Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Nya rekommendationer av NT-rådet för Opdivo

NT-rådet rekommenderar Opdivo i kombination med kemoterapi som en första linjens behandling vid avancerad adenocarcinom i magsäcken, magmunnen eller matstrupen

NT-rådet beslutade den 19 november 2021 att rekommendera Opdivo (nivolumab) i kombination med kemoterapi som en första linjens behandling vid avancerad adenocarcinom i ventrikeln, gastroesophageala övergången eller esofagus. För vuxna patienter i Sverige innebär beslutet tillgång till ytterligare behandlingsalternativ i första linjens behandling.

Opdivo vid mag-, magmun- eller matstrupscancer är avsett för behandling av ett tillstånd med mycket hög svårighetsgrad där behandlingsalternativen är begränsade och inga större framsteg har gjorts under de senaste åren.

NT-rådets beslut innebär att Opdivo i kombination med fluoropyrimidin- och platinabaserad kemoterapi bör användas i första linjens behandling av vuxna patienter med HER2-negativt avancerat eller metastaserande adenocacinom i ventrikeln, gastroesofageala övergången eller esofagus, vars tumörer uttrycker PD-L1 ≥5 enligt metoden combined positive score (CPS).

– Indikationen godkändes av den europeiska kommissionen i oktober och det är glädjande att NT-rådet nu kommer med rekommendationen som innebär att det vid första linjens behandling kommer finnas fler behandlingsmöjligheter för denna svåra cancerform och för en patientgrupp som hittills haft begränsade behandlingsalternativ, säger Karin Andersson, medicinsk chef på Bristol Myers Squibb Sverige.

NT-rådet baserar rekommendationen på överlevnadsdata från en randomiserad fas 3-studie, Checkmate-649, där Opdivo i kombination med kemoterapi jämförs med enbart kemoterapi. Resultaten från studien visade statistiskt signifikant klinisk förbättring både för total överlevnad och progressionsfri överlevnad vid behandling med Opdivo i kombination med kemoterapi.

Tillförlitligheten i den vetenskapliga dokumentationen för Opdivo bedöms av NT-rådet tillräcklig för att avge denna rekommendation. Bedömning har gjorts i samråd med nationella arbetsgruppen för cancerläkemedel (NAC) och aktuell nationell vårdprogramgrupp inom Regionala cancercentrum (RCC).

Läs NT-rådets rekommendation här

Om ventrikelcancer

Tumörer i ventrikeln (magen), är den femte vanligaste cancerformen i världen och den fjärde vanligaste orsaken till cancerrelaterade dödsfall globalt. Varje år diagnosticeras circa 136 000 nya fall av ventrikelcancer i Europa och i Sverige får cirka 850 patienter diagnosen ventrikelcancer varje år. Precis som cancer i gastroesofageala övergången (magmunnen) så är ventrikelcancer primärt av adenocarcinomtyp. De flesta diagnostiseras när sjukdomen har nått ett avancerat stadium. Vid HER2-negativitet har överlevnaden för patienter med avancerad diagnos legat under ett år.

Om matstrupscancer

Tumörer i matstrupen (esofagus), även kallat esofaguscancer, är den tionde vanligaste cancerformen i världen och den sjätte vanligaste orsaken till cancerrelaterade dödsfall globalt. Varje år diagnostiseras cirka 53 000 nya fall av matstrupscancer i Europa och i Sverige får cirka 500 personer diagnosen matstrupscancer varje år. De två vanligaste typerna av matstrupscancer är adenokarcinom och skivepitelcancer, och i Sverige är omkring 60% av all nydiagnostiserade matstrupscancer av typen adenocarcinom. De flesta diagnostiseras när sjukdomen har nått ett avancerat stadium och påverkar patientens dagliga liv, inklusive deras förmåga att äta och dricka.

Om CheckMate-649

Effekt och säkerhet av nivolumab plus kemoterapi har utvärderats i en öppen randomiserad fas-3 studie, Checkmate-649, där 1581 patienter med avancerad cancer i magsäck, i övergången mellan matstrupe och magsäck eller cancer i matstrupen randomiserades till antingen nivolumab plus kemoterapi eller kemoterapi. Primära endpoints var total överlevnad (OS) och progressionsfri överlevnad (PFS). I studien visade nivolumab i kombination med kemoterapi en statistiskt signifikant och klinisk förbättring av OS och PFS jämfört med enbart kemoterapi vid första linjens behandling av patienter med avancerad cancer i magsäck, i övergången mellan matstrupe och magsäck eller cancer i matstrupen. För patienter med CPS ≥5 var median OS 14,4 månader (95 % KI 13,1–16,2) i nivolumab/kemoterapigruppen och 11,1 månader (95 % KI 10,0–12,1) i kemoterapigruppen med hazardkvot 0,71 (95 % KI 0,59–0,86, p <0,0001). Nivolumab i kombination med kemoterapi visade en fortsatt klinisk överlevnadsfördel jämfört med endast kemoterapi vid ytterligare uppföljning. Median PFS för patienter med PD-L1 CPS ≥5 var 7,7 månader (95 % KI 7,0–9,2) i nivolumab/kemoterapigruppen jämfört med 6,0 månader (95 % KI 5,6–6,9) i kemoterapigruppen, Hazardkvot 0,68 (95 % KI 0,56–0,81, p <0,0001).

Stort behov av forskning och multidisciplinära samarbeten

Svensk strålbehandling behöver stärkas.
Mot denna bakgrund beslutade landets verksamhetschefer inom onkologi att tillsätta en expertgrupp med uppdrag att ta fram ett underlag med förslag på hur utvecklingen kan vändas – som förutom konkreta förslag också kan utgöra underlag för en samlad nationell strategi för utveckling av svensk strålbehandling. Rapporten publicerades i januari 2020. Utifrån vad som framkommit där – och genom egen research – har Onkologi i Sverige beskrivit ett område där Sverige historiskt sett gått från att vara en supermakt till att nu ligga långt efter motsvarande länder. Bara i Danmark finns 15 professorer i ämnet. I Sverige har vi fyra, och det är mycket svårt att tillsätta nya. I detta omfattande tema om strålbehandling i Sverige har vi tittat bakåt – via de banbrytande pionjärerna inom det så kallade CARTprojektet på 1980-talet – till nutida experter som identifierar en rad områden som behöver förbättras och stärkas. Det handlar bland annat om utvecklingen av det multidisciplinära samarbetet som
halkat efter de tekniska framstegen, och om bristen av starka forskningsmiljöer i Sverige, liksom avsaknaden av tillräckligt många namnkunniga förespråkare för strålforskning.

CART – Computer Aided RadioTherapy
– ett historiskt nordiskt trippelhelixprojekt som bidragit till modern strålbehandling

Diagnostik, dosplanering och strålbehandling av maligna tumörer sker idag med hjälp av avancerad datateknik, ett resultat av kontinuerlig utveckling under ett halvt sekel. Här beskrivs bakgrunden till det så kallade CART-projektet och det utvecklingsarbete som skedde inom projektet under 1980-talet. Tillsammans med en rad företag, som byggt vidare på den integrerade informationsstruktur och de tekniska lösningar som växte fram i projektet, har CART bidragit till utvecklingen av dagens moderna strål behandling. Under CART-projektet förändrades planeringen av strålbehandling från 2D till 3D. Nu, 35 år senare, går utvecklingen från 3D till 4D, skriver Hans Dahlin, Bengt Glimelius, Inger-Lena Lamm och Torgil Möller.

Övergången till högenergibestrålning med koboltapparaten på 1960-talet och linjäracceleratorn på 1970-talet gav ökade möjligheter att bestråla även djupliggande tumörer med adekvat dos, vilket i sin tur ställde krav på individuell planering och genomförande av behandlingen. Tumörens lokalisation och utbredning måste noggrant kartläggas och resultera i ett korrekt anatomiskt tvärsnitt genom tumörområdet som underlag till dosplaneringen. Denna anatomiska skiss togs fram manuellt av behandlingsläkaren med hjälp av konturritare och två ortogonala röntgenbilder. I regel nöjde man sig med ett snitt, som fick representera hela behandlingsvolymen. Dosplaneringen skedde till en början manuellt, men 1971 kunde lokalt utvecklade datorbaserade dosplaneringssystem tas i bruk i
Lund och Uppsala. Hela proceduren var begränsad till två dimensioner, vilket kunde innebära att delar av tumörvolymen missades.

Under slutet av 1970-talet fick man tillgång till tvärsnittsbilder tagna med datortomografi. Därmed erhölls ett betydligt noggrannare planeringsunderlag, men möjligheten att utnyttja tekniken fullt ut för volymbestämning och dosplanering var begränsad då såväl mjuk- som hårdvara för tredimensionell bildhantering saknades. På initiativ av Hans Dahlin, Uppsala, med flera samlades i början av 1980-talet nordiska strålbehandlingsintressenter för att samarbeta kring forskning och utveckling inom strålbehandlingen. Man identifierade tre områden för vidare utvecklingsarbete:
• Verktyg för att definiera tumörens läge och utbredning i 3D
• Modeller för dosberäkning i 3D
• Integrerat informationsflöde under patientens väg genom utrednings- och behandlingsprocessen

Detta blev upptakten till projekt CART, Computer Aided RadioTherapy, ett samarbetsprojekt mellan klinik, forskning och industri (det vill säga ett trippelhelixprojekt), med deltagare från samtliga nordiska länder. Denna artikel vill ge bakgrunden till CART-projektet och beskriva det utvecklingsarbete som skedde inom projektet under 1980-talet. Tillsammans med en rad företag, som byggt vidare på den integrerade informationsstruktur och de tekniska lösningar som växte fram i projektet, har CART bidragit till utvecklingen av dagens moderna strålbehandling.

OMFATTANDE KOMPETENSUTVECKLING
Siemens i Erlangen, Tyskland, hade under 1960- och 1970-talen en stark internationell marknadsposition inom röntgendiagnostik och strålbehandling, men satsade stort även på utveckling av datorer för tillämpningar inom medicinområdet. Chefen för Siemens hörde talas om MSS (Multisatellitsystemet, ett datanätverk där små laboratorieterminaler och stora datorer kunde länkas samman över det fasta
telefonnätet) som utvecklats vid Uppsala universitets datacentral (UDAC) av dess chef Werner Schneider, vilket 1969 ledde till ett tvåårigt samarbetsavtal mellan UDAC,

Akademiska sjukhuset och Elema Schönander AB (senare namnändrat till Siemens Elema AB). Utvecklingen fokuserades kring datoriserade laboratoriesystem inom klinisk fysiologi (EKG och hjärtkateterisering), klinisk neurofysiologi (EEG), röntgendiagnostik (bildlagring och presentation) och radioterapi (dosplanering för allmän och gynekologisk strålbehandling). Den datorrelaterade delen av utvecklingen skedde vid en större dator (Siemens 305), som installerades i direkt anslutning till strålbehandlingsavdelningen. Ett lokalt nätverk för datainsamling byggdes upp i linje med MSS-konceptet.

Utvecklingsarbetet inom strålbehandling fokuserades på dosplanering för extern och intrakavitär strålbehandling och leddes av Hans Dahlin, sjukhusfysiker vid strålbehandlingskliniken på Akademiska sjukhuset. Ett samarbete initierades med universitet i Europa och USA. Den första patienten som behandlades vid strålbehandlingskliniken i Uppsala med en datordosplan som underlag var i maj 1972, vilket blev startskottet på ett djupare samarbete med Siemens. Ett långsiktigt samarbetsavtal mellan Siemens i Erlangen och UDAC undertecknades 1974 vilket ledde till uppbyggnaden av en forsknings- och utvecklingsgrupp inom UDAC med säte på Akademiska sjukhuset. Hans Dahlin lämnade sin position som sjukhusfysiker och blev ansvarig för den nya gruppen, vars mål var att utveckla ett kliniskt kommersiellt system för tumördiagnostik, dosplanering och behandlingskontroll i samarbete med projektansvariga vid Siemens. Utvecklingssamarbetet som hade namnet SIDOS-U (Siemens

Dose Planning System, version Uppsala) pågick under tio år och resulterade i en stor kompetensutveckling inom UDAC och Akademiska sjukhuset samtidigt som Siemens sålde mer än 400 SIDOS-U-system världen över.

NORDFORSK-PROJEKTET DATORDOS
Framgångarna med samarbetet med Siemens, och att SIDOS- U blev det dominerande kliniska systemet för planering av strålbehandling i Sverige under 1970-talet, uppmärksammades av Nordforsk som i samverkan med Styrelsen för teknisk utveckling (STU), Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA) och Utvecklingscentret för teknologi och innovationer i Finland (TEKES) sökte områden för pilotstudier som kunde leda till nordiska FoU-samarbeten. Ansvarig för Data Handling and Processing vid Nordforsk, Jan Törnqvist, kontaktade Hans Dahlin i slutet av 1970-talet för att utreda förutsättningarna för ett nordiskt utvecklingsprogram med fokus på nästa generations informationssystem för datanätverk inom tumördiagnostik, dosplanering och strålbehandling.

Vid den Nordiska Radiologi-konferensen i Åbo 1981 inbjöds Hans Dahlin, på initiativ av Rune Walstam och Jerzy Einhorn vid Radiumhemmet, Stockholm, att beskriva datorteknikens möjligheter till bättre tumörlokalisation, dosplanering och kvalitetskontroll av framtidens strålbehandling. Detta var ett svar på den negativa våg som växt fram under slutet av 1970-talet kring riskerna med radioaktiv
strålning efter olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island, USA, samtidigt som nya cytostatika, som cisplatin, började användas med stor framgång inom den svenska cancervården. Det positiva mottagandet av föredraget i Åbo medförde att Jan Törnqvist och Hans Dahlin kontaktade ett antal stråldoktorer och fysiker i Danmark, Norge, Sverige och Finland. Detta ledde till ett informationsmöte på strålbehandlingskliniken i Malmö 1981 med klinikchef Torsten Landberg som värd. En nordisk arbetsgrupp bildades, som med bidrag från Nordforsk på 60 000 SEK utarbetade en kravspecifikation för ett datorbaserat dosplaneringssystem (projekt DATORDOS). ”User requirements on CT-based computed dose planning systems in radiation therapy”, pub licerades 1983 i Acta Radiologica Oncology. Denna
framåtsyftande publikation var ett första viktigt resultat kopplat till CART-projektet.

Läs hela artikeln

Ny optimism kring cancervacciner

Nu börjar den samlade informationen av kliniska data från vacciner med syntetiska långa peptider i kombination med kontrollspunktshämmare att ge uppmuntrande resultat. Under 2023 och framåt väntas data från större kliniska studier med multipla kontrollarmar. ”Ihärdig forskning som pågått i 40 år kan snart bära frukt när kontrollpunktshämmarnas intåg i kliniken ger oss möjlighet att etablera effekten av cancervacciner”, skriver här Sara Mangsbo, universitetslektor vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap i Uppsala, och två forskande medarbetare.

Ieran av framgångarna med kontrollpunktshämmare som nu är etablerad terapi vid flertalet indikationer lever fler och fler patienter – med tidigare obotbara maligniteter
– med en mer kronisk sjukdom. Ibland blir patienter mot alla odds också botade, i den eran är det lätt att uppleva en optimism. Men fortsatt behöver vi förstå varför vissa individer samt specifika tumörformer svarar bättre på kontrollpunktshämmare än andra och just T-cellernas roll för klinisk respons är numera vedertagen.

Idén kring användning av cancervacciner är inte ny, redan 1891 använde William Coley intratumorala injektioner av inaktiverade streptokockstammar (Coleys toxin) och kunde notera att det uppstod spontan remission för vissa patienter med sarkom. Kollegor var dock skeptiska och strategin vann inte mark, det var också svårt att statistiskt belägga effekten på grund av de mer anekdotiska och fåtal
fynd som sågs kring tumörregression. Andra exempel på lokal immunaktivering vid en tumör är användningen av en levande tuberkulosstam (BCG) som används för behandling av lokaliserad blåscancer och är en standardbehandling för patienter med lokaliserad blåscancer, när tumören bedöms som högrisk av patologen.

FRAMGÅNG MED KONTROLLPUNKTSHÄMMARE
Flertalet kliniska studier startades sent 70-tal och i början på 80-talet och mätbar effekt har uteblivit från randomiserade studier. Den nya optimismen som infunnit sig under sent 2000-tal fram till nu är starkt kopplad till framgångarna med kontrollpunktshämmarna och då framförallt risk/ nytta-effekten av PD1- och PDL1-blockering. Men förståelsen kring rollen av specifika T-celler för effekten av dessa
kontrollpunktshämmare har också faciliterat intåget. Vi vet att en enskild T-cells-klon kan vara avgörande för att målsöka tumören i ett första skede, men vi vet också att detta kan leda till en spridning av immunsvaret och att nya Tcells- kloner kan uppstå i vad vi kallar ”epitopspridning”.

Det gör att tron på just vacciner i kombination med kontrollpunktshämmare har stärkts. Kan vi skapa dessa potenta T-cells-kloner som känner igen tumören, kan vi också initiera, tända gnistan, för anti-tumörsvaret som sedan kan bibehållas med kontrollpunkthämmare. Vidare kommer då vaccinplattformens utformning att spela en roll i arbetet med att bistå kroppen att skapa dessa T-celler. Både adjuvantet, den del som aktiverar immunsvaret, samt antigenet, den bit som representerar tumören och som vi ska träna upp T-cellerna att känna igen, är viktiga komponenter för att skapa ett effektivt vaccin. Genom pandemin har nya verktyg, så som mRNA-plattformarna, kliniskt validerats för att ta fram vaccin och lärdomar kring effektiviteten av dessa plattformar inom infektionsområdet
kommer också att avspeglas inom tumörfältet. I tumörfältet där vi arbetar, med terapeutiska vacciner, måste vi dock fokusera på just T-cells-aktiveringen och inte produktion av antikroppar. Det gör att fler och fler ser en nytta i att använda specifika delar av ett protein, en liten peptidsekvens, för att rikta in T-cellerna mot just den delen och det kan göras genom att leverera koden, mRNAt för att producera
peptider, eller leverera peptiden som en syntetiskt skapad peptidkedja.

Läs hela artikeln

 

Rehabilitering efter cancer i lilla bäckenet

Rehabilitering efter cancer i lilla bäckenet
Medvetenheten behöver öka om de problem som kan uppstå – och hur de kan behandlas

Sedan 2016 finns en nationell arbetsgrupp för att utveckla och främja kunskapsuppbyggnad och omhändertagande av komplikationer och följdeffekter av behandling av cancer i lilla bäckenet. Här ger gruppens ordförande, Annika Sjövall, kolorektalkirurg på Karolinska Universitetssjukhuset och processledare kolorektalcancer på RCC Stockholm-Gotland, en uppdatering om arbetet.

Att genomgå cancerbehandling är ofta traumatiskt för patienten med risk för psykiska och fysiska effekter på kort och lång sikt. Efter cancer i lilla bäckenet, det vill säga urologisk, gynekologisk och kolorektal cancer, kan patienten tidigt eller sent få uttalade fysiska symtom i form av tarmbesvär, sexuell dysfunktion, smärtor i bäckenregionen och problem från urinvägarna. De fysiska problemen
kan påverka patientens livskvalitet och funktion i det dagliga livet. Problemen är ofta ett resultat av behandlingen, vilken kan omfatta en kombination av kirurgi, cytostatika, strålbehandling och hormonell behandling. Vårdgivare har en skyldighet att informera om, fånga upp och hjälpa patienter med problem som uppstår som följd av behandling. Vårdgivarna är dock experter på behandling av cancern och inte nödvändigtvis experter på seneffekterna.

Patienten å sin sida är fokuserad på att bli frisk från sin cancer och har kanske inte ork att söka hjälp för symtom som uppstått efter behandling eller ens vetskap om att något går att göra åt dem. Därför är det viktigt att varje enhet som handlägger patienter med cancer i lilla bäckenet har en plan för hur symtom och funktionsproblem efter behandlingen ska identifieras och hur de kan behandlas. För att detta ska bli verklighet är sedan 2016 en nationell arbetsgrupp (NAG) för bäckencancerrehabilitering etablerad av Regionala Cancercentrum (RCC) i samverkan. Gruppen har i uppdrag att utveckla och främja kunskapsuppbyggnad och handläggning av symtom och följdsjukdomar efter cancer i lilla bäckenet.

VAD HAR ARBETSGRUPPEN GJORT HITTILLS?
RCC har utsett regionala representanter som ingår i den nationella arbetsgruppen och har skapat regionala arbetsgrupper för att adressera bäckencancerrehabiliteringen. De regionala representanterna, eller en bäckencancerrehab-koordinator som utsetts som led i arbetet, samordnar befintliga resurser, identifierar utvecklingsområden och arbetar för att vården för patienter med behov av
bäckencancerrehabilitering utvecklas och optimeras.

I syfte att stödja kunskapsutvecklingen har NAG bäckencancerrehabilitering skrivit en Vägledning för bäckencancerrehabilitering, vilken är avsedd att vara en konkret hjälp för vårdgivare i den kliniska handläggningen av patienter som har besvär efter genomgången bäckencancer https://kunskapsbanken. cancercentrum.se/diagnoser/backencancerrehabilitering/. Vägledningen har rönt stor uppskattning hos vårdgivare och kan med fördel användas som underlag för utbildning och diskussion om vilken organisationsoch kompetensutveckling som behövs på den egna kliniken för att optimera omhändertagandet

Läs hela artikeln

 

Karolinska Hematology Seminar – Webbaserat arrangemang som bjöd på högklassiga föreläsningar

För andra året i rad förhindrades Karolinska Hematology Seminar att hållas i fysiskt format på grund av covid-19-pandemin. Den nittonde upplagan arrangerades istället som ett webb-baserat seminarium. I likhet med tidigare år var programmet fyllt av högklassiga föreläsningar av internationella experter inom hematologi. Under moderering av Magnus Björkholm, senior professor vid Karolinska Institutet, bjöds åhörarna på state-of-the-art-uppdateringar om Mb Waldenström, myelom, Hodgkins lymfom (HL), myelodysplastiskt syndrom (MDS) samt både akut och kronisk myeloisk leukemi (AML, KML). Passade nog var temat för årets ”special topic”-föreläsning pandemier genom tiderna.

Professor Hervé Dombret, verksam vid Hopital Saint-Louis i Paris och ordförande i Frankrikes förening för akut leukemi, var förste talare ut med en uppdatering om det senaste inom AML. Liksom vid många andra hematologiska sjukdomar har ökad kunskap kring genetiska förändringar vid AML lett till utveckling av nya målinriktade terapier. Ett av dessa är kinashämmaren midostaurin (Rydapt),
som hämmar FLT3-receptorsignallering. Mutation i FLT3 är en av de vanligast förekommande genetiska avvikelserna vid AML och påvisas hos cirka 25–30 procent av vuxna patienter med AML.

Mutationen är associerad med sämre prognos. Glädjande nog medförde tillägg av midostaurin dag 8–21 till standardinduktionsbehandling med daunorubicin och cytarabin förlängd överlevnad för patienter med AML med FLT3-mutation i fas 3-studien RATIFY.1 Fyra-årsöverlevnaden för patienter som erhöll midostaurin var 51.4 procent, jämfört med 44.3 procent för de som fick placebo. Studien ledde till godkännande av midostaurin som nu ingår i standardbehandlingen för patienter upp till cirka 70 år med FLT3-muterad AML. Ett annat tillskott till standardbehandlingen är Gemtuzumab ozogamicin (Mylotarg), ett immunokonjugat mellan en CD33- antikropp och ett cytostatikum, calicheamicin. När gemtuzumab ozogami cin först introducerades avbröts studier på grund av toxicitet, men i lägre och fraktionerad dosering har det visat sig vara tolerabelt och förbättra både händelsefri och total överlevnad.2,3 Nyttan har dock fram för allt setts för patienter med lågrisk cytogenetik, varför det är för denna patientgrupp gemtuzumab ozogamicin idag är godkänt som tillägg till standardbehandling.2, 3

ÄLDRE OCH SKÖRA – UTMANING VID AML
En utmaning vid AML är behandling av sköra äldre patienter, där standardbehandling riskerar att vara intolerabelt toxiskt. Även för denna patientgrupp kommer behandlingsalternativen förhoppningsvis bli fler, effektivare och mer tolerabla framöver. Professor Hervé lyfte bland annat liposomalt daunorubicin och cytarabin (Vyxeos) som ett potentiellt mindre toxiskt alternativ för äldre.4 Preparatet används dock inte i Sverige, delvis på grund av att behandlingsresultat för motsvarande äldre patientgrupp i svenska AML-registret redan har bättre överlevnad än i studien som utvärderade Vyxeos.

Hedgehoginhibtorn Glasdegib (Daurismo) i kombination med lågdos cytarabin har också nyligen blivit godkänt i Europa för patienter med AML som inte bedöms tåla standardbehandling. Godkännandet baseras på BRIGHT- 1003-studien där AML-patienter som var 75 år eller äldre, svårt hjärtsjuka eller med nedsatt performance score eller njurfunktion randomiserades till antingen lågdos cytarabin+glasdegib eller lågdoscytarabin ensamt. Även om medianöverlevnaden som väntat var låg (8.8 månader) i denna sköra patientgrupp var den nästan dubbelt så hög i den experimentella armen.5 Inte heller glasdegib används dock rutinmässigt i Sverige än då läkemedlet ännu inte utvärderats av TLV/NT-rådet. BCL2- hämmaren venetoclax (Venclyxto) i kombination med det hypometylerande
läkemedlet azacytidin (Vidaza) är dock godkänt på indikation AML i Europa på basen av att kombinationen har visats ge både längre överlevnad och större andel remissioner jämfört med azacytidin ensamt, bland AML-patienter som inte bedömts lämpliga för intensiv kemoterapi.6 Även för patienter som har refraktär sjukdom eller drabbas av återfall av sin AML finns nya behandlingsalternativ. Tillägg av den nya, mer specifika och potenta, FLT3- hämmaren Gilterinib (Xospata) förlängde exempelvis ettårs-överlevnaden från 16.7 procent med endast standardbehandling till 37.1 procent hos patienter med återfall av eller refraktär FLT3- positiv AML.7 I takt med att det genetiska landskapet vid AML och dess inverkan på prognos och behandlingssvar kartläggs allt mer har genetiska avvikelser också fått allt större diagnostiska implikationer.

Professor Hervé lyfte bland annat att definitionen av sekundär AML kan komma att inkludera förekomst av specifika genetiska förändringar (till exempel SRSF2, SF3B1, ASXL1, EZH2).8 Vidare har tillägg av mutationsstatus förbättrat algoritmer för att avgöra nytta av allogen stamcelltransplantation. 9 Sist men inte minst avslutar Hervé Dombret föreläsningen med att lista en lång rad nya potentiella terapier
vid AML. Här inkluderades bland annat P53-reaktiveraren APR-246 (eprenetapopt), oralt azacytidin (Onureg) samt flera olika bispecifika monoklonala antikroppar och CAR-T-cellsterapier.
Vi skådar således en förhoppningsvis både ljus och spännande framtid inom AML-fältet.

Läs hela referatet