Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Daniel Öhlund – Passionerad och envis inom det svåra området pankreascancer

Tyvärr, det finns inget mer att göra. Det är en mening som Daniel Öhlund med visst fog skulle kunna säga till sina patienter. Men det är ord som denne passionerade och prisbelönte pankreascancerforskare aldrig skulle drömma om att ta i sin mun. Envishet är ett av hans främsta karaktärsdrag och han är fast besluten att hitta nya behandlingar mot denna sjukdom som är en av de dödligaste cancerformerna.

Man brukar ibland säga att någon har gått den långa vägen fram till ett visst mål. När det gäller Daniel Öhlund skulle man kunna säga att han hittills har gått en ovanligt krokig väg fram i sin karriär. Trots att han bara är 41 år har denne vänlige norrlänning redan hunnit med många – och lite häpnadsväckande – saker i livet. Vi tar det från början, en början som nästan låter lite biblisk.
– Jag föddes i byn Övre Tväråsel utanför Älvsbyn i Norrbotten och jag är nummer fyra av sex bröder. Vi är födda under en 20-årsperiod och vi har alla gjort olika val i livet. Jag är bosatt i Umeå och är den som har flyttat längst från hembyn. Familjen Öhlund med de sex sönerna utgjorde en ansenlig del av befolkningen i Övre Tväråsel som består av cirka 90 invånare.

– Vi var 38 elever i skolan, fördelade på sex årskurser, berättar han och tillägger att ingen av föräldrarna har någon akademisk bakgrund. Men det som krokigt ska bli ska böjas i tid heter det och redan på lågstadiet var det uppenbart vad Daniel var intresserad av.
– Jag fick ett mikroskop som liten och jag tyckte tidigt att biologi var spännande. När vi skulle svara på frågan ”Vad vill du bli som stor” i skolan skrev jag: Jag vill bli forskare, en som upptäcker saker. Han minns att han fantiserade om att vara först med att hitta något som ingen annan hade sett – och det handlade inte bara om biologi.
– Jag var även väldigt intresserad av rymden och funderade ett tag på att läsa teknisk fysik.

Läs hela forskarporträttet

Möjlig behandling mot småcellig lungcancer presenterad på WCLC

AMG 757, en DLL3-riktad BiTE-molekyl med förlängd halveringstid, visar lovande effekt mot småcellig lungcancer. Det visar nya fas I-data som presenteras vid World Conference on Lung Cancer.

– Resultaten talar för att AMG 757 har potential att bli ett meningsfullt behandlingsalternativ för patienter med denna svårbehandlade form av lungcancer, säger Salomon Tendler, MD, PhD, specialistläkare vid onkologiska kliniken på Karolinska Universitetssjukhuset och expert på småcellig lungcancer.

Småcellig lungcancer (SCLC) är en aggressiv neuroendokrin tumörsjukdom med hög återfallsrisk och dyster prognos. I Sverige diagnostiseras cirka 400 patienter per år med SCLC, vilket motsvarar en dryg tiondel av det totala antalet lungcancerfall. Medan framstegen inom behandling av icke-småcellig lungcancer har varit många och stora på senare år har utvecklingen varit betydligt mindre gynnsam vid småcellig lungcancer.

De behandlingar som finns att tillgå idag är huvudsakligen platinabaserade cytostatikaregimer som ger begränsad terapeutisk nytta. Därmed finns ett trängande behov av nya, mer effektiva behandlingsalternativ vid SCLC.

Vid World Conference on Lung Cancer som hölls 28–31 januari, i år virtuellt, presenteras hoppingivande data från en pågående fas I-studie som utvärderar AMG 757 vid småcellig lungcancer. AMG 757 är en så kallad BiTE-molekyl med förlängd halveringstid som binder bispecifikt, dels till DLL3, ett protein som överuttrycks på ytan av tumörceller vid SCLC, dels till CD3 på patientens egna T-celler. Effekten blir att T-cellernas cytotoxiska potential kanaliseras till att döda just de celler som överuttrycker DLL3, ett protein som uttrycks i ytterst liten utsträckning av normala celler.

Resultaten visar på en lovande antitumoral aktivitet. Närmare 16 procent av patienterna uppnådde bekräftad partiell respons (PR) medan nästan var tredje, 28,9 procent uppnådde stabil sjukdom.

– Med tanke på att utvecklingen inom behandlingen av småcellig lungcancer i det närmaste stått stilla de senaste decennierna, förutom små framsteg med immunoterapi, är det hoppingivande att patienter med SCLC stadium IV som har genomgått flera behandlingsomgångar svarar på AMG 757, säger Dr. Salomon Tendler som ägnat stora delar av sin forskning åt olika aspekter av småcellig lungcancer. Dessutom är det viktigt att poängtera att biverkningsprofilen tycks vara hanterbar I de flesta fallen.

Om studien
Study Evaluating Safety, Tolerability and PK of AMG 757 in Adults With Small Cell Lung Cancer (NCT03319940) är en first-in-human doseringsstudie med utvärdering av säkerhet och tolerans för AMG 757 vid SCLC som primärt effektmått. Studien syftar också till att bestämma den maximalt tolererade dosen eller den rekommenderade fas II-dosen av AMG 757. Sekundära effektmått inkluderade farmakokinetisk karakterisering och utvärdering av preliminär antitumöraktivitet. Därutöver utvärderades immunogenicitet, biomarkörer och målprotein.

I studien administrerades AMG 757 i åtta olika dosnivåer, 0,003–10,0 mg, intravenöst varannan vecka med/utan dosstegning. De 40 patienterna i studien (medianålder 64 år) hade SCLC som progredierade eller återkom efter ≥1 platinabaserad behandling. 17 av dem hade genomgått PD-1/PD-L1-behandling. Antitumoral aktivitet bedömdes med hjälp av modifierad RECIST 1.1. Tumör-DLL3-uttryck bedömdes genom immunhistokemi. T-cellsaktivering och cytokinprofiler utvärderades före och efter behandling med AMG 757.

Stabil sjukdom rapporterades för 11 (28,9%). En patient har pågående obekräftad PR i DL8. Utvärdering av DL8 pågår. Patienter med bekräftad PR hade en median på 2 (1–4) tidigare behandlingslinjer och svarstiden var 1,9+ till 9,4+ månader. DLL3-uttryck på vilken nivå som helst observerades i 31 av 32 (96,9%) patienttumörprover, med övergripande H-score 40–300. Tumörkrympning inträffade över ett brett spektrum av DLL3-uttryck (H-score, 55–300).

Medianbehandlingstiden var 6,1 veckor (0,1–59,4). Biverkningar inträffade hos 39 (97,5 procent) av patienterna, vilket resulterade i behandlingsavbrott hos fyra (10,0 procent). 32 (80,0 procent) av biverkningarna var behandlingsrelaterade, inklusive sju (17,5 procent) av grad ≥3 och en (2,5 procent) grad 5 (pneumonit). Cytokinfrisättningssyndrom (CRS) rapporterades hos 18 (45,0 procent) av patienterna. Fem patienter (12,5 procent) fick CRS av grad 2, inget fall av CRS grad ≥3 rapporterades. CRS, i första hand manifesterat som feber med eller utan hypotoni, var reversibelt och kunde hanteras med stödjande vård, kortikosteroider och/eller anti-IL-6-behandling.

Kort om BiTE
BiTE (bispecific T-cell engager) är Amgens plattform för målriktade immunoonkologiska terapier. BiTE-molekyler är uppbyggda av två olika antikroppsstrukturer: en som binder till CD3 som finns på T-celler, och en som binder till ett tumörspecifikt antigen, i detta fall DLL3 (delta-like ligand 3), vilket aktiverar den cytotoxiska potentialen hos T-celler för att eliminera detekterbar cancer.

Vissa BiTE-molekyler, däribland AMG 757, är dessutom half-life extended (HLE), vilket innebär att de är konstruerade på så vis att halveringstiden är förlängd och därmed kan utöva sin effekt under längre tid innan de elimineras från kroppen.

Mer information om BiTE-plattformen finns på AmgenBiTETechnology.com.

AMG 757 kommer även att prövas vid neuroendokrin prostatacancer, A Study of AMG 757 in Participants With Neuroendocrine Prostate Cancer.

Viktigt erfarenhetsutbyte – och nya studiedata vid ESMO och CTOS

Det har varit ett annorlunda år för alla, och det har inte minst speglats i hur nationella och internationella konferenser har genomförts. Här följer ett axplock av nyheter från sarkomvärlden från två stora internationella kongresser; ESMO och CTOS, Connective Tissue Oncology Society, förmedlade av Andri Papakonstantinou, biträdande överläkare vid Sarkomcentrum på Karolinska Universitetssjukhuset.

ESMO har ett oerhört stort antal deltagare varje år och hade det numera mer och mer vanliga upplägget med presentationer och några skriftliga frågor från deltagare. CTOS hade en mycket uppskattad och lyckad helt kvinnlig programkommitté, ledd av dr Kirsten Sundby Hall från Rikshospitalet i Oslo. Dr Sundby Hall har under flera år utfört ett fantastiskt arbete för sarkomvården genom Skandinaviska Sarkomgruppen (SSG). CTOS-kommittén valde ett annorlunda upplägg för det digitala mötet som blev mycket uppskattat; det gavs mer plats för frågor och diskussioner av en expertpanel och forskare från de olika projekt som presenterades. Detta upplägg gav ökad möjlighet till utbyte av erfarenheter, en mycket viktig tillgång vid sällsynta diagnoser som sarkom.

I år firade CTOS dessutom 25 år, vilket uppmärksammades med en lysande presentation av dr Shreyas Patel. Några subtyper av sarkom är extremt sällsynta vilket försvårar forskning och utveckling i ämnet. Dr Silvia Stacchiotti och dr Paolo Casali är ledande i ett betydelsefullt försök att öka samarbetet mellan flera centra och forskare runt om i världen. Ett återkommande samtalsämne är vikten av bra och jämförbara ”real world”-data som kan kombineras för att ge mer kunskap om tumörbiologi och eventuella behandlingsmetoder, med hänsyn taget till de olika svårigheterna att genomföra stora randomiserade studier i en så ovanlig tumörgrupp. Exempelvis epiteloid hemangioendoteliom uppmärksammades med en presentation på ESMO med retrospektiva data från olika centra. Man lyfter fram variationerna i sjukdomsförlopp mellan olika fall och där ett internationellt samarbete har utvecklats för att arbeta fram expert-baserade riktlinjer för denna ovanliga sjukdom.

Patienternas preferens i det som anses viktigt vid diskussion av bromsande behandling är ett angeläget ämne och det lyftes fram på ESMO med en studie som presenterades av dr Younger.
Studien visade tydliga skillnader mellan unga patienter där samtliga uppskattar livslängden som det viktigaste, och äldre – där två tredjedelar tyckte att livskvalitet är lika viktig eller till och med viktigare än livslängden. Samma studie visade också variationer i vad olika personer förväntade sig av behandlingen, med tydliga kulturella skillnader. Denna studie betonar vikten av patientdelaktighet och respekt för den enskilda patientens kultur och värderingar när individuella bedömningar görs inför upprättande av behandlingsplan.

Läs hela referatet

Pankreasenzymbehandling vid palliation

Pankreas har en endokrin och en exokrin del. Vid pankreascancer har den endokrina delen uppmärksammats under lång tid, inte minst eftersom man haft som hypotes att diabetes typ 2 varit en etiologisk faktor för exokrin pankreascancer01–03. Avseende den exokrina pankreasfunktionen spelar den emellertid en betydande roll i den andra tidsaxeln för pankreascancer; efter radikaloperation04 respektive i det skedet då patienterna inte längre är botbara. Här redovisas en del av litteraturen som handlar om enzymbehandling vid pankreascancer som inte kunnat opereras bort.

Viktförlusten vid pankreascancer – före och efter diagnosen – drabbar i princip alla patienter. För en liten del av patienterna är den ofrivilliga viktnedgången det som för patienten till läkaren, men så gott som alla visar sig vid diagnostillfället ha gått ner signifikant i vikt. I vetenskapliga studier uppfyller cirka 85 procent av samtliga kraven på cachexi under någon del av cancersjukdomen05 och för en betydande del av patienterna är den gradvisa anorexin och malnutritionen den viktigaste negativa faktorn när patienternas livskvalitet ska värderas.

Graden av prediagnostisk viktförlust korrelerar också till behandlingsframgång och återstående livslängd06–08 liksom graden av uppmätt exokrin pankreasinsufficiens09. Man bör dock förstå att övervikt är en riskfaktor för att få pankreascancer och även om den överviktige förlorar upp till 25 procent av sin kroppsvikt beroende på pankreascancern kan vederbörande fortfarande vara normalviktig om vikten bedöms med – det vanliga – Body Mass Index (BMI)10. Redovisning av pankreaspatienternas viktförlust – förutom i kilo jämfört med före sjukdomsdebuten – är svår eftersom det saknas definitioner och standardiserade behandlingsstrategier 08, 11, 12.

Cachexin vid pankreascancer är, liksom vid andra cancerformer (vad man idag vet), multifaktoriell och involverar förlust av muskelmassa med eller utan samtidig minskning av fettväven samt dessutom systemisk inflammation. Den grundläggande, utlösande faktorn är dock till största delen okänd12. Kvarstår gör dock att anorexin och malnutritionen är ett gissel för pankreascancerpatienten, och varje del av symtomen som kan behandlas är väsentlig.

Läs hela artikeln

Immunicum – del av Sveriges långsiktiga satsning på ATMP

ATMP (Advanced Therapy Medicinal Products) är förkortningen för det många anser kommer att utgöra en viktig del i framtidens cancerläkemedel. Den internationella konkurrensen är stenhård inom detta område men Sverige hoppas så småningom kunna bli världsledande när det gäller utveckling och användning av dessa avancerade terapier.

De svenska biotechbolagen Immunicum AB och Asgard Therapeutics utvecklar avancerade produkter mot cancer som baseras på en speciell typ av vita blodkroppar, så kallade dendritiska celler. Immunicum befinner sig i en framskriden klinisk utvecklingsfas medan start up-bolaget Asgard Therapeutics är i preklinisk fas. Immunicum AB grundades 2002 av en forskargrupp ledd av docent Alex Karlsson-Parra, tidigare överläkare i klinisk immunologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Bolaget har sedan grundandet gjort stora framsteg och har idag 14 anställda, en mycket välfylld kassa, GMP-produktion i Tyskland av läkemedelskandidaten ilixadencel, etablerade samarbeten med Pfizer och Merck och är sedan 2013 noterat på Nasdaq Stockholm. Bolagets huvudprodukt ilixadencel har utvärderats i flera kliniska studier i olika solida tumörindikationer, inklusive metastaserad njurcancer, metastaserad levercancer och gastrointestinala stromala tumörer (GIST) samt i kombination med olika typer av standardbehandling som tyrosinkinashämmaren sunitinib och checkpointhämmaren pembrolizumab.

SMIDIGARE PROCESS
Ilixadencel består av allogena (från främmande givare) proinflammatoriskadendritceller och har utvecklats med syfte att inducera en immunaktivering riktad mot cancerpatientens
egna unika tumörspecifika antigen (så kallade mutations-deriverade neoantigen) när ilixadencel injiceras direkt in i tumören.
– Detta angreppssätt eliminerar behovet av en tidskrävande och kostsam karaktärisering och produktion av dessa tumörspecifika antigen som vissa andra företag använder sig av vid framställning av terapeutiska cancervacciner, förklarar, Alex Karlsson-Parra, forskningschef på Immunicum.
– I början av 2020 blev vi utvalda att muntligt presentera de mycket positiva data vi erhållit från den randomiserade fas II-studien MERECA på ASCO-SITC Clinical Immuno-Oncology- symposiet i USA. Detta ser vi som ett klart erkännande från det medicinska och vetenskapliga samfundet. I MERECA-studien utvärderas den kliniska effekten av intratumoralt injicerat ilixadencel i kombination med sunitinib hos patienter med nydiagnostiserad, metastaserad njurcancer. Presenterade data visade att bekräftat objektivt tumörsvar (ORR) för ilixadencel-gruppen var 42,2 procent (19/45) jämfört med 24,0 procent (6/25) för kontrollgruppen som endast behandlades med sunitinib.

Läs hel artikeln