Utmaningar med att lämna svåra besked om sjukdom
Svåra besked om sjukdom är inte bara tunga att ta emot. För den som ger beskedet är utmaningarna också stora. Det vittnar 22 djupintervjuade läkare om i en ny studie från Lunds universitet.
Mattias Tranberg, psykolog, forskare vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund och Palliativt utvecklingscentrum, Lunds universitet. Fotograf: Ingemar Hultquist, Lunds universitet.
Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Qualitative Health Research.
För alla läkare som vill uppnå specialistnivå, är ett av utbildningsmålen att de på ett empatiskt sätt ska kunna lämna svåra besked. Mattias Tranberg är psykolog och forskar vid Palliativt utvecklingscentrum, Lunds universitet. Han har undersökt hur det upplevs för en läkare att ge en patient ett dåligt besked, ett som ger patienten ”en negativ syn på sin egen framtid”.
– Det kan vara besked om obotlig sjukdom, men även sådant som att en yrkesförare aldrig kommer att kunna köra bil igen. Att ha en person framför sig vars framtid står på spel är en situation som både stressar och utmanar läkarens kommunikativa förmåga, säger Mattias Tranberg.
I studien framträder fem olika – men sammanlänkade – delar av processen att ge svåra besked:
- Att vara den dåliga budbäraren
- Att förvänta sig det oförutsägbara
- Att ”vara på scen”
- Att hantera hopp på ett professionellt sätt
Medvetenhet om den känslomässiga relationen
Läkaren vet att hen måste lämna det negativa beskedet, och försöker ge det under så bra omständigheter som möjligt.
– Läkare och patient ska känna varandra sedan tidigare och en närstående ska vara på plats. Det ska finnas ett avskilt rum och tillräcklig tid för samtalet. Sedan behöver läkaren vara beredd på att patienten reagerar på ett sätt som hen inte väntat sig. Det finns alltid en rädsla för att skada, att genom sina ord skapa ett lidande. Även om orden i sig inte skadar, så aktualiserar orden lidandet, säger Mattias Tranberg.
De intervjuade läkarna jämför givandet av ett svårt besked med att uppträda på scen: de måste vara koncentrerade, lyhörda och närvarande utan att visa rädsla eller nervositet. De behöver vara mänskligt närvarande, inte bara professionellt. Flera vittnar om att de ibland koncentrerar sig för mycket på det kliniska budskapet och tappar bort mottagarens känslor och reaktioner. I intervjuerna skildrades även hur man som läkare brottas med att balansera patienternas möjlighet till hopp med deras informationsbehov, särskilt när prognosen är dålig.
Empatitrötthet och slimmad vårdorganisation
Den känslomässiga relationen till patienten präglas oftast av en vilja att vara närvarande och omsorgsfull. I den svåra situationen finns ofta också en stark känsla av meningsfullhet – det är viktigt att samtalet blir så bra som möjligt. Men flera läkare vittnar om att de håller ett känslomässigt avstånd för att skydda sig själva. Mattias Tranberg pratar om så kallad empatitrötthet som kan uppstå när läkaren upplever sig ge och ge av omsorg och medkänsla, men utan att få professionell tillfredsställelse tillbaka.
– Inte sällan beror sådan trötthet på en slimmad vårdorganisation, där ett negativt besked inte ges mer patienttid än ett positivt besked. Resultaten tyder på att vårdutbildning och klinik behöver ta hänsyn även till läkarens lidande, och försöka förebygga eller lindra det lidandet. Alltså ha medkänsla inte endast med andra utan även med personalen.
Tillräcklig tid för samtal, och rutinen att ha en sjuksköterska närvarande vid dåliga besked, skulle göra vården mer hållbar och få medarbetarna att må bättre, säger Mattias Tranberg.
– Det går inte att bortse från vikten av kontinuitet i vården när både patienter och läkare lider när den brister.
