Rektalcancer: Risk för lokalt recidiv är beroende av RESEKTIONSMARGINAL

Rektalcancer är en sjukdom där behandlingsresultaten förbättrats kraftigt de senaste decennierna. Behandling för ändtarmscancer sker med antingen endast kirurgi eller kirurgi i kombination med onkologisk neoadjuvant behandling. Kirurgisk radikalitet, mikroskopisk marginal mellan tumörvävnad och frisk vävnad, är av stor betydelse för att minska risken för lokalrecidiv och öka överlevnaden. Det skriver specialistläkaren Erik Agger med flera i en översikt av ämnesområdet.

Ändtarmscancer är en av Sveriges vanligaste cancerformer och incidensen ökar i alla åldersgrupper. Varje år diagnostiseras cirka 2000 fall1. Prognosen är starkt beroende av hur långt cancern har hunnit växa i kroppen. Av stor betydelse för möjligheten till botande behandling är om primärtumören hunnit sprida sig från ändtarmen till något annat organ eller om sjukdomen är lokaliserad endast till ändtarmen. Primärtumören kan ha hunnit växa olika mycket i omgivande vävnad vid diagnos vilket har betydelse för vilken behandling som blir aktuell. Ändtarmscancer som växer långt ut i omgivande vävnad eller redan har vuxit över på omgivande organ är att betrakta som lokalt avancerad och kräver ofta onkologisk förbehandling för att radikal, botande, kirurgi ska bli möjlig. Förbehandling kan ges som endast strålbehandling eller i kombination med kemoterapi. Över tid kan allt fler patienter erbjudas botande behandling med kirurgisk och onkologisk behandling.

ALLT FÄRRE LOKALRECIDIV
För att kirurgi vid ändtarmscancer ska anses vara potentiellt botande krävs att all tumörvävnad med tillhörande blodkärl och lymfkörtlar avlägsnas vid operationen med adekvata marginaler. Alla preparat undersöks efter operationen av patolog enligt ett standardiserat protokoll. I samband med denna undersökning mäts resektionsmarginalen, alltså avståndet mellan tumörvävnad och där kirurgen skurit bort preparatet. Storleken på den cirkumferenta resektionsmarginalen (CRM) har visat sig ha stor betydelse för risken att återfå cancersjukdomen i lilla bäckenet, så kallat lokalrecidiv2. Historiskt har lokalrecidiv av ändtarmscancer varit ett betydande problem för patienten med stort lidande och liten möjlighet till bot som följd. Förekomsten av lokalrecidiv har minskat och Svenska kolorektalcancerregistret (SCRCR) anger incidensen efter ändtarmscancer i stadium I-III till 2,7–4,3%3.

Idag anses risken för lokalrecidiv kraftigt öka ifall CRM är ≤1,0 mm4,5. Noggrann planering av kirurgin och onkologisk förbehandling visar att lokalt radikal kirurgi uppnås i omkring nio fall av tio enligt siffror från SCRCR3. Alla patienter som har en resektionsmarginal ≤1,0 mm utvecklar dock inte lokalrecidiv. Det gäller både om marginalen är strax under 1,0 mm eller kanske i värsta fall om det inte finns någon marginal mellan tumör och frisk vävnad; det vill säga CRM 0,0 mm. Vi har studerat hur det gått för patienter som har blivit behandlade för ändtarmscancer men där den kirurgiska resektionsmarginalen varit ≤1,0 mm6. Huvudsyftet med denna retrospektiva studie var att ta reda på hur det gått för patienterna avseende risken för lokalrecidiv. Patientdata inhämtades från SCRCR för åren 2005 – 2013 och medeluppföljningstiden var 51 månader. Totalt identifierades 12 146 patienter under perioden varav 8 392 uppfyllde inklusionskriterierna. 739 patienter var opererade med CRM ≤1 mm och 7 653 med CRM >1 mm (Figur 1). Patienterna indelades i undergrupper utifrån exakt CRM (0 mm, 0,1 – 1 mm, 1,1 – 1,9 mm och ≥2 mm) som sedan följdes upp avseende förekomsten av lokalrecidiv. Som väntat var lokalrecidiv vanligare bland patienterna med resektionsmarginal ≤1 mm och 8,9 % (n=66) lokalrecidiv diagnostiserades i denna grupp. Bland patienterna med resektionsmarginal >1 mm förekom lokalrecidiv hos 3,3 % (n=256)6. Även om risken alltså var större för lokalrecidiv bland patienterna med CRM under nivån som anses adekvat (>1,0 mm) var det över 90 % som inte utvecklade lokalrecidiv.

Läs hela artikeln