Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

EU-kommissionen godkänner AKEEGA vid metastaserad kastrationsresistent prostatacancer

EU-kommissionen godkänner AKEEGA (niraparib i kombination med abiratirone) som första linjens behandling av patienter med metastaserad kastrationsresistent prostatacancer och BRCA 1/2-mutationer och där kemoterapi inte är kliniskt indicerad.

AKEEGA som är en dubbelverkande tablett, plus prednison eller prednisolon, förbättrade signifikant radiografisk progressionsfri överlevnad (rPFS) jämfört med standardbehandling hos obehandlade mCRPC-patienter med BRCA1/2-mutationer.

— Det är mycket glädjande att Akeega nu har godkänts i Europa. I ProBio-studien som jag ansvarar för, undersöker vi om ett enkelt blodprov, där vi analyserar cirkulerande tumör-DNA, kan förbättra valet av behandling för patienter med spridd prostatacancer. Beroende på den genetiska analysen kan vi bestämma om patienten ska ha cytostatika, hormonbehandling, eller riktad behandling som Akeega. Just nu testar vi sju läkemedel varav Akeega är ett. Studien pågår i tolv svenska sjukhus och på flera kliniker utomlands, säger Henrik Grönberg, överläkare vid Prostatacancercentrum Capio Sankt Görans sjukhus och professor i cancerepidemiologi på Karolinska Institutet.

Godkännandet för AKEEGA baseras på resultat från fas 3-studien MAGNITUDE, en prospektivt utformad precisionsmedicinstudie som inkluderar den hittills största kohorten av BRCA1/2-positiva patienter med obehandlad metastaserad kastrationsresistent prostatacancer.

Stråla tumörer men skydda hjärnan

Varje år drabbas cirka 100 barn i Sverige av en hjärntumör. Detta är den vanligaste solida tumörformen hos barn, men också den dödligaste, och förknippad med stor sjuklighet. Detta motiverar en ofta tuff behandling, som i de flesta fall innebär kirurgiskt avlägsnande av tumören, och i fall av elakartade tumörer även behandling med cellgifter och strålning mot hela eller delar av hjärnan. I denna artikel beskriver Gustaf Hellspong, Karolinska Institutet, bakgrunden till en ny läkemedelsstudie, som kan bidra till att skydda hjärnan efter behandlingen.

Det är välkänt att både hjärntumören i sig, men även behandlingen mot den, är förknippad med olika komplikationer – och bland de mest handikappande är de kognitiva biverkningarna. Särskilt strålbehandlingen anses vara en stark riskfaktor. Den innebär att hjärnan utsätts för högenergetisk joniserande strålning, som visserligen är effektiv i behandlingen mot de maligna cellerna, men som också skadar den friska omkringliggande hjärnvävnaden.

Mest skadlig är den strålning som, för att minska utvecklingen av metastaser av särskilt elakartade tumörer, ges till hela hjärnan och inte bara till tumörbädden. Denna typ av strålning används exempelvis ofta vid medulloblastom – en lillhjärnstumör av embryonalt ursprung som är den vanligaste elakartade hjärntumören hos barn. Strålning är en behandlingsform som är under ständig utveckling, i syfte att kunna använda mer skonsamma protokoll och strålkällor. Ett sådant exempel är protonstrålning, vilken i stor utsträckning har ersatt den traditionella fotonstrålningen vid hjärntumörbehandling hos barn, och som ser ut att i vissa fall kunna ge lindrigare kognitiva biverkningar.

Läs hela artikeln här.

Nya rekommendationer för PD-(L)1-hämmare vid malignt melanom och icke småcellig lungcancer

NT-rådet har valt att underlätta för vårdprogramgrupperna och förskrivarna genom att förtydliga vilka läkemedel som rekommenderas i första hand vid malignt melanom och lungcancer.

Det finns sju nationellt upphandlade läkemedel inom gruppen PD-(L)1-hämmare: Bavencio, Imfinzi, Jemperli, Keytruda, Libtayo, Opdivo och Tecentriq. NT-rådet förtydligar nu vilka läkemedel som rekommenderas i första hand vid malignt melanom och lungcancer.

Vid behandling av icke-småcellig lungcancer i första linjen rekommenderas Libtayo i första hand. Vid behandling av malignt melanom rekommenderas Opdivo i första hand.

– Uppföljning visar att det finns utrymme att göra mer kostnadseffektiva läkemedelsval inom gruppen PD-(L)1-hämmare, och lungcancer och malignt melanom är de två största användningsområdena. Därför tror vi att detta förtydligande kan bidra till att minska kostnaderna för regionerna, säger Gerd Lärfars, ordförande för NT-rådet.

Alla läkemedel i gruppen är nationellt upphandlade, men priserna är sekretessbelagda, vilket försvårar prisjämförelser.

– Direkt berörda personer inom regionerna har information om avtalspriserna, men det är en utmaning för regionerna att kontinuerligt uppdatera och nå ut med information om rekommenderade läkemedel inom ett så föränderligt område, säger Gerd Lärfars.

Förenklat arbetssätt

Sedan 2015 har det varit nationellt ordnat införande för gruppen PD-(L)1-hämmare. Eftersom det är ett stort område med många indikationer har NT-rådet förenklat arbetssättet stegvis sedan 2020.

I januari 2022 infördes en generell rekommendation för PD-(L)1-hämmare för att använda NT-rådets och TLV:s resurser på ett effektivt sätt och samtidigt ge ett stöd till regionerna. Rekommendationen lyder:

När flera PD-(L)1-hämmare är godkända vid samma indikation ska det läkemedel eller den läkemedelskombination som har lägst årskostnad övervägas i första hand. Aktuell vårdprogramgrupp beslutar om plats i terapin i förhållande till andra behandlingsinsatser i sitt ordinarie arbete med vårdprogram.

Lista över rekommenderade PD-(L)1-hämmare.

Adjuvant hormonbehandling hos bröstcancerpatienter – varför avbryter kvinnor behandlingen?

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen som drabbar kvinnor och många kvinnor efterbehandlas för att förhindra att cancern återkommer, exempelvis med adjuvant hormonbehandling. Denna behandling innebär att man tar en tablett dagligen för patienter med östrogenreceptor-positiv bröstcancer (cirka 80% av alla fall) under minst fem år.

Erweis fyra studier illustrerade av Hengsha Li.

Trots att adjuvant hormonbehandling är gynnsam för patienter med ER-positiv bröstcancer, slutar många med behandlingen innan den rekommenderade perioden är över, vilket kan påverka överlevnaden negativt. I sitt doktorandprojekt har Erwei Zeng vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik utvärderat varför detta händer och hur det påverkar behandlingsresultaten hos bröstcancerpatienter som diagnosticerats i Stockholm-Gotlandsregionen.

Vad är de viktigaste resultaten i din avhandling?

–En vanlig biverkan av adjuvant hormonbehandling är värmevallningar, vilket har kopplats till bättre prognos i tidigare kliniska prövningar, eftersom dessa biverkningar tyder på att behandlingen fungerar för patienterna. Vår studie visade att kvinnor som upplevde behandlingsrelaterade vallningar hade en sämre sjukdomsprognos, troligen eftersom de slutade ta medicinen på grund av de negativa biverkningarna. Andra orsaker till att avsluta behandlingen i förtid inkluderade motstånd från familjen, t ex på grund av materiell brist, negativa familjerelationer eller sorg. Vi såg dessutom att bröstcancerpatienter som slutade med läkemedlet också hade större risk att sluta ta sina kardiovaskulära läkemedel, vilket kombinerat ökade risken att dö, inte bara av bröstcancer, utan också av hjärt-kärlsjukdom. Positivt nog fann vi att kvinnor som fortsatte med adjuvant hormonbehandling längre än fem år hade bättre chans att förbli fria från cancer.

Vad tycker du bör göras för dessa kvinnor?

–Bröstcancerpatienter bör följa den rekommenderade planen med adjuvant hormonbehandling för att maximera sina chanser att förbli cancerfria. Baserat på mina studier har vi några konkreta förslag; för det första behöver patienter vara medvetna om potentiella biverkningar och prata med sina läkare om de är oroliga. För det andra kan patienter som saknar stöd från familjen behöva extra stöd från vården för att fullfölja behandlingen. För det tredje är det tufft för bröstcancerpatienter att ta flera mediciner samtidigt, vilket kräver att deras läkare är uppmärksamma och hjälper patienterna att hantera detta. Slutligen, om det rekommenderas av läkaren så bör patienter överväga att förlänga behandlingens varaktighet efter de första fem åren för att förbättra sin långsiktiga överlevnad.

Arvsmassa från 240 däggdjur förklarar sjukdomsrisker hos människor

Arvsmassan hos 240 olika däggdjur har kartlagts och analyserats. Resultaten, som publiceras i 11 artiklar i tidskriften Science, visar hur arvsmassan hos människan och andra däggdjur har utvecklats under evolutionen. Forskningen visar vilka regioner som har viktiga funktioner hos däggdjur, vilka mutationer som leder till vissa egenskaper hos olika arter samt vilka mutationer som kan orsaka sjukdom. Forskningen har skett inom ett omfattande internationellt forskningsprojekt, som letts i samarbete mellan Uppsala universitet och Broad Institute.

Professor Kerstin Lindblad-Toh, vars internationella forskningsprojekt nu publicerar 11 artiklar i tidskriften Science, om hur arvsmassan hos människan och andra däggdjur har utvecklats under evolutionen.

Kerstin Lindblad-Toh, professor i komparativ genomik vid Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Jämförande genetik och funktionell genomik. Foto: Mikael Wallerstedt.

– Totalt ger våra 11 artiklar som vi nu publicerar i Science en enorm mängd information om hur däggdjurs arvsmassor fungerar och utvecklas. Vi har också tagit fram data som kan användas för studier av evolution och för medicinsk forskning i många år framöver, säger Kerstin Lindblad-Toh, professor i komparativ genomik vid Uppsala universitet och en av två ledare av det internationella konsortiet av forskare.

I ett stort internationellt projekt som letts i samarbete mellan Uppsala universitet och Broad Institute har över 30 forskargrupper tillsammans kartlagt och analyserat arvsmassan hos 240 däggdjur. Resultaten som nu publiceras i 11 artiklar i tidskriften Science visar hur människans och andra däggdjurs arvsmassa har utvecklats under evolutionen.

Människans arvsmassa innehåller cirka 20 000 gener som utgör en kod för att tillverka samtliga av kroppens proteiner. Arvsmassan innehåller även instruktioner som talar om var, när och hur mycket av proteinerna som skall tillverkas. Den här delen av arvsmassan, som kallas reglerande element, är mycket svårare att analysera än de delar som ger upphov till proteiner. Men genom att studera väldigt många däggdjurs arvsmassor kan man få ett bättre resultat.

Den gemensamma hypotesen för forskarna bakom den massiva publiceringen i Science har varit att om en position i arvsmassan bevarats under 100 miljoner år av evolution är det sannolikt att den har en funktion hos alla däggdjur. För första gången har det varit möjligt att testa i stor skala. Genom att i detalj kartlägga arvsmassorna från 240 däggdjur och sedan systematiskt jämföra dem har forskarna fått information om vilka regioner i arvsmassan som är reglerande element och är viktiga för korrekt funktion av arvsmassan. Mutationer i dessa kan vara viktiga för uppkomst av sjukdomar eller för däggdjursarternas särarter.

Forskarna hittade mer än 3 miljoner viktiga reglerelement i människans arvsmassa, varav cirka hälften var tidigare okända. De kunde även identifiera att minst 10 procent av arvsmassan har betydelse, vilket är mycket mer än de cirka en procent som kodar för proteiner.

De 240 olika däggdjuren i studien har ett stort spektrum av egenskaper, bland annat olika känsligt luktsinne eller hjärnstorlek. Forskarna kunde hitta regioner i arvsmassan som leder till att vissa arter har extra bra luktsinne eller att ett flertal arter går i ide på vintern.

– Det är spännande att nu ha en bild av vilka mutationer som styrt utvecklingen av specifika egenskaper hos de sinsemellan mycket olika däggdjuren, säger Matthew Christmas, forskare och delad försteförfattare till en av artiklarna som fokuserar på arvsmassans funktion och hur den påverkar olika särdrag hos olika arter.

En av studierna visar att redan innan jorden träffades av den asteroid som dödade dinosaurierna, för cirka 65 miljoner år sedan, hade däggdjuren börjat förändras och särskilja sig från varandra.

– Våra resultat kan också ge viktig information om däggdjur är i riskzonen för att utrotas, beroende på hur mycket variation de har i sin arvsmassa. Det är information som kan lägga grunden till att förstå hur en art skall förvaltas för att överleva, säger professor Kerstin Lindblad-Toh.

­­De nya kunskaperna hjälper även forskarna att förstå hur sjukdomar uppstår, genom att koppla de evolutionärt konserverade positionerna i arvsmassan till kända sjukdomstillstånd. Det kan göras för alla arter och kommer också kunna användas för mänskliga sjukdomar.

– Våra analyser av 240 däggdjur gör att vi bättre förstår vilka regleringssignaler som finns i arvsmassan. Detta är mycket viktigt för att förstå vilka mutationer som leder till sjukdomar som till exempel schizofreni och astma, säger Jennifer Meadows, forskare och delad försteförfattare på den andra artikeln som fokuserar på hur projektets data kan bidra till kunskapen om sjukdomar.

För att förstå vilka mutationer som leder till sjukdom jämförs arvsmassan hos friska och sjuka människor. Man får då en bild av vilken region i arvsmassan som kan vara viktig, men man kan inte veta exakt vilken mutation som är orsaken till sjukdomen.

– En stor del av de mutationer som leder till vanliga sjukdomar ligger utanför generna och har med genregleringen att göra. Våra studier gör det lättare att identifiera de mutationer som leder till sjukdomen samt förstå vad som går fel, säger Kerstin Lindblad-Toh.

Forskarna studerade även cancertypen medulloblastom, som är den vanligaste typen av elakartad hjärntumör hos barn. Trots att moderna behandlingsformer förbättrat prognosen kan inte alla barn botas. Dessutom får de som överlever ofta livslånga biverkningar av den aggressiva behandlingen.

– Hos patienter med medulloblastom hittade vi många nya mutationer i evolutionärt konserverade positioner. Med dessa som utgångspunkt hoppas vi kunna utveckla ny diagnostisk och behandling, något som det finns ett stort behov av, säger Karin Forsberg-Nilsson, professor i stamcellsforskning vid Uppsala universitet och som lett cancerdelen av studien.