Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Onkologiskt säkert och färre komplikationer med fördröjning av kirurgi efter strålbehandling hos patienter med rektalcancer

Onkologiskt säkert  och färre komplikationer med fördröjning av kirurgi efter strålbehandling hos patienter med rektalcancer
Sannolikt kommer det vi idag betraktar som standardbehandling vid rektalcancer att ändras inom fem till tio år. Konventionell kemoradioterapi kan komma att ersättas med terapier där syftet är att behandla mikroskopisk fjärrspridning före operation. Här sammanfattar specialistläkare Johan Erlandsson och professor Anna Martling vid Karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet en tvåårsuppföljning av Stockholm IIIstudien. Slutsatsen är att fördröjd kirurgi ger färre komplikationer och bibehållet onkologiskt resultat. I en framtid, skriver de båda, skulle intervallet kunna utnyttjas för att optimera situationen för patienten, eventuellt tillägg av annan onkologisk behandling samt för att identifiera patienter med mycket gott behandlingssvar där kirurgi helt kan undvikas.

I Sverige insjuknar årligen drygt 2 000 personer i rektalcancer. De senaste decennierna har omhändertagandet av rektalcancerpatienter förbättrats bland annat genom införandet av den kirurgiska TME-tekniken (total mesorectal excision), som innebär att rektum borttages tillsammans med de lokala lymfkörtlarna i anatomiska plan, samt tillägg av neoadjuvant strålbehandling. Överlevnaden har förbättrats och idag är den relativa 3-årsöverlevnaden för patienter med icke-metastaserad sjukdom över 90 procent.1 För att kunna erbjuda rätt behandling värderas sjukdomens lokala utbredning med MR-undersökning av lilla bäckenet samt eventuell fjärrspridning med CTthorax och buk. Den lokala utbredningen av tumören leder till klassificering i tre grupper, ”good-bad-ugly ”.2 Tillsammans med den kliniska bedömningen av patienten kommer indelningen sedan att ligga till grund för den multidisciplinära konferensens behandlingsförslag, vilket baserar sig på det svenska vårdprogrammet för tjockoch ändtarmscancer. Sammanfattningsvis innebär det att patienter med tumörer som klassificeras som ”good” det vill säga T1-T2, (vissa T3), N0, utan hotad mesorektal fascia (MRF-) inte kommer att erbjudas neoadjuvant behandling utan behandlas med enbart kirurgi. Patienter med ”bad” tumörer; T3/T4a(b), N1/N2, MRF- erbjuds preoperativ strålbehandling med 5×5 Gy med operation inom en vecka. Patienter med ”ugly” tumörer; T4, eller tumörer med hotad MRF (MRF+) erbjuds konventionell kemoradioterapi. Syftet med denna preoperativa behandling är således främst att minska risken för lokalt återfall hos patienter med medeltill hög risk för detta.3,4

FÖRDRÖJD KIRURGI – ETT ALTERNATIV
En vanlig fraktionering i Sverige är 5 x 5 Gy med operation nästkommande vecka (SRT). Ett möjligt alternativ till detta skulle kunna vara att istället fördröja kirurgin 4-8 veckor med syfte att låta tumören krympa ihop och på så sätt underlätta kirurgi (SRT-delay). Ett tredje alternativ som i synnerhet använts internationellt är att ge mindre fraktioner under en längre tid, 25 x 2 Gy, med operation efter 4-8 veckor (LRT-delay). I Sverige behandlas över 60 procent av patienterna med rektalcancer med preoperativ strålbehandling och det är alltså väl etablerat. Den optimala fraktioneringen och tiden mellan strålbehandling och operation är dock inte avgjord. Stockholm III-studien designades för att svara på några av dessa frågor. Här presenteras en sammanfattning av resultaten där samtliga patienter har följts i minst två år.

 

Cellterapi mot cancer kan fira 60 år

Cellterapi mot cancer kan fira 60 år
Just nu pågår en omvälvande kunskapsutveckling inom det tumörgenetiska området. Framtidens utmaning för transplantations- och cellbiologifältet blir att sätta detta i relation till immunsystemets komplicerade nätverk och den ständigt ökande kunskapen om nya immunsubset för att förstå hur tumören manipulerar immunförsvaret. Det skriver Andreas Björklund, Karolinska Institutet, i en översikt av några av de mest intressanta inslagen under årets EBMT-möte.

I en tid då immunologiskt verksam cancerterapi har revolutionerat behandlingen av flera cancerformer var det fascinerande att delta på European Society for Blood and Marrow Transplantations (EBMT) årliga möte och höra en av benmärgstransplantationsmetodens pionjärer, Rainer Storb, Seattle, berätta om de första kliniska försöken med allogen benmärgstransplantation – för 60 år sedan. Han berättade hur forskningsgruppen i Seattle bestående av Rainer Storb, Donnall Thomas och Bob Epstein genomförde patienternas helkroppsbestrålning (TBI) i en gammal nedlagd bunker från andra världskriget och hur de köpte säckar med cyklosporin i pulverform som de sedan doserade ut till patienterna. Det var tänkvärt att höra hur de hanterade det stora bakslaget som kom när en majoritet av patienterna visade sig få dödlig graft-versus-host disease (GVHD), hur de var nära att ge upp men fick nytt hopp när kunskapen om transplantationsantigenen (HLA) började utvecklas under 60-talet. De kunde sedan lägga den huvudsakliga grunden för dagens transplantationsprotokoll. De utvecklade konditionering med fraktionerad TBI eller Busulfan i kombination med Cyklofosfamid, och GVHD-profylax med antitymocytglobulin (ATG), Methotrexat och Cyklosporin som används på samma sätt idag, 30–40 år senare. Detta avspeglar hur centrala deras upptäckter var, men också att det var betydligt lättare att använda obeprövade metoder på denna tid. Vi har ju idag ett helt annat regelverk inkluderande GCP och GMP vilket medför att vägen mellan idé och klinisk nytta blir mycket längre, men också betydligt säkrare både ur patientperspektiv och ur vetenskapligt perspektiv. En annan faktor som speglat transplantationsforskningen är att utvecklingen i huvudsak bedrivits som akademiska studier, utan större bidrag från läkemedelsindustrin, eftersom möjligheterna till kommersialisering tidigare varit små. Detta håller nu på att ändras i och med att nya preparat med immunologisk verkningsmekanism blir allt vanligare och intresset för cellterapi växer, även inom läkemedelsindustrin.

Läs hela artikeln som PDF

Lena Claesson-Welsh ger sig inte förrän alla frågor är besvarade

Själv anser hon sig vara av den senare typen, som envist och målmedvetet vrider och vänder på en tankemodell tills den är undersökt ur alla tänkbara vinklar.
– Även om modellen till slut visar sig vara felaktig så ger den strukturerade kartläggningen en kunskapsbas att bygga nästa modell på. Vägen till kunskap går sällan rakt framåt, den går i sick-sack, säger hon. Lena Claesson-Welsh är professor i medicinsk biokemi vid Uppsala universitet, knuten till Institutionen för immunologi, genetik och patologi. Hennes eget mångåriga sicksackande har varit framgångsrikt och bland annat gett ny viktig kunskap om hur blodkärl fungerar i cancertumörer.
– kunskap som även kan användas för att ge cancerpatienter bättre och skonsammare behandlingar.

TÅLMODIG KARTLÄGGNING HAR GETT RESULTAT
Forskningen om cancer och blodkärl är ett bra exempel på just det där med hur kurvig vägen till betydelsefulla och hållbara forskningsresultat kan vara. I slutet av 1990-talet rapporterade amerikanska forskare under ledning av pionjären Judah Folkman att ämnen som stoppar angiogenes, nybildning av blodkärl, hade kunnat bota cancer hos möss. Det gav stora rubriker. Antiangiogenes utnämndes till ett hett och lovande terapiforskningsområde.
– Angiogeneshämmare beskrevs nästan som en framtida universalmedicin. Genom att strypa blodkärlsbildning skulle man kunna krympa tumörer och kanske till och med bota cancer, säger Forskarportrattet .

– Nu vet vi att det inte är riktigt så enkelt. De stora förväntningarna på angiogeneshämning som cancerbehandling byttes i besvikelse när de substanser som togs fram inte alls var så effektiva som många hade hoppats när det gällde att behandla cancer hos människor. Det har till och med visat sig att angiogeneshämning kan driva på cancerutveckling i stället för att stoppa den.

– Om man stryper blodkärlen mår tumörvävnaden dåligt. Den kan då svara genom att växa aggressivt lokalt och att sprida sig, förklarar Lena Claesson-Welsh. Hon och hennes medarbetare hör till de forskare som tålmodigt fortsatte att undersöka hur blodkärl fungerar i cancertumörer, även när de upphaussade förhoppningarna på angiogeneshämning sprack. Lena Claesson-Welsh leder en forskargrupp på ett drygt tiotal (”det varierar men normalt är vi 12–13”) personer vid Rudbecklaboratoriet i Uppsala. Gruppen har kommit en god bit på väg i studierna av hur bildningen av blodkärl i tumörer regleras och kan påverkas. En viktig upptäckt är att blodkärl i tumörer ofta läcker och att detta kan förvärra sjukdomen och försvåra behandlingen.

Läs hela artikeln som PDF

SOF-VECKA I ÖREBRO

SOF-VECKA I ÖREBRO
Onkologidagarna 2017 hölls i Örebros centralt belägna konferenscentrum Conventum med stadens alla hotell inom bekvämt avstånd och Örebro södra järnvägsstation endast 300 meter bort. Mötet tjuvstartade med en ST-kurs om onkologisk behandling av huvud– halscancer måndag till tisdag. Kursen lockade cirka 60 deltagare från hela landet och deras utvärdering gav nästan genomgående mycket höga betyg.

Onkologidagarna invigdes formellt på tisdagen av Rickard Simonsson, regiondirektör för Örebro län. Han hälsade alla välkomna och underströk att cancervården  är ett av hälso- och sjukvårdens viktigaste uppdrag. För säkerhets skull passade också Martin Erlanson, Umeå, på att välkomna och inviga mötet i egenskap av ordförande för SOF. Därefter dök Peter Flack upp på scenen. Han är en välkänd revyprofil från Örebro och höll en humoristisk betraktelse över vårt beroende av en bra sjukvård. Själva invigningsceremonin avlutades sedan med några ord av undertecknad, verksamhetschef för onkologiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro och lokalt ansvarig värd, samt musik som framfördes av Johan Humlebäck och Maria Nitare från Musikhögskolan i Örebro. Det första föredraget, en State of the Art-föreläsning om HPV-inducerad cancer i huvud–halsområdet, hölls av Johan Wennerberg som är professor och öronkirurg från Lund. Han beskrev betydelsen av de olika HPV-typer som kan infektera mänskligt skivepitel. Det är välkänt att cervixcancer så gott som alltid drabbar HPV-positiva individer samt att i princip alla människor som varit sexuellt aktiva har haft en HPVinfektion. Att HPV är en viktig etiologisk faktor även vid cancer i huvud– halsområdet har varit känt sedan 1995. I detta fall är dock situationen lite mer komplex. Dels är andelen HPV-positiva tumörer inte lika hög och dessutom tycks HPV-typ variera med avseende på tumörlokal. HPV16, 18 och 33 är de dominerande högrisktyperna. Studier från KS tyder på att andelen HPV-positiv tonsillcancer har ökat över tid, under perioden 1970–2007 från 23–79 procent.

Läs hela artikeln som PDF

PROSTATACANCERCENTRUM – navet i framtidens prostatacancersjukvård

PROSTATACANCERCENTRUM – navet i framtidens prostatacancersjukvård
Prostatacancersjukvården är inne i en omvälvande fas. Allt mer avancerad diagnostik och behandling kräver nu specialiserad multidisciplinär och multiprofessionell sam verkan. Här ges en översikt av utvecklingen av prostatacancersjukvården och förslag på hur den skulle kunna organiseras inom ramen för ett nätverk av specialiserade prostata cancer centrum (PCC).

Fram till 1990-talet var det förhållandevis lätt att utreda och behandla män med prostatacancer. Tumörerna var stora och lätta att palpera och som behandling fanns inte mycket mer att erbjuda än kirurgisk kastration och östrogen för att lindra symtomen. Situationen förändrades dramatiskt när blodprovet PSA började användas i början av 1990-talet. Under en tioårsperiod fördubblades antalet nya fall i Sverige till omkring 10 000 per år och antalet män som opererades eller strålbehandlades tiofaldigades. Tidigare diagnos och förbättrad behandling har minskat dödligheten (Figur 1). Trots detta dör fortfarande lika många män av prostatacancer, omkring 2 400 per år, eftersom antalet äldre män i befolkningen har ökat.

UTVECKLING AV DIAGNOSTIKEN
Dagens praxis att ta systematiska prostatabiopsier hos män med förhöjda PSA-värden har lett till utbredd överdiagnostik och överbehandling av kliniskt betydelselös prostatacancer. Samtidigt missas uppemot hälften av de potentiellt allvarliga cancrarna1. Multiparametrisk magnetkameratomografi (mpMRT) håller nu på att revolutionera prostatacancerdiagnostiken. Genom att enbart rikta biopsier mot de områden som ser cancermisstänkta ut på MRT, kan man både diagnostisera fler allvarliga tumörer och minska överdiagnostiken2, 3. I England är mpMRT av prostata rutin för stora patientgrupper sedan 2014, men i Sverige är det först i år som det nationella vårdprogrammet för fram mpMRT och riktade biopsier som ett betydande inslag i prostatacancerdiagnostiken. Vårdprogrammet betonar vikten av rätt utrustning, hög kompetens och nära samarbete mellan radiolog, urolog och uropatolog.

Läs hela artikeln som PDF

TRÄNING UNDER CYTOSTATIKABEHANDLING? Ny studie visar bara positiva effekter

TRÄNING UNDER CYTOSTATIKABEHANDLING? Ny studie visar bara positiva effekter
Kan styrke- och konditionsträning hjälpa kvinnor med bröstcancer till bättre livskvalitet med lindrad fatigue och andra symtom? Det var den grundläggande frågan för onkologisjuksköterskan Malin Backmans avhandlingsarbete – och svaret är inget annat än ett rungande ja. Patienterna blev inte bara starkare av styrke- och konditionsträning – de rapporterade också mindre besvärande symtom och bättre fysisk och psykisk hälsa. Resultatet innebär nu att Malin Backman vill inspirera kliniskt verksam personal att uppmuntra till fysisk aktivitet under pågående behandling. Här sammanfattar hon den hoppingivande studien som omfattat 240 kvinnor med bröstcancer.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen hos kvinnor i Sverige, med cirka 9 700 fall per år. Adjuvant cytostatikabehandling är en vanligt förekommande behandlingsmetod som har bidragit till en ökad överlevnad i sjukdomen1. Cytostatika orsakar också svåra fysiska och psykiska symtom som i stor utsträckning påverkar en persons hälsa och livskvalitet negativt. Det är även känt att graden av symtombörda, och hur väl symtomen går att behandla, har en direkt koppling till upplevd livskvalitet2. Därför är det viktigt att minimera cytostatikarelaterad symtombörda för att undvika onödigt lidande, försämrad hälsa och nedsatt livskvalitet efter en cancerdiagnos. Detta var också utgångspunkten i mitt avhandlingsarbete. Det är många symtom som kan relateras till cytostatikabehandling. Utöver fatigue som upp till 90 procent drabbas av3, är illamående, oro, sömnproblem, muskelvärk och nedsatt fysisk kapacitet vanligt förekommande. Symtombörda är också en stor orsak till att bli fysiskt inaktiv. Fysisk inaktivitet är en betydande riskfaktor för en rad olika hälsoproblem som medför en ökad risk för ohälsa – och regelbunden fysisk aktivitet har sedan länge visat sig vara centralt för att upprätthålla en god fysisk och psykisk hälsa hos människor 4.

FYSISK AKTIVITET KAN LINDRA
Fysisk aktivitet i olika former har studerats vid ohälsa och sjukdom och flertalet studier visar att fysisk aktivitet bland annat kan minska depressionssymtom5 och positiva hälsoeffekter har även konstaterats vid typ 2-diabetes6, benskörhet7 och kronisk smärta8. Intresset för hur fysisk aktivitet inverkar på människors hälsa vid en cancersjukdom har ökat de senaste decennierna. Allt fler vetenskapliga underlag visar att symtomet fatigue – men också andra fysiska och psykiska symtom som uppkommer vid cytostatikabehandling
– kan förebyggas och lindras genom att vara fysiskt aktiv. Det är fortfarande relativt oklart vilken typ och omfattning av fysisk aktivitet som är optimal under perioden av cytostatikabehandling9 och denna frågeställning ville vår forskargrupp svara på. En av delstudierna – vi kallar studien OptiTrain – syftade till att undersöka och jämföra hur olika former av fysisk aktivitet påverkar hälsa och livskvalitet hos personer med bröstcancer under perioden med adjuvant cytostatikabehandling. Vi ville även undersöka hur kvinnorna upplevde att vara fysiskt aktiva under den långa och krävande cytostatikabehandlingen och därför intervjuades 13 kvinnor om sina upplevelser kring träning under behandlingen.

Läs hela artikeln som PDF

SJUKSKÖTERSKELEDD MOTTAGNING I GÄVLE gör vården mer tillgänglig och avlastar läkarna

SJUKSKÖTERSKELEDD MOTTAGNING I GÄVLE gör vården mer tillgänglig och avlastar läkarna
Vid onkologkliniken på Gävle sjukhus finns sedan hösten 2015 en mottagning som leds av specialistsjuksköterskorna Karin Horn och Helene Henriksson. De tar både emot patienter på bokade besök och arbetar med telefonuppföljning av klinikens patienter.
– Vårt viktigaste syfte är att göra vården mer tillgänglig, förklarar de.

 Den sjuksköterskeledda mottagningen startades på försök, som ett tidsbegränsat projekt.ett tidsbegränsat projekt. Projektet ingick i Gävleklinikens utvecklingsarbete enligt den Nationella cancerstrategin. Idén var att undersöka om en mottagning som självständigt sköts av sjuksköterskor kan göra vården mer tillgänglig – att effektivisera och förenkla kontaktvägarna för patienten. Försöket föll väl ut och verksamheten har nu permanentats.
– Vi har inte hittat någon annan liknande mottagning att ha som förebild utan har fått utveckla vår egen arbetsmodell från grunden. Det har varit väldigt intressant och lärorikt. Och roligt! säger specialistsjuksköterskan Helene Henriksson och hennes kollega Karin
Horn fyller i:
– Nu har vi börjat få snurr på det!

ETT KOMPLEMENT SOM GER TRYGGHET
Vi träffar Karin och Helene i det undersökningsrum på onkologkliniken som utgör den sjuksköterskeledda mottagningens samlade egna lokalyta (vid behov används även andra lokaler på kliniken). Även Linda Willén, specialistläkare inom onkologi, deltar i samtalet.
– En del av oss läkare var nog lite skeptiska till idén när mottagningen skulle starta. Men det har blivit bättre än vi trodde. Den sjuksköterskeledda mottagningen är ett komplement som bland annat gör att många patienter följs upp snabbare, säger Linda Willén. Hon berättar också att hon och hennes kollegor inledningsvis var oroliga att den nya mottagningens verksamhet skulle leda till att de själva skulle få ännu mer att göra i en ofta redan ansträngd arbetssituation. Att de skulle tvingas göra ett ökat antal bedömningar på grund av stort och smått som patienter vände sig till specialistsjuksköterskemottagningen med.
– Men så har det inte blivit. I stället avlastar mottagningen mig som läkare genom att sjuksköterskorna gör förberedelser och löser praktiska problem så att jag kan koncentrera mig på det medicinska, säger hon.

Från evolution – kan militär doktrin inspirera framtidens cancerforskning?

Från evolution – kan militär doktrin inspirera framtidens cancerforskning?
Detta är inte en artikel om våra segrar utan om slagen vi förlorar. Om tumörer som slutar att svara på behandling och växer obevekligt medan vi lindrar och tröstar. Om patienter som dör fast de hade en mängd positiva prognosmarkörer på sin sida. Om cancerns oförutsägbarhet och vår egen vanmakt. Om behovet av ett nytt perspektiv. Författare är Lundapatologen David Gisselsson, som studerar och diagnostiserar barntumörers genetik. Det var i sin egen forskning som han först kom att tänka på paralleller mellan cancerbehandling och militära strategier. Ett stort historieintresse och en bok om det senaste Irakkriget satte fart på tankarna för det han betecknar som ett ”debatterande hobbyprojekt”.

De flesta cancerpatienter som inte går att rädda avlider med en sjukdom som har blivit helt eller delvis motståndskraftig mot medicinsk behandling. Behandling innebär ju selektion av resistenta celler. Sådana celler finns ofta på plats redan innan du träffar patienten för första gången. Inom ramen för de ofantligt många rekombinationer som en tumörcells arvsmassa genomgår innan sjukdomsdebuten finns ofta utrymme för grupper av celler med motståndskraft mot vanliga cellgifter.1 Många tumörer bjuder också på landskap av olika små kloner med en bred och ospecifik antigenpresentation som försvårar immunterapi.2 Bland maligna tumörers repertoar vid debut kan man också finna väldigt specifika mutationer som ger resistens mot målstyrd terapi såsom EGFR T790M i lungcancer.3 Högmaligna tumörer är alltså genom mutation och selektion föränderliga över tid och rum (Fig. 1). De genetiskt skilda celltyper som bygger upp en tumör interagerar därtill med varandra och med icke-maligna värdceller på sätt som vi endast börjar att förstå.4

CANCER ETT KOMPLEXT SYSTEM
Att högmalign cancer i längden kan vara så robust inför behandling beror alltså på två centrala egenskaper:1 föränderlighet över tid och2 interaktivitet mellan ett stort antal sinsemellan olika komponenter. Cancer är därmed ett komplext system. Sådana är omöjliga att förutsäga med exakthet eftersom mycket små förändringar kan leda till stora omsvängningar, så kallade fjärilseffekter.5 Detta skiljer dem från komplicerade system, som går att förutsäga så länge man har tillräckligt avancerade modeller, beräkningskapacitet och nog med bakomliggande data. Exempel på komplexa system är väder, jordbävningar och börskurser. Exempel på komplicerade system är reaktionsprocesser i kemisk industri och det dagliga behovet av kläder, mat och medicin till ett flyktingläger. Medan de senare går att förutsäga och därför kontrollera kan vi endast prognostisera och aldrig kontrollera de föregående. Därför infinner sig den bekanta osäkerheten när vi ska meddela patienter med avancerad cancer hur de kommer att svara på cellgifter.

Läs hela artikeln som PDF

Olika biverkningar av behandlingar vid PROSTATACANCER – ännu saknas kunskap om biverkningarna på lång sikt

Olika biverkningar av behandlingar vid PROSTATACANCER – ännu saknas kunskap om biverkningarna på lång sikt
Behandlingsalternativen för prostatacancer har olika biverkningar både på kort och lång sikt.  Långtidsbiverkningar är generellt sett vanligare efter strålbehandling än efter operation, skriver Jon Fridriksson, specialistläkare vid Norrlands universitetssjukhus. Han efterlyser bättre kartläggning av biverkningarna, något som kan vara till stor nytta för både patienter och vårdgivare vid val av behandling, och han konstaterar att det behövs bättre information till symtomfria män om PSA-prov.

Varje år diagnostiseras omkring 10 000 svenska män med prostatacancer och 2 500 män dör i sjukdomen varje år. Incidensen ökade kraftigt efter 1990 i samband med introduktionen av PSA-provet men har varit stabil senaste tio åren. Ålderstandardiserad dödlighet i prostatacancer har dock minskat endast marginellt under samma period. Nu diagnostiseras fler män med prostatacancer i tidigt skede när sjukdomen är lokaliserad till prostatan och kan ofta botas med kirurgi eller strålbehandling. Båda behandlingsalternativen har utvecklats de senaste åren. Numera utförs de flesta radikala prostatektomier i Sverige robotassisterat, och ny teknik möjliggör strålbehandling av prostatan med mindre påverkan på närliggande vävnader. Trots denna utveckling kan behandlingen orsaka komplikationer som minskar mannens livskvalitet. Ungefär en av fem som opereras drabbas av svårt eller medelsvårt urinläckage och majoriteten av opererade män upplever en försämring av erektionsförmågan. Strålning kan orsaka svåra tarm- och vattenkastningsbesvär1. De vanligaste komplikationerna är väldokumenterade både på kort och medellång sikt, men data om mer sällsynta, sena komplikationer har varit otillräckliga.

RISK FÖR ÖVERDIAGNOSTIK
Det är nästan alltid bra att cancer upptäcks i ett tidigt skede. Prostatacancer kan upptäckas innan den ger symptom med ett PSA-prov. Screening för prostatacancer har dock både för- och nackdelar. En fördel med screening är att man oftare kan upptäcka tumörer i tid för botande behandling. Screening med ett PSA-prov kan således minska prostatacancerspecifik dödlighet med 20–40 procent men ingen studie har kunnat visa på minskning i total dödlighet2, 3. En nackdel med screening är att den ökar risken för att man upptäcker prostatacancer som inte behöver behandlas. Överdiagnostik kan sedan leda till överbehandling som i sin tur kan leda till komplikationer. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer bör hälso- och sjukvården inte erbjuda screening med PSA-prov. Däremot kan varje enskild man begära ett PSA-test. Varje man som överväger screening bör få skriftlig information kring mätning av PSA innan blodprovet tas. För detta ändamål har Socialstyrelsen publicerat en broschyr med information om PSA-provet. Tidigare studier har visat att män är generellt dåligt informerade och att ökad information kan leda till att fler väljer att avstå från screening4, 5. Vi undersökte andelen män som fått information enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Totalt 1 800 män som var asymtomatiska vid diagnos valdes slumpmässigt ut från Nationella Prostatacancerregistret mellan 2006 och 2008, 600 män per år. Varje inkluderad man fick ett frågeformulär hemskickat där mannen tillfrågades om och hur informerad han varit. Svarsfrekvensen var hög, ungefär 90 procent. Endast 14 procent av männen hade informerats enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Vidare fann vi att 10 procent av männen inte visste om att det tagits ett PSA-prov6.

Läs hela artikeln som PDF

SAMHD1 – ett nytt terapeutiskt mål i jakt på bättre behandling mot AML

SAMHD1 – ett nytt terapeutiskt mål i jakt på bättre behandling mot AML
Terapiframgången för behandlingen av akut myeloisk leukemi, AML, beror på cancercellernas förmåga att ackumulera ara-CTP, den aktiva metaboliten till cytarabin som tillsammans med antracykliner är det viktigaste läkemedlet i kampen mot AML. Vi har nyss upptäckt att SAMHD1 besitter en ara-CTPas-aktivitet, vilket gör att ara-CTP bryts ned och därmed skyddar de leukemiska blasterna från cytarabins cytotoxiska effekter. SAMHD1 kan därmed bli en biomarkör för att styra cytarabindosen för varje enskild patient. Men utöver det är SAMHD1 ett nytt terapeutiskt mål, och fram tida SAMHD1-hämmare kan i kombination med cytarabin möjligen förstärka dess effekter. Det skriver Nikolas Herold vid Barncancer forskningsenheten, Karolinska Institutet, i en översikt av nya behandlingsmöjligheter vid AML.

DRAMATISK ÖKNING AV CYTARABINKÄNSLIGHET
Genen kodande för Sterile alpha-motif and HD-domain containing protein 1 (SAMHD1) var känd för att vara muterad i vissa fall av det hyperinflammatoriska interferonopatin Aicardi-Goutières syndrom och har även beskrivits som restriktionsfaktor för humant immunbrist- virus 1 (HIV-1), men det var Goldstone et al. som upptäckte att SAMHD1 besitter en unik deoxynukleosid- trifosfat (dNTP) trifosfohydrolasaktivitet mot alla kanoniska dNTPs (dvs dGTP, dATP, dTTP och dCTP)6. I en senare studie demonstrerade Arnold et al. att utöver de endogena dNTPs även artificiella dNTP-analoger, såsom den aktiva metaboliten av anticancerläkemedlet klofarabin, Cl-F-ara- ATP, kan hydrolyseras av SAMHD17. Detta ledde till att vi formulerade hypotesen att även ara-CTP skulle kunna vara ett substrat för SAMHD1, eftersom ara-CTP skiljer sig från dCTP endast då det gäller konfiguration av hydroxylgruppen vid 2’-C-atomen3. Med hjälp av rekombinant SAMHD1 kunde vi visa att ara-CTP faktiskt är ett substrat för SAMHD1. Om SAMHD1 också hade ara-CTPas-aktivitet i celler, så skulle cytarabintoxiciteten minskas genom att minska intracellulära mängder av ara-CTP. Vi testade denna hypotes genom att jämföra cytarabineffekten i AML- och lymfomcellinjer i näreller frånvaro av SAMHD1. Vi använde oss av två olika strategier för att avlägsna SAMHD1. För det första behandlade vi celler med virusliknande partiklar (VLP) för att leverera det lentivirala proteinet Vpx, vilket är känt att förmedla en dosberoende SAMHD1- degradering3,6. För det andra förstörde vi båda allelerna av SAMHD1-genen med hjälp av CRISPR/Cas9-knockoutteknologi. I båda fall såg vi en dramatisk ökning (>>100 gånger) av cytarabinkänslighet i frånvaron av SAMHD1. När vi överuttryckte vildtyp-SAMHD1 i dessa celler, kunde vi upphäva effekten av SAMHD1-knockouten, vilket inte var fallet med katalytiskt inaktiv punktmuterat H233A-SAMHD1.

Läs hela artikeln som PDF

Immuncheckpointmodulerande terapier – möjlighet vid högmaligna hjärntumörer?

Immuncheckpointmodulerande terapier – möjlighet vid högmaligna hjärntumörer?
Ny kunskap om immunterapi visar nu att det är fullt möjligt att inkludera patienter med högmaligna hjärntumörer och bedriva studier även på ett område med hårt drabbade och svårt sjuka personer. Det skriver överläkarna Michael Bergqvist och Stefan Bergström samt ST-läkaren Jonas Nilsson vid Gävle sjukhus. Vilken roll som immun terapi kommer att spela för den här gruppen är svårt att sia om, menar de tre författarna, men de ser med stort intresse fram emot resultaten av kommande studier.

Det har under flera år funnits oklarheter om patienter med högmaligna hjärntumörer har nytta av immunterapi sekundärt till osäkerhet om fri diffusion av celler och molekyler över blod-hjärnbarriären och avsaknad av ett konventionellt lymfdränage1. Calzascia et al2 påvisade i studier av intrakraniella tumörmodeller, att antigener från hjärntumörer kan dräneras från cerebrospinalvätskan in i cervikala lymfkörtlar för att stimulera specifika T-celler. Masson et al3 visade 2007 att dessa kan, efter amplifiering, effektivt migrera in i CNS och döda tumörceller och ett flertal studier har initierats inom vaccinationsoch cellbaserade terapier, inom vilka olika angreppssätt studeras för att stimulera immunsystemet att motverka tumörsjukdomen4. En av de behandlingsmodaliteter som har väckt stort intresse inom onkologin är immuncheckpoint-inhiberande behandlingar där det idag finns behandlingsindikationer för ett flertal olika maligniteter5,6. Gällande tumöruttryck av PD-L1, visade Berghoff et al7 i ett material bestående av 135 patienter med glioblastom att 88 procent av nydiagnostiserade patienter påvisade ett uttryck av PD-L1 och motsvarande data för reopererade patienter (sekundärt till recidiv) var 72 procent. I en studie av Nduom et al8, baserad på 94 patienter med glioblastom, visade författarna att majoriteten av patienterna (61%) uttryckte >1% PD-L1 positiva celler samt 38% påvisade > 5% uttryck av PD-L1. I denna studie påvisades även att ett högre uttryck av PD-L1 var korrelerat till sämre prognos.

Läs hela artikeln som PDF

Frontiers in Cancer Research and Therapy

Frontiers in Cancer Research and Therapy – från basal cancerforskning till nya terapeutiska vägar och biomarkörer
Konferensen ”Frontiers in Cancer Research and Therapy” på Nobel Forum bjöd under två dagar i februari på spännande föredrag från nationella och internationella toppforskare inom basal och translationell cancerforskning. Vi fick lyssna till hur fynd från cancermetabolism, cancerstamcellsforskning, tumörsignalering och immunonkologi nu lett fram till nya terapeutiska strategier, biomarkörer och kliniska prövningar. Här refereras mötet av Adam Sierakowiak, Per Hydbring, Petra Hååg och Kristina Viktorsson, samtliga verksamma vid Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet.

Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet arrangerade 23–24 februari sin årliga konferens “Frontiers in Cancer Research and Therapy” på Nobel Forum. Prefekt Dan Grandér hälsade ett fullsatt Nobel Forum välkomna till ett mycket intressant program där toppforskare inom fälten cancermetabolism, cancergenetik, cancerstamceller, nya cancerbehandlingar och biomarkörer inbjudits från USA, Europa, Stockholm och från Karolinska Institutet. Ett särskilt fokus låg på lungcancer – aktuella terapier, biomarkörer och signalvägar för denna tumörform belystes. Programmet i sin helhet återfinns på http://ki.se/onkpat/kalender/ frontiers-in-cancer-researchand- therapy-0 och här ges referat från några av presentationerna som gavs på mötet. Konferensen började med en session om metabolism hos olika former av cancer och hur det kan ge nya terapeutiska tillvägagångssätt. Dr M. Celeste Simon, från University of Pennsylvania, USA, visade att tumörer som lever i en syrefattig miljö uppreglerar transportörer som hjälper tumörcellerna att lättare ta upp socker. Vidare kunde Dr Simon visa att nedbrytningen av socker är viktig för tumörcellernas överlevnad i denna syrefattiga miljö och även att produktionen av aminosyran aspartat, vilken tillverkas av tumörcellernas mitokondrier spelar en nyckelfunktion. Studier på en typ av njurcancer, klarcellscarcinom och som kännetecknas av syrefattig miljö, visade att om man tillsatte Fruktos-1,6-bisfosfatas (FBP1) så kunde tumörtillväxten hämmas1. Dr Simon och forskargruppen hade studerat cirka 1 000 olika cancerprover från patienter med denna typ av cancer och
sett att FBP1-uttrycket var nedreglerat. Att kunna aktivera eller öka uttrycket av FBP1 skulle kunna bli en intressant framtida terapi för att kunna behandla denna typ av syrefattiga tumörer.

Läs hela artikeln som PDF

Högintensiv behandling förbättrar överlevnaden vid Burkitts lymfom

Högintensiv behandling förbättrar överlevnaden vid Burkitts lymfom
De senaste åren har kunskapen om tumörspecifika egenskaper och det genetiska landskapet hos lymfom ökat markant. Dessa forskningsframsteg kommer förhoppningsvis att bidra till utveckling av mer målinriktad terapi och möjliggöra förbättrad, individualiserad behandling framöver. Tove Wästerlid, disputerad AT-läkare, redogör här för studier som ingår i en nyligen framlagd avhandling kring Burkitts lymfom och storcelligt B-cellslymfom, två aggressiva B-cellsmaligniteter.

Burkitts lymfom (BL) och diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) är två aggressiva lymfom som utgår från mogna B-celler. De drabbar patienter av alla åldrar, men incidensen av DLBCL ökar med stigande ålder. BL finns i tre olika varianter; endemisk, sporadisk och immundefektassocierad. Den sporadiska sorten är den som oftast förekommer i Sverige medan den endemiska varianten framförallt är en pediatrisk sjukdom i länder kring ekvatorn. Både den endemiska och den immundefektassocierade varianten är associerade med EBV-infektion, vilket den sporadiska typen endast är i 10–20 procent av fallen. Vanliga debutsymtom vid både BL och DLBCL är snabbt förstorade lymfkörtlar, trötthet och B-symptom som ofrivillig viktnedgång, nattliga svettningar och feber. Kännetecknande för BL är förekomst av MYC-translokation, vilket är den lymfominitierande händelse som bidrar till att BL är en av de mest snabbväxande tumörer som finns med en dubbleringshastighet på cirka 24 timmar. DLBCL växer inte lika fort men båda lymfomtyperna kräver till följd av snabb proliferationstakt skyndsam insättning av adekvat behandling. Med högintensiva cytostatikakombinationer som angriper cellcykeln simultant via flera olika mekanismer är båda dessa lymfomtyper botbara.

BURKITTS LYMFOM EN SÄLLSYNT SJUKDOM
Sedan 1990-talet har ett flertal olika högintensiva cytostatikakombinationer med CNS-profylax, där vissa är adapterade från pediatriska protokoll, använts för att behandla BL hos vuxna. När dessa högintensiva protokoll används botas cirka 70–90 procent av vuxna patienter med BL1-3. Till följd av att BL är en sällsynt sjukdom med endast kring 15 insjuknade per år i Sverige har inga randomiserade studier genomförts för att fastställa standardbehandling. I nuläget förekommer regionala skillnader i vilken behandling som används. DLBCL är betydligt mer vanligt förekommande, med 500–600 drabbade per år i Sverige. Ett flertal randomiserade studier har genomförts för att jämföra behandlingsalternativ. Sedan många år har standardbehandlingen för vuxna med DLBCL bestått av cytostatikaregimen CHOP (cyklofosfamid, doxorubicin, vinkristin, prednison). De senaste 10–15 åren har den monoklonala antikroppen rituximab (R-CHOP) adderats till regimen, och med denna behandling blir cirka 60 procent av patienterna med DLBCL botade4. För vissa undergrupper av patienter med DLBCL är optimal behandling dock inte heller klarlagd. Bland annat för unga högriskpatienter med DLBCL diskuteras om överlevnaden skulle kunna förbättras med hjälp av mer intensiv behandling5.

Läs hela artikeln som PDF

Annika Sjövall är spindeln i det multidisciplinära tarmcancernätet

Annika Sjövall är spindeln i det multidisciplinära tarmcancernätet
Ett multidisciplinärt förhållningssätt inom cancervården ska i dag vara en självklarhet. Men för att det ska vara framgångsrikt krävs engagemang, tålamod och uthållighet från samtliga inblandade professioner och specialiteter. Och i takt med att vården utvecklas måste även det multidisciplinära arbetet göra det. I sjukvårdsregion Stockholm- Gotland har man i dag kommit långt, men vägen dit har tagit tid.

Dagens högspecialiserade vård av patienter med avancerad cancer ställer stora krav på en väl fungerande och organiserad sjukvårdsapparat. Det multidisciplinära förhållningssättet till cancervård har därför fått ett allt starkare fäste och i dag ses det som mer eller mindre självklart med multidisciplinära teamkonferenser (MDT) kring cancerpatienter. Det är dessutom något som är inskrivet i de flesta vårdprogram och riktlinjer. Men det som står i riktlinjer är inte alltid detsamma som vad verkligheten har att erbjuda, och ett väl fungerande multidisciplinärt arbete kräver engagemang från samtliga inblandade, samt tid och tålamod för att få på plats. I början av november arrangerade sjukvårdsregion Stockholm-Gotland sin årliga MDT-konferens kring tarmcancer på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, den 13:e i ordningen. De senaste åren har regionen fått mycket beröm, främst från patientföreningshåll, om att man är på rätt väg när det handlar om omhändertagande och vård av tarmcancerpatienter. En hel del av detta går förmodligen även att tillskriva engagemanget från arrangören av MDTkonferensen, Annika Sjövall, kirurg och överläkare vid Gastrocentrum på Karolinska Universitetssjukhuset samt processledare för kolorektalcancer vid Regionalt Cancercentrum (RCC) Stockholm-Gotland.

– Att stärka det multidisciplinära teamet står alltid högt på agendan. Konferensen är en viktig komponent för att knyta ihop de olika delarna så att allt hänger ihop, men också en symbolhandling och markör för vilken vikt vi lägger vid det multidisciplinära förhållningssättet i regionen, säger Annika Sjövall.

Läs hela artikeln som PDF

Nya mekanismer för spridning av elakartad barnhjärntumör – medulloblastom

Nya mekanismer för spridning av elakartad barnhjärntumör – medulloblastom
Vi behöver identifiera små skillnader mellan ursprungstumör och återfallstumör för att kunna utveckla en ny specifik behandling mot återkommande, aggressiva tumörer som inte längre svarar på den standardbehandling som ges idag. Det skriver Sara Bolin, forskare vid Uppsala universitet, som studerat nya mekanismer för spridning av den elakartade barnhjärntumören medulloblastom.

Medulloblastom uppstår i lillhjärnan och är den vanligaste formen av elakartade hjärntumörer hos barn. Cirka 15-20 barn drabbas varje år i Sverige. 80 procent av alla patienter som drabbas av medulloblastom är under 19 år med vanligast insjuknade mellan tre och sju års ålder (Louis 2016). Prognosen för dessa patienter beror på ålder samt eventuell spridning av tumören vid diagnos. Standardbehandlingen innefattar kirurgi, strålning samt cytostatikabehandling. Behandlingarna botar 3 av 4 patienter som drabbas av medulloblastom. En framgångsrik behandling påverkar dock även ofta normala celler, viktiga för kognition och minne. De barn som överlever får därför ofta livslånga neurologiska biverkningar. Nya behandlingsalternativ, som specifikt riktas mot tumörceller utan att tillföra stor skada på normala celler, behövs för att öka livskvaliteten hos överlevande barn. Avvikelser i vissa gener, viktiga under fosterutvecklingen, utsätter barn för ökad risk att utveckla medulloblastom.

Celler som ger upphov till medulloblastom har visats vara stamceller och/eller så kallade prekursorceller som är förstadier till mer mogna nervceller i lillhjärnan eller hjärnstammen (Yang, Ellis et al. 2008, Gibson, Tong et al. 2010). Patienter med medulloblastom uppvisar väldigt skilda svar på behandling, detta tros framförallt bero på skillnader mellan olika tumörer. Ökad förståelse för genetiska och molekylära skillnader under senare år har möjliggjort en underklassificering av medulloblastom baserad på skillnader i signaleringsvägar som är viktiga under hjärnans utveckling, såsom Wingless (WNT) och Sonic Hedgehog (SHH). Denna klassificering är en viktig del i att förbättra behandlingsstrategier för patienter utefter individuella genetiska skillnader (Wang, Ramaswamy et al. 2013). Genexpressionsanalys har resulterat i att medulloblastom nu delas in i fyra undergrupper, WNT, SHH, Grupp 3 och Grupp 4, baserat på molekylära skillnader i signaleringsvägar som styr tumörutvecklingen (Northcott, Korshunov et al. 2011). Alla medulloblastom, oberoende av undergrupp, klassas däremot histologiskt av WHO som hjärntumörer av högsta malignitet, det vill säga WHO-grad IV.

Läs hela artikeln som PDF

Stöd via sociala medier möjligt även när ångesten är som värst på natten

Stöd via sociala medier möjligt även när ångesten är som värst på natten
Många cancerpatienter vänder sig till sociala medier för att både få information och utökat psykosocialt stöd. Nätet är öppet dygnet runt och möjliggör också för canceröverlevare att fortsätta sin läkningsprocess genom att kunna stödja den som är mitt uppe i en sjukdomsperiod. Det skriver Eva-Maria Strömsholm, själv cancerpatient och utvecklingspsykolog, som gjort en litteraturstudie i ämnet.

Efter en cancerdiagnos, efter operation eller under pågående behandling, är det inte ovanligt att en cancerpatient börjar längta efter mer än bara information. Den som är sjuk vill kanske både få stöd och tröst och möjligheten att ställa frågor. Det är här som de sociala medierna är guld värda. Det finns otaliga former av stödgrupper på nätet och människor söker sig till dem av olika orsaker. När det gäller stöd för cancer finns det många värdefulla engelskspråkiga grupper där patienter diskuterar sin vardag, sina problem och besvär. Stödet via sociala medier har ökat och det kan också vara viktigt att i framtiden tänka på att ett psykosocialt stöd för cancerpatienter inte bara enbart kan erhållas via vårdpersonal utan även via de möjligheter som nätet kan erbjuda. Som cancerpatient och blivande sjukskötare ansåg jag att det var av intresse att få skriva mitt lärdomsprov om någonting som tangerar sjukdomen i sig, men med fokus på hur man psykiskt kan komma tillbaka till livet efter ett cancerbesked. Mitt val av ämne till lärdomsprovet har sin grund i att jag själv startat en Facebookgrupp, ”Finlandssvenska Cancergruppen”, och vet hur viktigt det är för cancerpatienter att få ett psykosocialt stöd också via nätet.

Läs hela artikeln som PDF

Så skulle cancer kunna hittas med ett blodprov

Så skulle cancer kunna hittas med ett blodprov
Möjligheten att detektera extracellulära vesiklar som signalerar cancer skulle i förlängningen kunna spara pengar för vården och leda till att patienter besparas komplicerade undersökningar genom att lämna ett blodprov i stället för att genomgå biopsier. Det skriver forskaren Liza Löf vid Biomedicinskt Centrum i Uppsala i en översikt av på vilka sätt extracellulära vesiklar skulle kunna användas både som biomarkörer och för att följa patienters svar på behandling.

Vår kropp består av en otrolig mängd celler, upp till 1014,1 som alla kommunicerar med varandra och sin omgivning. Celler kan interagera med andra celler belägna nära intill eller på större avstånd. Signaleringen på håll sker genom utsändande av molekyler såsom cytokiner eller hormoner, men kan även ske via små membranklädda blåsor – extracellulära vesiklar. Dessa vesiklar bär på sin yta specifika proteiner som kan utnyttjas för att se vilka celler de härstammar från2.
De flesta extracellulära vesiklar bär även på en gemensam proteinsignatur. En grupp av proteiner som ofta används som markörer för vesiklarna är tetraspaniner, däribland CD63, CD81 och CD9. Man kan grovt dela in extracellulära vesiklar i tre subgrupper, exosomer, mikrovesiklar och apoptotiska kroppar. Exosomerna har under de senaste åren fått mest uppmärksamhet då de har hittats i alla kroppsvätskor och förmedlar en stor mängd biologiska signaler mellan celler. De extracellulära vesiklarna delas in i de tre grupperna utifrån deras storlek som varierar från ca 30 nm – 1 000 nm, där exosomerna är de minsta, samt deras biogenes som även skiljer sig åt mellan dessa tre subgrupper. Exosomerna bildas genom en process som kallas endocytos. I endocytos internaliseras molekyler som proteiner och lipider från cellmembranet tillsammans med extracellulära material och skickas sedan till olika destinationer.

Läs hela artikeln som PDF

Allt bättre behandlingsresultat vid KLL

Allt bättre behandlingsresultat vid KLL
– och nya kombinationer ger hopp  om ytterligare förbättringar

Utredning och behandling av KLL, kronisk lymfatisk leukemi, kommer sannolikt att för ändras snabbt de närmaste åren. Det kommer att bli mycket intressant att följa resultaten av pågående och planerade studier där man kombinerar cytostatika, anti kroppar, BCR-hämmare och bcl- 2-hämmare på olika sätt. Både olika kombinationer samt även sekvensen av olika behandlingar är av stort intresse. Förhoppningsvis kan studierna designas så att relevanta frågor om hur dessa preparat ska kombineras på bästa sätt besvaras. Det skriver Mattias Mattsson, överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, i en översikt av kunskaps läget inom KLL.


Kronisk lymfatisk leukemi (KLL) är den vanligaste leukemisjukdomen hos vuxna i Sverige, och har av många tidigare ansetts vara en lugn sjukdom som främst drabbar äldre, företrädesvis män (gammelmansleukemi) och där behandlingsalternativen varit få och förhållandevis enkla. Vad gäller åldern vid insjuknande, så är medianålder vid diagnos av KLL 71 år, något som inte skiljer sig från de flesta andra blodmaligniteter (AML, MDS, myelom, med flera), och i svenska KLLregistret är 27 procent av patienterna yngre än 65 år vid diagnostillfället1. För de KLL-patienter som inte har symtom eller dåliga blodvärden gäller fortfarande exspektans (watch and wait), då man inte visat nytta av behandling för denna patientgrupp. Två tredjedelar av patienterna behöver dock förr eller senare behandling för sin sjukdom, och för dessa har behandlingsalternativen ökat signifikant de senaste tio åren. Registerdata visar också att överlevnaden för KLL-patienter successivt ökat parallellt med framsteg i behandlingen. Trots detta visar siffror från svenska KLL-registret att förväntad relativ överlevnad vid behandlingskrävande KLL-sjukdom är signifikant förkortad, speciellt för de två tredjedelar av patienterna som är äldre än 65 år, vilket visar att förbättring av behandlingen och nya behandlingar behövs1. De senaste åren har också tillkommit nya läkemedel i form av B-cellsreceptorhämmare (BCR-hämmare), och vidare är bcl-2-hämmare på väg in i behandlingsarsenalen. Samtidigt har presenterats nya viktiga data avseende ”äldre” behandlingar med kemoimmunoterapi, inklusive påvisande av grupper av patienter med mycket god långtidseffekt av dessa. Sammantaget gör detta att det kommer att ställas allt högre krav på kunskap om prognostisering och prediktion, det vill säga hur vi kan välja rätt behandling till olika patientgrupper. Även kunskaper om de nya läkemedlens speciella egenskaper och bieffekter, men också vilka patienter som har störst nytta av äldre behandlingar behövs, vilket den här översikten vill belysa.

Läs hela artikeln som PDF

HPV-ANALYSER

HPV-ANALYSER
Ersätter stor del av cytologin i nya vårdprogrammet för cervixscreening
Det nya nationella vårdprogrammet för att förebygga livmoderhalscancer innebär stora förändringar jämfört med tidigare rutiner för cervixscreeningen. För kvinnor mellan 30 och 64 år kommer primär cytologisk undersökning av cellproverna att ersättas med primära HPV-analyser, och endast vid HPV-positivitet görs cytologi. Vid cirka 41 års ålder utförs dock både HPV-analys och cytologi.
– Med det nya screeningprogrammet räknar vi med att varje år kunna förebygga ytterligare mellan 50 och 100 fall av livmoderhalscancer i Sverige, säger Joakim Dillner, professor i infektionsepidemiologi och forskningschef på Karolinska Universitets laboratoriet i Solna.

Cervixscreening, det vill säga massunders kningar med cellprovstagning från livmoderhalsen och efterföljande cytologisk undersökning, tillhör de allra mest framgångsrika metoderna för att förebygga cancer. I mitten av 1960-talet diagnostiserades i Sverige varje år cirka 1 000 fall av livmoderhalscancer, men huvudsakligen tack vare cervixscreeningen har incidensen ungefär halverats. Tiotusentals cancerfall har sedan 1970-talet förhindrats, och ännu fler skulle kunna förebyggas med ökat deltagande i screeningprogrammet. De allra flesta
fall av livmoderhalscancer i vårt land drabbar kvinnor som inte deltar i regelbunden cervixscreening. Mellan år 2000 och 2014 diagnostiserades i Sverige varje år i genomsnitt 460 fall av cervixcancer och 150 kvinnor avled i sjukdomen. De senaste åren har det dock skett en ökning, och år 2015 upptäcktes enligt Socialstyrelsens senaste statistik 563 nya fall, den högsta siffran sedan 1980-talet.
– Vi vet inte exakt vad denna ökning beror på, men vi håller på att analysera detta, säger Björn Strander, gynekolog och överläkare, Regionalt cancercentrum väst och ordförande för den arbetsgrupp som har utarbetat det nya vårdprogrammet för cervixcancerprevention. En hypotes är att allt fler kvinnor deltar i screeningen och att vi därför upptäcker fler prevalenta fall av cervixcancer i tidigare stadier, så kallad ”downstaging”.
– En annan hypotes är att förekomsten av humana papillomvirus, HPV, i befolkningen har ökat och att risken att drabbas av HPV-infektion därför har blivit större, fortsätter Björn Strander. Eftersom inte alla kvinnor deltar i screeningen och cytologi-screeningens sensitivitet inte heller är 100-procentig så skulle det kunna vara en förklaring till det ökade antalet fall.

Läs hela artikeln som PDF

 

 

Digital ”Min vårdplan” på gång inom cancervården

Digital ”Min vårdplan” på gång inom cancervården
Alla patienter med cancer ska ha en egen, skriftlig Min vårdplan. Den ska innehålla tidplan för undersökningar och behandlingar, information om cancerrehabilitering, kontaktuppgifter till viktiga personer och svar på praktiska frågor om vad patienten själv kan göra. Min vårdplan ska vara skriven för och med patienten och den ska uppdateras kontinuerligt under vårdprocessens gång.

Fem år efter att en första nationell (pappersbaserad) Individuell vårdplan lanserades i cancervården, är nu idén om en digital Min vårdplan på väg att förverkligas. Genom att anpassa funktioner och utformning till den nationella e-tjänsten Stöd och behandling, som ägs och förvaltas av 1177 Vårdguiden, har förutsättningarna blivit de rätta för att tillsammans med kontaktsjuksköterskor och patienter i cancervården börja testa MVP i ett digitalt format. Med planerad start i april blir patienter med cancer i Uppsala, Linköping, Norrköping och Jönköping de första som får möjligheten att testa en nationell, digital Min vårdplan.

PROJEKT INOM ÄNNU BÄTTRE CANCERVÅRD
Projektet med Individuell vårdplan (IVP) ingick i de första årens överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om den nationella cancerstrategin. IVP började införas under 2013 och har i varierande utsträckning använts inom cancervården sedan dess. Det har dock funnits flera olika varianter över landet och avsaknaden av en modernare lösning har även resulterat i att alla patienter inte erbjudits en individuell vårdplan.

Läs hela artikeln som PDF