagenerna med effekter på menstruation och graviditet, men med mindre betydelse hos män, hör också till steroidhormonerna. Bland androgenerna är testosteron och dihydrotestosteron (DHT) viktigast. DHT, som bildas från testosteron, är mindre vanligt men mer kraftfullt. De olika androgenerna varierar inte bara i styrka utan har något olikartade effekter, vilket har stor betydelse för den manliga könsutvecklingen. Hos män bildas androgener främst i testiklarna, men också i binjurarna. Där bildas även merparten av kortikosteroiderna i själva prostatacancern. I testiklarna är androgenproduktionen beroende av follikelstimulerande hormon (FSH) och luteniserande hormon (LH), vilka frisätts från hypofysen, under inverkan av gonadotropinfrisättande hormon (GnRH) från hypotalamus. Hos män sker också det mesta av östrogenbildningen i testiklarna, också beroende av FSH och LH. Systemet är självreglerande genom att stigande nivåer av androgener eller östrogener får hypotalamus och hypofysen att minska insöndringen av GnRH, FSH och LH.

Läs hela artikeln som PDF