Nuets förnöjsamhet – teori som bygger på acceptans av livets oförutsägbarhet
Nuets förnöjsamhet är en grundad teori som förklarar hur man kan finna balans och glädje i livet trots en medvetenhet om livets förgänglighet. Teorin bygger på en djup acceptans av livets oförutsägbarhet där hopp och trygghet byggs var gång du klarar av att hantera det som kommer. Här beskrivs teorin av Ulrika Sandén, forskare i innovationsteknik vid Lunds tekniska högskola.
Genom att återgå̊ till nuet kan man med hjälp av aktiviteter påverka sitt liv, i nuet finns det nästan alltid något att göra för att göra livet lite bättre. Teorin bygger på två grundläggande studier, dels en intervjustudie med cancerpatienter och närstående till cancerpatienter, dels en studie om livet i en nordnorsk bygd där dess historia av isolering, kargt klimat, fattigdom och farligt fiskeyrke skapade ett behov av att återvända till nuet.
Inledningsvis studerade jag en liten fiskeby i Nordnorge. Historiskt präglades den av isolering, ett kargt klimat och fiskarbondelivet. I nutid har den stått emot den utflyttning som präglar den norra landsbygden i både Norge och Sverige. Huspriserna var höga under de åren som jag bodde där och man lämnade ofta över hus och gård till nästa generation och många valde att bo kvar. De strategier som krävdes för överlevnad före andra världskriget och den utveckling som följde levde i hög grad kvar i bygden när jag studerade den (Sandén, Thulesius et al. 2015). I avhandlingsarbetet har jag sedan försökt anpassa och modifiera teorin till att passa cancersjukas vardag (Sandén 2021).
Idén att flytta över teorin fick jag under ett samtal med bygdens äldste, Rolf. Jag har själv många års erfarenhet av att leva med låg- malignt gliom och i samtalet insåg jag hur likt våra liv på ett plan ändå varit. Människor har dött runt oss, vi har tvingats hantera vetskapen om vår egen dödlighet och kamp har varit ständigt närvarande. Men det skilde sig väsentligt på en punkt. För Rolf var livet nära död och olyckor helt naturligt, medan jag såg det som något onaturligt att jag skulle ha fått en hjärntumör. Tanken väcktes där och då ”tänk om det finns ett enklare, mer naturligt och roligare sätt att hantera en sådan här sjukdom?”
LYSSNADE PÅ SAMTAL
Tillbaka i Sverige valde jag att göra narrativa intervjuer i grupp och individuellt med sammanlagt 19 patienter och 17 närstående. Av etiska skäl var alla patienter, så långt vi visste, i remission från sin cancer. Jag ville att deltagarna själva skulle få bestämma dagordning och vad som var viktigt i deras liv och därför valde jag att inte ställa frågor. Jag bjöd på kaffe och sedan lyssnade jag på deras samtal. Snabbt in- såg jag att det var en stor skillnad mellan patienterna och de närstående. Det gick mycket fort för patienterna att hitta varandra och samtalsämnena flödade. De närstående letade ord för att beskriva sin situation och även när jag upplevde att de speglade sig i varandra svarade de senare nekande på frågan ”har ni kunnat känna igen er i varandras historier?”
De närstående finns inte med i den versionen av Nuets förnöjsamhet som har arbetats fram under avhandlingsarbetet. Deras situation behöver beforskas mer än vad jag haft utrymme till. Närstående kämpar med att räcka till där de i flera fall tar på sig flera olika roller i sina försök att skapa trygghet för att skydda patienterna mot såväl sjukdomens olika effekter som sjukvårdens misstag. Jag kom fram till att de lever i en terrorlik situation där de har att se på, utan att kunna göra så mycket åt situationen, när en älskad långsamt blir allt sämre. Många uttryckte ”när jag fann Cancerkompisar insåg jag att jag inte var galen”. Man talade också om ”det magiska numret” i förhållande till ASiH, där det plötsligt fanns ett telefonnummer där någon alltid svarade. Min slutsats är att vi saknar begrepp för att beskriva livet som närstående. Vi vet också mycket lite om hur behoven ser ut. Närståendestöd är ett dåligt utforskat område och följaktligen med stor potential till förbättring.
