Lovande fynd med PD1-antikroppar rapporterades också från svårbehandlade tumörtyper som huvud/ hals-cancer och lever-cancer. DNA-reparationsförmåga, mutationsmängd och bcateninsignalering rapporterades som nya biomarkörkandidater för att förbättra urval av patienter för immunterapibehandlingar. En positiv fas III studie i bröstcancer med CDK4/6 hämmare bekräftade cellcykel-proteiner som”drug-targets”. Diskussionerna om kostnadseffektivitet av nya läkemedel intensifieras och hördes i år också på plenar-sessionen.
”Vi måste få igång användningen av nya läkemedel”
Varje år drabbas ungefär 3800 människor av lungcancer i Sverige. Ungefär lika många dör varje år av sjukdomen. Lungcancer är den femte vanligaste cancerformen i Sverige och bara 15 procent av de drabbade lever efter fem år. Enligt Cancerfondsrapporten 2015 är det den cancersjukdom som dödar flest människor. Rökning är, hos närmare 90 procent av dem som insjuknat, orsaken till sjukdomen. I 10-20 procent av fallen har det med arbetsmiljön att göra, även att utsättas för radongas kan bidra, enligt Klas Kärre, professor i immunologi vid Karolinska Institutet och ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd.
– Men ibland kan vi inte förklara varför en ung, icke-rökare insjuknar. Det kan bero på dagliga mutationer i cellerna som kroppen inte kan laga, men vi vet inte med säkerhet orsaken. I sitt arbete med att förebygga lungcancer har Cancerfonden ett visionärt mål om ett tobaksfritt Sverige år 2025. Ett första steg kan vara att minska exponeringen av tobaksförpackningar.
– Forskning visar att ett förbud mot exponering av tobaksförpackningar minskar förekomsten av lungcancer, framför allt bland unga. Här har exempelvis Australien och Kanada kommit mycket längre än Sverige, fortsatte Klas Kärre. Hösten 2014 skrev Roger Henriksson, professor och överläkare i onkologi och chef för Regionalt cancercentrum Stockholm Gotland, en debattartikel på DN Debatt, ”Screening av lungcancer kan rädda 500 liv per år”.
– Amerikanska studier visar att vi ska screena högriskgrupper. De som är eller har varit storrökare och de som är i åldersspannet 50-70 år hör dit, sa Roger Henriksson vid seminariet. Socialstyrelsen tillsatte en utredning. Roger Henriksson tillade att det snart publiceras en studie i ämnet som gjorts i Europa.
Ny specialdesignad rehabiliteringsvecka för huvud-halscancerpatienter
Stockholms läns landsting erbjuder alla cancerpatienter rehabiliteringsveckor på internat, så kallad specialiserad cancerrehabilitering. Den syftar till att hjälpa patienterna att återgå till ett normalt liv. Det har länge funnits ett önskemål om att patienter som behandlats för cancer i huvud-halsområdet skulle få en samlad riktad rehabilitering som tar hänsyn till just deras problem.
– Vi har gjort trevande försök att bearbeta landstinget så att de eventuellt skulle kunna skapa ett rehabiliteringsinternat för våra patienter. Men jag såg inte hur detta skulle kunna åstadkommas inom rimlig tid, säger Britt Nordlander, docent och överläkare på Karolinska Sjukhuset. Varje år diagnostiseras cirka 1300 patienter med huvud- och halscancer som är ett samlingsbegrepp för tumörer i läpp, munhåla, svalg, struphuvud, näsa, bihålor och spottkörtlar. Överlevnaden för denna patientgrupp är 76 procent efter fem år, men varierar mellan 29 och 92 procent beroende på diagnosgrupp. – Är man opererad och/eller strålad mot halsen eller munnen innebär det oftast svårigheter som tar tid att lära sig hantera, säger Britt Nordlander.
Överdiagnostik vid Prostatacancerscreening
Överdiagnostik vid Prostatacancerscreening
Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige. Varje år får ca 9000 män diagnosen. Sverige har dessutom en av världens högsta prostatacancer mortaliteter. Cirka 2400 män dör årligen i sjukdomen.1 I Sverige tilllämpas nationella screeningprogram för livmoderhals- bröstoch sedan en tid också tjocktarmscancer. Motsvarande program för prostatacancer saknas. Många män gör istället PSAtester på eget initiativ, så kallad opportunistisk screening. Opportunistisk PSA-screening är utbrett och man uppskattar att ungefär hälften av männen i screeningålder (55-69 år) har PSA-testat sig.2 Det finns dock ingen nationell rekommendation för hur ett sådant testprogram skall vara utformat och det finns heller inte vetenskapliga bevis för att denna form av screening är effektiv. Man uppskattar att ungefär hälften av de män som diagnostiseras med screeningupptäckt prostatacancer kan vara överdiagnostiserade. Med överdiagnostik menas diagnos av en cancer som i avsaknad av screening inte hade diagnostiserats under mannens livstid. Överdiagnostik leder till att ”friska” män får en cancerdiagnos och riskerar att behandlas i onödan (överbehandling). Den botande behandlingen för prostatacancer, radikal prostatektomi och strålbehandling, är förknippad med biverkningar som till exempel nedsatt potens, urinläckage och tarmbesvär vilka har en negativ effekt på livskvaliteten.
Äldre män underbehandlas
Överbehandling av prostatacancer diskuteras mycket. Allt fler män med lågriskcancer påbörjar aktiv monitorering istället för att behandlas. Att det i Sverige finns en utbredd underbehandling av män med en potentiellt botbar högrisk prostatacancer utan spridning har inte uppmärksammats lika mycket. Det är mycket stora skillnader mellan olika landsting i behandlingen av denna patientgrupp.
EN HISTORISK BAKGRUND
Sedan blodprovet PSA infördes för prostatacancerdiagnostik kring år 1990 har ett stort antal män diagnostiserats med en liten, organbegränsad, högt eller medelhögt differentierad prostatacancer. Till att börja med var entusiasmen stor för att operera eller strålbehandla män med denna typ av prostatacancer. Resultaten blev utmärkta. De flesta männen kunde botas. Aggressiv, lågt differentierad prostatacancer skulle man däremot inte ge sig på, eftersom en stor andel av patienterna fick återfall. De eventuella vinsterna med en lokal behandling bedömdes inte uppväga biverkningarna från urinvägar, ändtarm och sexuell funktion. Ett exempel på denna pessimistiska inställning är att män med lågt differentierad cancer inte ingick i den numera världsberömda studien SPCG-4, i vilken män med lokaliserad prostatacancer randomiserades mellan operation (radikal prostatektomi) och exspektans med senare hormonell behandling1. Eftersom man begränsade sig till att operera och strålbehandla män med mer beskedlig prostatacancer, var det praxis att inte erbjuda botande behandling till män över 70 år. De förväntades dö av andra orsaker innan deras prostatacancer skulle hinna utveckla sig till en dödlig sjukdom. Inte oväntat begränsade sig överlevnadsvinsten med operation i SPCG-4 till män under 65 år, medan man inte påvisade någon positiv effekt av att operera män över 65 års ålder.
