Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Nu kommer ny kunskap om graviditetens påverkan på utveckling av ovarialcancer

Högre ålder vid barnafödande och fullgången graviditet minskar risken att utveckla äggstockscancer – utöver att föda många barn. Vidare har kvinnor som fött barn en bättre prognos i den ovanliga undergruppen könscellstumörer jämfört med kvinnor som aldrig fött barn. Det framgår av ny forskning som här refereras av Camilla Sköld, som nyligen disputerat vid Uppsala universitet.

Betydelsen av graviditet och graviditetskomplikationer för kvinnors framtida hälsa är av stort intresse idag. Mer specifikt är detta av betydelse för sjukdomar som drabbar de reproduktiva organen, som äggstockscancer. Kvinnor idag lever allt längre, genomgår färre graviditeter och är äldre då de börjar sitt barnafödande jämfört med tidigare generationer. Detta kommer att inverka på panoramat av maligniteter som påverkas av graviditeter, liksom risken för cancer under graviditeten.Äggstockscancer är den dödligaste gynekologiska cancersjukdomen, främst då den oftast upptäcks i ett sent stadium. De bakomliggande orsakerna är inte fullt klarlagda, delvis på grund av att äggstockscancer inte är en distinkt sjukdom utan snarare utgörs av flera olika undergrupper. De två huvudgrupperna är epitelial äggstockscancer, som representerar 90 procent av alla fall, och icke-epitelial äggstockscancer, tio procent. De epiteliala tumörerna delas vidare upp i fem undergrupper (höggradig serös, endometrioid, klarcellig, mucinös och låggradig serös), alla med olika underliggande bakgrund och sjukdomsförlopp.

”VILL BIDRA TILL NYA STRATEGIER”
Kvinnor som fött barn har mindre risk att utveckla epitelial äggstockscancer, och risken minskar ytterligare med varje barnafödsel. Huruvida även andra graviditetsrelaterade faktorer, som havandeskapsförgiftning, graviditetens längd, moderns ålder vid barnafödande och barnets storlek, påverkar risken för äggstockscancer har inte varit känt. Vidare har det inte varit klarlagt om de olika undergrupperna av epitelial äggstockscancer påverkas i samma utsträckning av graviditeter, och inte heller om risken för icke-epitelial äggstockscancer påverkas. Man har heller inte klargjort mekanismen bakom barnafödandets skydd mot äggstockscancer, och graviditeters betydelse för överlevnaden i äggstockscancer har hittills varit oklar. Dessa frågor har varit fokus för min avhandling ”Impact of pregnancies on ova- rian cancer: Risk, prognosis and tumor biology” som jag nyligen försvarade vid Uppsala universitet. Målet med min forskning är att öka kunskapen kring graviditetens betydelse vid äggstockscancer och därmed bidra till utveckling av nya strategier för att både förebygga och behandla denna dödliga sjukdom.

Läs hela artikeln

Ny kunskap om intratumoral immunstimulerande behandling för patienter med metastaserad cancer

Immunterapi har under de senaste åren revolutionerat behandlingen av cancer och idag är behandling med immunkontrollpunktshämmare rutin vid flera olika cancer- former. Trots den senast tidens framgångar är det dock fortfarande en stor andel patienter som inte svarar på immunterapi. Det är därför av stor vikt att området fortsätter att utvecklas så att en större andel av framtida patienter har nytta av immunterapi. Här beskriver Sandra Irenaeus, nyligen disputerad vid Uppsala universitet, ett forskningsspår där man på olika sätt försöker aktivera signalvägen CD40-CD40L.

I min avhandling ”Intratumoral CD40 stimulating therapy in patients with advanced cancer” undersökte vi tre olika immunstimulerande behandlingar som aktiverar signalvägen CD40-CD40L (CD40 ligand). CD40 är ett kostimulatoriskt protein som bland annat uttrycks på antigenpresenterande celler; dendritiska celler, B-celler, makrofager och monocyter. CD40L är ett protein som uttrycks främst av aktiverade T- och B-celler. Bindning mellan CD40 och CD40L leder bland annat till aktivering av dendritiska celler så att de blir effektiva antigenpresenterande celler som i sin tur kan generera cytotoxiska T-celler samt stimulera NK-celler och makro- fager1.

MITAZALIMAB – EN AGONISTISK CD40-ANTIKROPP
Mitazalimab (ADC-1013, JNJ- 64457107) är en human CD40-agonis- tisk antikropp som testades i en ”första-i-människa” doseskalerande multi- centerstudie (NCT02379741). Antikroppen gavs till 23 patienter med metastaserad cancer som erhållit all etablerad behandling. Majoriteten av patienterna (n=18) fick antikroppen genom en injektion direkt i en metastas (intratumoral injektion) medan fem patienter fick antikroppen genom intravenös injektion. För administrering genom intratumoral injektion utvärderades fyra olika dosnivåer: 22.5, 75, 200 och 400 μg/kg. Upprepade intratumorala injektioner i levermetastas gav mer uttalade biverkningar relaterade till cytokinfrisättning jämfört med injektioner i ytliga metastaser såsom lymfkörtlar.

Vid intratumoral administrering med den högsta dosen testad var antikroppen mätbar i blodet i patienter som fick injektionen i en levermetastas men inte i de patienter som injicerades i en ytlig metastas. En ökning av cytokiner i blodet sågs i huvudsak bland de patienter som fick intratumorala injektioner på de två högsta dosnivåerna. Dock sågs bland patienter på samtliga dosnivåer en uttalad minskning av B-celler i blodet efter behandling samt en ökning av aktiveringsmarkören CD86 på de B-celler som fanns kvar i blodet, något som även observerats vid behandling med andra CD40-agonistiska antikroppar.

Fenomenet skulle kunna förklaras av att B-celler vandrar ut i vävnaden för att fungera som antigenpresenterande celler och därigenom kan bidra till en positiv behandlingseffekt2. Ingen eskalering av dosen genomfördes för intravenösa injektioner (samtliga patienter fick 75 μg/kg). En mer utförlig utvärdering av intravenös administrering gjordes istället i en separat studie3.

Läs hela artikeln

Jubileumssymposium om HER2 lockade experter till Stockholm – framsteg, utmaningar och pågående forskning

Hur kan man optimera tillgängliga eller upptäcka nya behandlingar för HER2-positiv bröstcancer? Vilka lämpliga biomarkörer kan identifieras för att minska biverkningar och förbättra prognosen för dessa patienter? Det var några av de olika ämnen som diskuterades på 2021 Jubilee Symposium ”HER2 – State Of The Art (HER2-SOTA)” som av corona-skäl hölls som en hybridkonferens på World Trade Center i Stockholm.

Symposiet leddes av Jonas Bergh, professor i onkologi lade om hur HER2 upptäcktes, kartlades och utvecklades vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset, och Mårten Fernö, professor i experimentell onkologi vid Lunds universitet.Flera namnkunniga internationella experter diskuterade uppdateringar, framsteg och utmaningar och sammanfattade den pågående forskningen om individualiserad behandling för patienter med HER2-positiv bröstcancer.

HER2 – THE TRUE STORY: EN TIDSRESA TILL EN FRAMGÅNGSRIK DEL AV BRÖSTCANCERNS HISTORIA
Daniel F. Hayes, professor vid Breast Cancer Research och internal medicine vid UM Rogel Cancer Center vid University of Michigan, Ann Arbor, USA och en av världens le- dande kliniska forskare inom bröstcancer, presenterade en historisk genomgång av Human Epidermal Growth Factor Receptor 2 (HER2).HER2 är ett protein som uttrycks av bröstcancercellerna och många kvinnor med bröstcancer drabbas av HER2- positiv sjukdom. Professor Hayes redogjorde för fyra olika patientfall och deras sjukdomsförlopp före och efter utvecklingen av HER2-målinriktade behandlingar.

Han talade om hur HER2 upptäcktes, kartlades och utvecklades från en viktig prognostisk och prediktiv markör till ett attraktivt behandlingsmål. Han berättade även om de första kliniska studierna för trastuzumab, som ledde till FDA- godkännande för metastaserande bröstcancer1.Professor Hayes fortsatte med att informera om den nyligen publicerade Early Breast Cancer Trialists’ Collabora- tive Group (EBCTCG)-studien om adjuvant trastuzumab hos patienter med HER2-positiv bröstcancer.

Denna metaanalys analyserade individuella data från randomiserade studier som inkluderade 13 864 patienter och utvärderade till- lägg av trastuzumab till cytostatikabehandling. Den visade en signifikant minskning på 9 procent respektive 6,4 procent för absolut tio års återfallsrisk respektive mortalitet, samt en relativ minskning på 34 procent till fördel för behandling med trastuzumab, oavsett tumör- och patient- egenskaper2. Han redogjorde även för biologiska egenskaper och diagnostiska riktlinjer samt befintliga och nya läkemedel för HER2-positiv sjukdom.Professor Hayes betonade att forskningen bakom HER2 är en äkta ”success story” och ett exempel på framgångsrik translationell forskning.

KARDIOTOXICITET VID CANCERBEHANDLING HOSPATIENTER MED HER2-POSITIV BRÖSTCANCER
Elham Hedayati, överläkare vid Tema Cancer, Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet, föreläste om kardiovaskulära biverkningar och kardiotoxicitet som uppkommer under eller efter onkologiska behandlingar inklusive cytostatika (mest antracykliner) samt HER2-inriktade läkemedel.Kardiovaskulära sjukdomar, som inbegriper bland annat arytmier, myokardit, pulmonell arteriell hypertension och tromboser, påverkar prognosen för cancerpatienter.

Elham Hedayati redogjorde för olika riskfaktorer för cancer-relaterad kardiell dysfunktion som kan uppkomma i samband med cancerbehandling, eller bero på patientrelaterade egenskaper som känd hjärtsjukdom, övriga underliggande sjukdomar (till exempel hypertoni, hyperlipidemi, diabetes mellitus) och tobaks-/alkohol-vanor.Frekvensen av kardiotoxicitet var lägre inom studier av trastuzumab-behandlad tidig bröstcancer jämfört med andra befolkningsstudier hos äldre patienter (3,1 procent <65år versus 8,9 procent >65år) inom fem år.

Dr Hedayati presenterade även en översikt av studier om kopplingen till kardiovaskulära biverkningar vid både tidig och metastaserad HER2-positiv bröstcancer. Frekvensen var låg och icke-långsiktig oavsett behandlingstyp inklusive dubbel blockad (cirka 1 procent), trastuzumab emtansin (<1 procent) eller neratinib (1 procent).Ökad dödsrisk på grund av hjärttoxicitet har rapporterats för äldre kvinnor (>66 år) tio år efter bröstcancerdiagnos3. Således underströk hon vikten av kardiologisk utvärdering för cancerpatienter med lämpliga prover (inklusive EKG, blodtryck, troponin eller pro-BNP) före behandlingsstart samt tätare uppföljning av patienters hjärtstatus under behandling.

Hon rekommenderade en algoritm4 och betonade att samarbetet mellan olika specialister, det vill säga onkologer och kardiologer, är av stor betydelse för att kunna identifiera patienter som riskerar att utveckla hjärttoxicitet. Det handlar om att anpassa behandlingsdos, lindra symtom, hitta biomarkörer samt skapa lämpliga algoritmer för vidare behandling. Sammanfattningsvis konstaterade hon att kardio-onkologi är en viktig del av den multidisciplinära behandlingsstrategi som kan förbättra patienters livskvalitet betydligt.

Läs hela artikeln

Effektivast att två kirurger opererar bort binjurarna vid sällsynt sjukdom

Ektopisk Cushing’s syndrom är en sällsynt sjukdom där en neuroendokrin tumör utsöndrar ett hormon som triggar binjurarna att producera för mycket kortisol. När
tumören är spridd och inte kan opereras, blir det allt vanligare att båda binjurarna tas bort. En klinisk forskningsstudie på Akademiska sjukhuset visar att den bästa metoden är när två kirurger opererar parallellt på varsin sida. Här redogör Ieva Lase, läkare och doktorand, för de senaste rönen inom området.

Behandling av neuroendokrina neoplasmer (NEN) med ektopisk ACTH-produktion är  komplicerad och svår. Eftersom tumörerna är ovanliga och kan ha många olika primärtumörslokalisationer med olika biologi finns det inga etablerade evidensbaserade rekommendationer1. Vår forskargrupp vid Uppsala universitet har nyligen publicerat en studie i ”Journal of Neuroendocrinology” där vårt syfte var att utvärdera bilateral adrenalektomi (BA) som ett behandlingsalternativ för ektopisk Cushing’s syndrom (ECS), samt undersöka hur olika kirurgiska BA-metoder påverkar morbiditet och mortalitet2.

Cushing’s syndrom (CS) orsakas av kraftigt ökad utsöndring av kortisol från binjurarna. Incidensen uppskattas vara 0,2 – 5,0 per miljon människor per år3 och orsakas av antingen ACTH- producerande tumörer i hypofysen (ACTH-beroende CS) alternativt av kortisolproducerande tumörer i binjurebarken (ACTH-oberoende CS), eller som en konsekvens av ektopisk ACTH- produktion. ECS är ett sällsynt till- stånd som endast representerar fem till tio procent av alla fall av CS3. Nästan alla NEN såväl som vissa icke-neuro- endokrina tumörer kan vara associerade med ECS, men de vanligaste rapporterade primärtumörerna är småcel- lig lungcancer, lung- och thymus-NEN (också kallade carcinoider), pankreas- NEN, medullär sköldkörtelcancer och feokromocytom4. Hos upp till en tredjedel av patienterna med ECS hittas aldrig källan till ACTH-produktion (definierad som ockult ECS) eller så kan tumören lokaliseras först efter decennier av uppföljning.

SVÅRARE SJUKDOMSFÖRLOPP
I grunden är symtomen vid ECS desamma som vid CS, i de flesta fall karakteriseras dock ECS av mycket svårare sjukdomsförlopp med metabola störningar såsom svår hypokalemi, hyperglykemi, metabol alkalos, svåra infektioner (ofta opportunistiska) samt kardiovaskulära och neurokognitiva symtom i kombination med tumörsjuk- domen. Många av dessa patienter behöver intensivvård under långa tidsperioder. Omhändertagandet är utmanande, komplext och kräver multidisciplinär expertis innefattande kirurgi, onkologi, endokrinologi och intensivvård. Inledande av onkologisk behandling är ofta försenad till följd av konsekvenserna av de höga kortisolnivåerna.

Minskning av kortisolnivåer är avgörande för överlevnad då man har visat att hyperkortisolemi och hypokalemi är negativa prognostiska faktorer vid ECS5, 6. För att välja rätt behandlingssekvens och strategi bör man initialt avgöra om det är den hormonella eller onkologiska risken som dominerar. Om livshotande symtom föreligger, till exempel svår infektion, pulmonell tromboembolism, kardiovaskulära komplikationer eller akut psykos, rekommenderas akut behandling (inom 24–72 timmar) av hyperkortisolism7. Radikal kirurgi av primärtumören är det mest värdefulla behandlingsalternativet även om det inte alltid är möjligt på grund av metastaserande eller ockult sjukdom. Om radikal kirurgi av tumören inte är möjlig kan normala kortislnivåer i blodet uppnås på annat sätt.

De senaste riktlinjerna från Euro- pean Society of Endocrinolog y rekommenderar steroidgeneshämmande läkemedel (SI) som primär behandling för ECS hos patienter med ockult eller metastaserande ECS följt av BA7. SI kan dock ge svåra biverkningar (speciellt i kombination med cytostatika) och det kan ta tid tills de ger effekt. Ofta är dessa patienter i mycket dåligt allmäntillstånd, man har bråttom för att initiera den antitumorala behandlingen varför BA blir en allt vanligare åtgärd. Hos patienter med mycket lågdifferentierade tumörer där den onkologiska risken dominerar kan platinabaserad cytostatika användas som förstahandsåtgärd, kombinerad med SI och/eller följt av BA.

Läs hela artikeln

”Det bästa jag varit med om under mitt långa forskarliv”

– Framgången med behandlingen av HER2-positiv bröstcancer är det bästa jag har varit med om under mina 45 år i yrket. Från att ha haft en dålig prognos har kvinnor med denna typ av bröstcancer numera i princip samma möjlighet till långtidsöver- levnad som andra. Så säger professor Mårten Fernö, som tillsammans med professor Jonas Bergh var vetenskapligt ansvarig för HER2-symposiet i september 2021. Ett något pandemiförsenat 20-årsjubileum av det första godkännandet av läkemedlet Herceptin.

Mårten Fernö är en nyligen pensionerad professor i experimentell onkologi vid Lunds universitet. I många decennier har han, bland annat tillsammans med professor Åke Borg, intresserat sig för biomarkören HER2.

– Den var från början bara en av många biomarkörer, men vi insåg tidigt att den skulle kunna ha stor betydelse. Det är framför allt den amerikanske forskaren och Laskerpristagaren Dennis Slamon som ska ta åt sig äran av upptäckten och utvecklingen av Herceptin, men vi i Sverige var inte sena med att haka på.

Translationell forskning, världsomfattande kliniska studier och samarbete, både nationellt och internationellt, är de framgångsfaktorer som har lett fram till att kvinnor med HER2-positiv cancer (cirka 12–15 procent av alla bröstcancerfall) sedan drygt 20 år kan behandlas effektivt.

– Faktum är att flera av de kvinnor som var först med att få HER2-behandling vid spridd bröstcancer fortfarande lever efter drygt 20 år, säger Mårten Fernö och tillägger att HER2 verkligen var en riktig vägdelare när det gäller effektiv behandling av denna typ av bröstcancer som hade en dålig prognos tidigare.

Idag finns det nästan tio olika läkemedel mot HER2 och nya utvecklas hela tiden.

– Ja, det finns en stor utvecklingspotential och det skapar hopp. Men tyvärr är implementeringen av nya läkemedel mycket långsam i Sverige vilket leder till onödiga återfall i sjukdomen. Stora skillnader mellan regionerna leder till ojämn fördelning av läkemedel och den så prognostiskt viktiga testningen ser olika ut på olika laboratorier.

Det viktigaste inför framtiden är att se till att nya mediciner kan komma till Sverige så snabbt som möjligt, anser han och tillägger:

– Införandet av precisionsmedicin kommer att leda till stora förbättringar eftersom man nu med nya tekniker på ett bättre sätt kan välja den lämpligaste behandlingen för varje patient.

Läs hela artikeln