Så har pandemin påverkat cancervården ”Sverige bör klara den reella vårdskulden”
Det dröjde en bit in i mars 2020 innan vi i Sverige insåg att vi var på väg in i en pandemi som skulle bli den värsta landet upplevt sedan spanska sjukans dagar 1918–1920. Nu drygt ett år senare har vi delvis vant oss vid att tillvaron är påtagligt förändrad. Här sammanfattar docent Johan Ahlgren, verksamhetschef vid RCC Mellansverige, sina egna intryck och tillgängliga uppgifter om pandemins påverkan på cancervården.
Förändringen har påverkat vardagslivet för de flesta, över en miljon bekräftade fall i Sverige medan tiotusentals har behandlats inom intensivvården. Tusentals personer har avlidit i förtid, något som lett till sorg och saknad bland ännu fler efterlevande. De förödande effekterna inom Sveriges äldreomsorg, som var helt oförberedd på pandemin, är det kanske mest bestående intrycket. Under året som gått har dock media successivt fått ett ökat intresse för pandemins sidoeffekter som ännu inte är helt överblickbara.
Det handlar om negativa psykosociala effekter av isolering, försämringar inom skola och utbildning, företag som gått omkull, ökad arbetslöshet och sist men inte minst; covid19-pandemins påverkan på sjukvården. Coronapandemin har också påverkat arbetssituationen för många av oss; när jag tittar i mappen ”Corona” i min jobbdator är den äldsta filen från 1 april 2020, totalt har jag drygt 200 filer i mappen. Inom RCC insåg vi tidigt att vi måste dra vårt strå till stacken för att öka kunskapen om vad det var som höll på att hända. Redan i mitten av april skrev tidningarna om att antalet patienter med hjärtsymtom som sökte akut hade minskat märkbart. Cancervården påverkades dock inte riktigt lika plötsligt eftersom tumörutredningar oftast tar ett antal veckor. På RCC Stockholm-Gotland kunde man i början av maj 2020 se en dramatisk nedgång av antalet diagnostiserade cancerfall och i en rapport från VAL-databasen konstaterades en nedgång under april på 26 procent. På den nationella nivån finns ingen motsvarande databas som samlar alla vårdtillfällen från primär- och specialistvård, det är istället Cancerregistret (CR) som är den bästa källan. CR har mycket säkra data bland annat därför att alla registrerade fall bygger på rapportering både från kliniker (A-anmälningar) och från patologilabben (B-anmälningar).
FÖRDRÖJD REGISTRERING
Nackdelen med CR är att det är drygt ett års fördröjning innan data blir tillgängliga via Socialstyrelsens statistiktjänst. Däremot registreras data om alla diagnostiserade tumörer fortlöpande i de regionala tumörregistren, ett förvarje sjukvårdsregion och med respektive RCC ansvarigt. Dessa regionala uppgifter exporteras till Socialstyrelsen och CR sista oktober varje år, det betyder att diagnoserna ställdes minst 10–22 månader tidigare. Därför är det fördelaktigt att kunna använda sig av de data som finns i de sex regionala tumörregistren. Det krävs dock drygt tre månaders uppföljning innan de regionala tumörregistren kan anses vara tillförlitliga vilket beror på att A-anmälningarna kan dröja medan B-anmälningarna från patologin oftast går fortare. Det gäller särskilt den andel av laboratorierna som rapporterar digitalt. Nackdelen med en rapport som bygger enbart på elektroniska B-anmälningar är att de motsvarar bara cirka 55 procent av landets cancerdiagnoser. I våra rapporter använder RCC företrädesvis antal diagnostiserade tumörer. Det betyder att antalet personer med tumördiagnos är något färre eftersom fler än en tumör per person förekommer. Att vi inte använder begreppet cancer beror på att en andel av tumörerna är premaligna förändringar med potential att utvecklas till cancer. Dessa förändringar handläggs i de allra flesta fall på samma sätt som en invasiv cancer vilket gör det rimligt att ta med dem i beräkningen.
Under 2020 publicerade RCC i samverkan (www.cancercentrum. se) två rapporter med analys av hur stor nedgången av cancerdiagnoser hade blivit. I den första rapporten kunde vi redovisa antalet nya cancerfall under perioden mars–augusti 2020 jämfört med samma period 2019. De 14 laboratorierna (Tabell 1.) redovisade en nedgång av antalet diagnostiserade tumörer med –12 procent. Vilket kunde översättas till att ungefär var åttonde cancer inte blivit diagnostiserad.
Utifrån att nedgången låg på cirka – 12 procent och att antalet nya fall av cancer åren före 2020 legat upp emot 70 000 per år kunde man räkna ut att bortfallet under det halvår som Rapport 1 omfattade rörde sig om drygt 4000 personer med cancerdiagnos som saknades. När den första rapporten publicerades i slutet på september hade vi en situation där de flesta trodde att pandemin var på väg att klinga av och därför trodde vi inte att underskottet av diagnostiserade cancerfall skulle byggas på nämnvärt under de sista månaderna av 2020. Vår rapport väckte givetvis stor uppmärksamhet i riksmedia. Uttalanden med budskapet ”tusentals patienter går hemma med missade cancrar” förekom.
I de uttalanden vi gjorde från RCC såg vi det som viktigt att påpeka att dessa tumörer inte gärna kunde vara missade om ingen försökt sig på att hitta dem. I våra uttalanden poängterade vi istället att det var viktigt att screeningverksamheten
hölls igång samt att befolkningen informerades om att cancervården var prioriterad trots pandemin och att man därför uppmanades söka vård om man hade ihållande symtom. Regionernas olika strategi avseende screeningens öppethållande skulle längre fram visa sig påverka antalet odiagnostiserade fall samt fördelningen mellan olika diagnoser.
