Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Att delta i läkemedelsstudier: Bidrar till mer kunskap – men ger inte bättre medicinsk behandling

Patienter som är med i läkemedelsstudier får inte bättre medicinsk behandling än andra patienter. Det visar en ny studie ledd från Uppsala universitet som publicerats i BMC Cancer och som därmed bekräftar resultaten från en studie från 2004. ”Det är en vanlig uppfattning bland både vårdpersonal och patienter att det går bättre för patienter som är med i en studie. Men vi kan inte hitta något kvalificerat stöd för att det skulle vara så”, skriver här Tove Godskesen, forskare vid Centrum för forsknings- & bioetik, CRB, vid Uppsala universitet, och studieansvarig.

Enligt WHO orsakas ett dödsfall av sex av cancer1. I Sverige drabbas var tredje person av cancer under sin livstid2. En viktig förutsättning för framtagandet av nya eller bättre cancerbehandlingar är att de kan testas på frivilliga patienter i vetenskapliga studier, så kallade kliniska prövningar. Därför är forskning och cancervård idag nära sammanflätade. Vi har i tidigare gjorda studier i Sverige sett att många patienter deltar i kliniska prövningar för att därigenom få tillgång till bästa möjliga behandling3-6. Patienter letar ofta efter studier på nätet och vi har funnit att de riskerar få bristfällig information om tidiga kliniska prövningar, ofta utan att de risker som de experimentella studierna kan innebära saknas7.

Denna problematik förstärks av medias ofta mycket positiva men onyanserade rapportering om genombrott som sker i studier. Hur ser vårdpersonal på saken? I en studie av Peppercorn och kollegor8 från 2004 hävdade författarna att det finns en allmänt utbredd åsikt inom onkologin om att kliniska prövningar är den bästa behandlingen för cancerpatienter. Detta är betydelsefullt: Om den bästa behandlingen för cancerpatienter ges inom ramen för läkemedelsstudier borde alla patienter uppmuntras att delta, eftersom standardbehandlingen bara skulle vara näst bäst, enligt författarna.

Läs hela artikeln

Ny kunskap om uvealt melanom – implikationer för behandling

Forskare vid Sahlgrenska akademin och Sahlgrenska Universitetssjukhuset har kartlagt arvsmassan i metastaser från uvealt melanom, den svåra formen av melanom som utgår från ögat. Kartläggningen ger bland annat nya insikter om hur metastaser uppkommer och hur immunceller som infiltrerar tumörerna ser ut. Studien ger hopp om nya angreppssätt och refereras här av Jonas Nilsson, professor i experimentell cancerkirurgi på Sahlgrenska Center för cancerforskning.

Melanom uppkommer när pigmentcellerna, melanocyterna, drar på sig mutationer och börjar dela sig okontrollerat. Eftersom solens UV-ljus kan leda till både mutationer och inflammation i huden är den vanligaste platsen från vilken melanom uppkommer i ljushyade just i den solexponerade delen av huden. Mörkhyade personer däremot har inte lika mycket solningsinducerad melanom utan kan istället utveckla melanom i exempelvis handflatan eller under huden, så kallat akralt melanom. Dessutom kan både ljus- och mörkhyade personer utveckla slemhinnemelanom exempelvis i mun, läpp, näsa och anus, även om det är ovanligt. En annan ovanlig melanomform är uvealt melanom som utgår från ögat. Uvealt melanom uppkommer i ögats uvea som består av regnbågshinnan (iris), ciliärkroppen och åderhinnan. 80 individer om året i Sverige utvecklar uvealt melanom. Inga säkra riskfaktorer finns, förutom en nord-sydlig gradient av fall i Europa med flest patienter i Norden. En del studier antyder att blått ljus såsom vid svetsning och från dataskärmar skulle kunna vara en riskfaktor, men givet att sjukdomen är relativt ovanlig är inte epidemiologin enkel att göra för att få fram starka bevis.

Behandlingen sker genom att antingen strålbehandla tumören i ögat eller i vissa fall operera bort hela ögat, och detta botar cirka 50 procent av patienterna. Om däremot tumören sprider sig utanför ögat är prognosen mycket dålig och ytterst få överlever. Metastaser av uvealt melanom kan uppkomma tidigt efter strålning eller kirurgi av ögat, men ibland tar det flera år efter den primära tumören behandlats innan metastaser detekteras. Uvealt melanom sprider sig framförallt till lever, vilket är svårupptäckt med radiologi, och anledningen till denna tropism är inte utrett. Det finns hypoteser om att mikromiljön passar bäst i levern, att levern producerar olika tillväxtfaktorer eller att tumörcellerna lättare kan gömma sig för immunsystemet i den immunsuppressiva miljön som finns i levern. Samtliga är rimliga hypoteser med vissa prekliniska evidens men i avsaknad av en riktigt bra djurmodell för uvealt melanom har det varit svårt att helt reda ut denna process.

Läs hela artikeln

 

Rektalcancer: Risk för lokalt recidiv är beroende av RESEKTIONSMARGINAL

Rektalcancer är en sjukdom där behandlingsresultaten förbättrats kraftigt de senaste decennierna. Behandling för ändtarmscancer sker med antingen endast kirurgi eller kirurgi i kombination med onkologisk neoadjuvant behandling. Kirurgisk radikalitet, mikroskopisk marginal mellan tumörvävnad och frisk vävnad, är av stor betydelse för att minska risken för lokalrecidiv och öka överlevnaden. Det skriver specialistläkaren Erik Agger med flera i en översikt av ämnesområdet.

Ändtarmscancer är en av Sveriges vanligaste cancerformer och incidensen ökar i alla åldersgrupper. Varje år diagnostiseras cirka 2000 fall1. Prognosen är starkt beroende av hur långt cancern har hunnit växa i kroppen. Av stor betydelse för möjligheten till botande behandling är om primärtumören hunnit sprida sig från ändtarmen till något annat organ eller om sjukdomen är lokaliserad endast till ändtarmen. Primärtumören kan ha hunnit växa olika mycket i omgivande vävnad vid diagnos vilket har betydelse för vilken behandling som blir aktuell. Ändtarmscancer som växer långt ut i omgivande vävnad eller redan har vuxit över på omgivande organ är att betrakta som lokalt avancerad och kräver ofta onkologisk förbehandling för att radikal, botande, kirurgi ska bli möjlig. Förbehandling kan ges som endast strålbehandling eller i kombination med kemoterapi. Över tid kan allt fler patienter erbjudas botande behandling med kirurgisk och onkologisk behandling.

ALLT FÄRRE LOKALRECIDIV
För att kirurgi vid ändtarmscancer ska anses vara potentiellt botande krävs att all tumörvävnad med tillhörande blodkärl och lymfkörtlar avlägsnas vid operationen med adekvata marginaler. Alla preparat undersöks efter operationen av patolog enligt ett standardiserat protokoll. I samband med denna undersökning mäts resektionsmarginalen, alltså avståndet mellan tumörvävnad och där kirurgen skurit bort preparatet. Storleken på den cirkumferenta resektionsmarginalen (CRM) har visat sig ha stor betydelse för risken att återfå cancersjukdomen i lilla bäckenet, så kallat lokalrecidiv2. Historiskt har lokalrecidiv av ändtarmscancer varit ett betydande problem för patienten med stort lidande och liten möjlighet till bot som följd. Förekomsten av lokalrecidiv har minskat och Svenska kolorektalcancerregistret (SCRCR) anger incidensen efter ändtarmscancer i stadium I-III till 2,7–4,3%3.

Idag anses risken för lokalrecidiv kraftigt öka ifall CRM är ≤1,0 mm4,5. Noggrann planering av kirurgin och onkologisk förbehandling visar att lokalt radikal kirurgi uppnås i omkring nio fall av tio enligt siffror från SCRCR3. Alla patienter som har en resektionsmarginal ≤1,0 mm utvecklar dock inte lokalrecidiv. Det gäller både om marginalen är strax under 1,0 mm eller kanske i värsta fall om det inte finns någon marginal mellan tumör och frisk vävnad; det vill säga CRM 0,0 mm. Vi har studerat hur det gått för patienter som har blivit behandlade för ändtarmscancer men där den kirurgiska resektionsmarginalen varit ≤1,0 mm6. Huvudsyftet med denna retrospektiva studie var att ta reda på hur det gått för patienterna avseende risken för lokalrecidiv. Patientdata inhämtades från SCRCR för åren 2005 – 2013 och medeluppföljningstiden var 51 månader. Totalt identifierades 12 146 patienter under perioden varav 8 392 uppfyllde inklusionskriterierna. 739 patienter var opererade med CRM ≤1 mm och 7 653 med CRM >1 mm (Figur 1). Patienterna indelades i undergrupper utifrån exakt CRM (0 mm, 0,1 – 1 mm, 1,1 – 1,9 mm och ≥2 mm) som sedan följdes upp avseende förekomsten av lokalrecidiv. Som väntat var lokalrecidiv vanligare bland patienterna med resektionsmarginal ≤1 mm och 8,9 % (n=66) lokalrecidiv diagnostiserades i denna grupp. Bland patienterna med resektionsmarginal >1 mm förekom lokalrecidiv hos 3,3 % (n=256)6. Även om risken alltså var större för lokalrecidiv bland patienterna med CRM under nivån som anses adekvat (>1,0 mm) var det över 90 % som inte utvecklade lokalrecidiv.

Läs hela artikeln

Ny studie om lokalt avancerad prostatacancer: Mer behandling och bättre överlevnad

En tiondel av de män som årligen får diagnosen prostatacancer har en allvarlig form där cancern spridit sig utanför prostata kapseln. Utan behandling är prognosen för de här männen dålig. En registerstudie från Uppsala universitet visar att radikalbehandling, det vill säga strålterapi eller operation, allt oftare sätts in vilket minskat dödligheten. Här beskriver forskaren och underläkaren Andri Wilberg Orrason, hur forskargruppen gått igenom data från Nationella prostatacancerregistret och Dödsorsaksregistret för att försöka ta reda på hur rekommendationerna följts och hur det påverkat överlevnaden.

Varje år diagnostiseras i Sverige ungefär 1 000 män med lokalt avancerad prostatacancer (PCa) – en cancerform med dålig prognos. Flera kliniska studier har tidigare kommit fram till att strålbehandling tillsammans med hormonbehandling förlänger livet på män med lokalt avancerad PCa1-4. Men det är okänt om den fördel som observeras i dessa kliniska studier också kan uppnås på befolkningsbasis. Vårt mål var därför att värdera påverkan på behandling och PCa-död av tidigare randomiserade studier som har visat minskad PCa-dödlighet bland män behandlade med strålbehandling samt hormonterapi.

Primär radikalbehandling och dödlighet bland alla män med lokalt avancerad PCa värderades i fyra olika tidsperioder mellan 2000 och 2016 i Sverige. Alla fall var identifierade genom Prostate Cancer data Base Sweden (PCBaSe), en forskningsdatabas med information från Nationella Prostatacancerregistret (NPCR), Dödsorsaksregistret och andra sjukvårdsregister5. Lokalt avancerad PCa var definierad som kliniskt lokalt stadium T3 eller T4, PSA <100 ng/ml, alla N-stadium och Gleason Grad Grupper (GGG), utan evidens av spridd sjukdom. Alla N-stadium inkluderades för att undvika eventuell bias när olika tidsperioder jämförs eftersom lymfkörtelutrymning oftare utfördes i början av studieperioden. Komorbiditet klassificerades mha Charlson Comorbidity Index (CCI)6. Radikalbehandling – antingen radikal strålbehandling, med eller utan hormonbehandling, eller radikal prostatektomi skulle vara utförd senast sex månader efter diagnosdatum.

Uppföljning började vid diagnosdatum och slutade vid död, migration, eller vid slutet av uppföljningen som var 31 december 2017. Kumulativ incidens av PCa-död beräknades med andra dödsorsaker som competing risk. Tre olika Cox regressionsanalyser utfördes för att värdera sambandet mellan tidsperiod och risken av PCa-död och alla dödsorsaker: 1) Ojusterad 2) Justerad för ålder, PSA, T- och M-stadium (T3, T4, M0, Mx), komorbiditet (CCI 0, 1, 2+), civil status och utbildningsnivå 3) Ytterligare justerad för radikalbehandling, det vill säga strålbehandling eller prostatektomi.

RESULTATEN – SÅ SÅG DE UT
20 350 män med lokalt avancerad PCa registrerades i NPCR under studieperioden (tabell 1). En stark gradmigration observerades med ökning i GGG 4 och 5 från 27 % 2000–2003 upp till 48 % 2012–2016 (figur 1). Däremot var både PSA och distributionen av T-stadium nästan oförändrade. Andelen män som fick primär radikalbehandling för lokalt avancerad PCa ökade stegvis från 15 %, 25 %, 33 % till 43 % under studieperioden (tabell 2). Denna ökning var speciellt stark bland män 65–74 år, där antalet behandlade män ökade från 23 % till 74 %, medan nästan inga män över 80 år fick radikalbehandling (n=48, 1%). Fler män behandlades med radikal strålbehandling (n=4 174) än med radikal prostatektomi (n= 1 210) (22 % vs 6 %). Mellan 2000–2003 och 2012–2016 ökades användning av strålbehandling från 660 (12 %) till 1 435 (33 %) och prostatektomi ökades från 165 (3 %) till 448 (10 %). Data om hormonbehandling var tillgänglig från 2006. Under perioden 2006–2016, fick 90 % av de män som strålbehandlades också hormonbehandling7 . Data om adjuvant eller salvagestrålbehandling var tillgängliga från 2007 till 2015. 227/698 (33 %) män som genomgick prostatektomi under denna period blev strålbehandlade i senare skede. Däremot utfördes prostatektomi sällan efter strålbehandling; enbart 26/4 174 (1 %) män genomgick salvage prostatektomi mellan 2000–2016.

Läs hela artikeln

Data för total överlevnad för Nubeqa vid icke-metastaserad prostatacancer publicerade

Resultaten från den slutgiltiga analysen av fas III-studien ARAMIS visar signifikant förlängd total överlevnad (OS) för darolutamid. Övriga sekundära effektmått visade också signifikant förbättring.

Läs det engelska pressmeddelandet HÄR