RCC i samverkan – barnonkologi
En barnonkologisk intermediärvårdspatient behöver en sjuksköterska och en undersköterska dygnet runt med kompetens att vårda dessa patienter. Därför krävs det utökade resurser och både initiala och kontinuerliga utbildningsinsatser av vårdpersonal för att täcka behovet. Det föreslår en arbetsgrupp inom den nationella barncancersatsningen. I en rapport (på cancercentrum.se) anges nationella kriterier för barnonkologisk intermediärvård och vilka resurser som krävs i termer av bemanning och utbildningsinsatser för att genomföra förslaget.
Intermediärvård är vård av en patient som inte behöver vård på en intensivvårdsavdelning men som har behov av mer omvårdnad och övervakning än vad en vårdavdelning normalt kan erbjuda. Intermediärvårdsplatser behövs för att kunna prioritera det begränsade antalet intensivvårdsplatser för patienter med störst vårdbehov, samtidigt som patientsäkerheten för de sjukaste patienterna på en vårdavdelning tryggas.
En arbetsgrupp inom Nationella arbetsgruppen för barnonkologi har nu utrett och definierat nationella behov, resurskrav och kriterier för vad som ska utmärka barnonkologisk intermediärvård i Sverige. I gruppens rapport beskrivs vilka behov av omvårdnad, utrustning, personaltäthet och kompetens som krävs för att intermediärvård ska kunna bedrivas patientsäkert och med god kvalitet i alla delar av landet.
KRÄVS PERSONAL OCH UTBILDNING
– Barnonkologisk vård har hög behandlingsintensitet och förutsätter i sig en hög personaltäthet. En intermediärvårdspatient behöver tillgång till en sjuksköterska och en undersköterska dygnet runt, som inte har andra patienter eller uppgifter att ansvara för, säger Johan Svahn, som har samordnat arbetsgruppens arbete och är överläkare vid Barncancercentrum, Skånes universitetssjukhus, Lund.
I rapporten sammanfattas kartläggningen med att 15 intermediärvårdsplatser behöver upprättas inom barnonkologin. Vård av patienter i intermediärvård ställer även utökade krav på kompetensen hos sjukvårdpersonalen. Därför behövs initiala och kontinuerliga utbildningsinsatser av såväl omvårdnadspersonal som läkare. Ett väl strukturerat samarbete med intensivvårdsenheten är också nödvändigt. Resurser behövs för att genomföra dessa utbildningsinsatser vid införande av barnonkologisk intermediärvård och för att säkerställa kontinuerlig fortbildning av personal.
– Barnonkologisk intermediärvård ökar även kraven på sjukvårdpersonalens kompetens, säger Johan Svahn. Initiala och kontinuerliga utbildningsinsatser av såväl omvårdnadspersonal som läkare kommer därför att behövas. Som ett nästa steg har ett arbete påbörjats för att utforma och genomföra sådana utbildningsinsatser.
