Pernilla Glaser har skrivit en bok om tröst

Författaren Pernilla Glaser har skrivit en bok om att trösta. Hennes egen cancerresa blir som en röd tråd genom boken.

Hur mår du idag?

Författaren och dramatikern Pernilla Glaser har skrivit en bok om tröst under sin behandling mot spridd malingt melanom.

– Jag mår… det är som att jag har permission från min cancer och det är ju förstås bättre ju längre jag får vara ledig. Jag går på kontroller var tredje månad och jag vet att den kan dyka upp när som helst, men cancern har inte varit där de senaste två åren… så bra blir ändå svaret.

Hur kom du på att du skulle skriva den här boken?

– två saker mötte varandra, egentligen har jag tänkt länge att jag ville skriva en handbok i att trösta. Dels ville jag belysa tröst och tröstarna, att trösta och vara i behov av tröst är något vi alla råkar ut för. Kriser, visst, men även mindre motgångar.

– Tröst är svårt, eftersom vi inte kan fixa den bakomliggande orsaken, men man kan ändå trösta och det kan vara avgörande. Efter ett tag förstod jag att jag får lov att skriva om min cancer samtidigt. Det blir ett ankare i berättelsen. 

Vad har du mött för reaktioner?

– När jag sagt att jag skriver en bok om tröst väcker det allt möjligt hos människor. Alla har en berättelse. Många berättar om att man kan bli översvämmad av känslan av otillräcklighet. Den ska också ge lite courage att våga, det lilla är också viktigt. Även om den andra inte orkar äta mackan, eller vad det nu handlar om.

Den ger tröst på ett allmänexistentiellt plan tycker jag, hur lyckas du med det?

– Jag blir glad av att höra det, eftersom tröst är något vi alla behöver. Ingen av oss är ju färdigtröstade, vårt behov av tröst är oändligt. Det är ändå inget som får ta plats i till exempel vårt yrkesliv, tröst hade kunnat få ta mer plats. Man känner igen sig, av det som har med livet att göra, livet skakar om oss. Det behöver inte ha med en åkomma att göra. 

Hur vill du bli bemött med din cancer?

– Människor gör så gott de kan, och som cancersjuk får man guida i att ta emot det. Men det är så olika, olika dagar. Ibland är det skönare med människor som säger att de inte förstår. Att finnas där, kanske fråga om barnvakt, låna ut hundra spänn eller laga en måltid. Även om man inte orkar äta. Visa närvaro, att man finns.

Hur var din upplevelse av vården?

– Jag älskar vården. Jag har verkligen haft en bra vårdresa. Har en fantastisk cancerläkare, primär eller akutvården är ibland lite konstig, men inte på något livsfarligt sätt för mig. Mina cancerläkare har varit tydliga med vad de vet och inte vet. De berättar allt. För mig är det en sak som inte fungerar, och det är att linda in för mycket. Det är viktigt för mig att man berättar allt om cancern.

– Hur rädd ska jag vara och han gav mig ett tydligt svar. Att vi inte vet mycket om den här cancerformen och att du är i ett farligt stadium men inte oåterkalleligt. Jag vet att många upplever att de ställer en fråga till sin läkare, och får svar på en annan fråga. Det är en känsla hos oss alla tror jag att man vill ge svar, men att inte veta är också ett svar. 

Vad har du fått lära dig av sjukdomen ?

– Cancerdiagnosen är en kurs i att vara här och nu. Det handlar plötsligt bara om nuet. Att inte stressa upp sig för det som inte är. Jag har inte velat bli expert på cancer, det ska jag inte bli, tänkte jag tidigt. Jag vet en del, men inte allt som finns att veta. Jag har inte velat “jobba” med det. Jag vill ha mitt liv. Jag gillar levandet mycket mer, än vad jag är intresserad av cancer. 

Vad gav dig tröst?

– Oj, det var så mycket, men i vården var det bland annat en veckas rehab, efter den tuffa behandlingen. Det var föreläsningar och samvaro med spa och massa mys, men den största behållningen var ändå att vara med folk som vet precis vad det handlar om, utan att prata om cancer.

Kan den behandlande läkaren ge tröst?

– I den hippokratiska eden ingår tröst, det är lite intressant. Det ingår i jobbet. Med det sagt är det massor av människor som inte känner sig tröstade av sin läkare. Just kring trösten kan det ibland gå fel. Att trösta är inte att linda in eller vara medvetet suddig i sitt budskap, utan att vara ärlig och tydlig med besked eller vad det kan vara. Att stå ut med att det inte går att ge det som patienten vill ha.

– Vi har inte mycket av den där själsligt omvårdande vården i Sverige. Det jag har fått i rehab, är som mer som ett pynt. Resurserna går åt för att få bort det sjuka. Men vi är inte vassa på rehab. Det är väldigt upp och ner och man tittar på hela cancerresan.

– Samhället blir synligt när det kommer till hur vi hanterar människorna i en sjukdom. I Sverige har vi inte plats för känslor, sorg och rehab. Vi har medikaliserat allt. Vården eller samhället har väldigt lite att erbjuda för själen, vi är lite fattiga där. Vi kan bli mer litterata. 

Är din bok en bra julklapp?

– Ja, det kanske inte är något att börja läsa på julafton, men några dagar senare. Det här är en bra bok att läsa för den som precis är på väg in i en cancerresa eller har fått en diagnos. Eller bara är i behov av tröst. Jag hade uppskattat en sådan här bok när jag själv famlade där i början av min resa.