New Orleans kryllade av hematologer som äntligen fick träffas på ASH 2022
I ett 25 grader varmt och fuktigt New Orleans anordnades för första gången på tre år American Society of Hematology’s (ASH) årliga konferens i fullt fysiskt format i december 2022. Även i år var det möjligt att delta virtuellt, men då samtliga presentatörer var ålagda att delta på plats var det fysiska deltagarantalet stort.
New Orleans myllrade således av hematologer från hela världen. Att konferensen ägde rum kort in på en pandemi blev tydligt när gratis broscher som indikerade om man var villig att skaka hand eller inte delades ut. Att det fysiska formatet uppskattades var dock tydligt. Postersessionerna var fullpackade och livliga diskussioner fördes både där och under såväl muntliga presentationer som föreläsningar.
Att referera allt som presenteras på ASH är inte görligt på grund av det enorma utbudet. Här följer, med visst lymfomfokus, ett axplock av generella trender, några udda fåglar och de allra mest omtalade studieresultaten.
Att ASH är den största hematologikonferensen innebär att de allra mest banbrytande studierna ofta presenteras just här. En av de mest uppmärksammade i år var resultaten från TRIANGLE-studien, en europeisk fas III-studie där flera svenska centra deltagit. Studien presenterades av professor Dreyling från Universitetssjukhuset i München. I TRIANGLE-studien undersöktes optimal behandling för patienter 65 år eller yngre med högrisk mantelcellslymfom (MCL) som var kandidater för autolog stamcellstransplantation (ASCT). Studien var trearmad och standardbehandling (R-CHOP/R-DHAO + ASCT) jämfördes med två experimentella armar där den ena hade tillägg av BTK-hämmaren ibrutinib (Imbruvica) både under induktion och som underhållsbehandling efter ASCT.
Den tredje armen innehöll ibrutinib på samma sätt men uteslöt dessutom ASCT. Med en medianuppföljning om 31 månader var både den progressionsfria och totala överlevnaden bättre i de experimentella armarna jämfört med kontrollarmen. Att standardbehandling för MCL kommer att ändras står alltså klart. Huruvida ASCT är fortsatt nödvändigt efter ibrutinibinnehållande cytostatika vet vi dock ännu inte då ytterligare uppföljningstid krävs för att kunna jämföra de ibrutinibinnehållande armarna. Hittills ser det dock ut att gå lika bra utan ASCT. På direkt fråga om vad han tror kommer att bli standardbehandling för yngre patienter med MCL svarade professor Dreyling redan nu ibrutinibinnehållande cytostatika utan efterföljande ASCT. Han tillade dock att tiden kommer att utvisa om det finns subgrupper för vilka konsoliderande ASCT kan vara till gagn. Mer om denna studie, och annat nytt kring MCL, kan du läsa om i Ingrid Glimelius artikel i detta nummer – se sidan 36.
Ovanstående studie presenterades som abstract nummer ett på den mest prestigefyllda sessionen, plenary-sessionen. På plenary-sessionen presenterades även den omtalade ASAPstudien om förbehandling inför allogen stamcellstransplantation för patienter med återfall av akut myeloid leukemi(AML). I denna tyska studie randomiserades patienter med refraktär AML eller återfall av AML till antingen intensiv cytostatika eller observation/lågdos cytostatika vid behov inför allogen stamcellstransplantation (allo-SCT). Enligt rådande kunskapsläge är så djupt behandlingssvar som möjligt inför allo-SCT en viktig positiv prediktor för överlevnad vid AML. Hur det ser ut vid refraktär eller återfallande AML är dock inte lika välstuderat. Detta ville alltså Dr Schetelig och den tyska AML-gruppen undersöka. Totalt 281 patienter inkluderades i studien varav samtliga redan hade en stamcellsdonator eller hade >90% chans att hitta en matchad donator vid sökning. Bland patienter som randomiserades till lågdosarmen kunde 76% observeras och resterande erhöll lågdoscytostatika inför allo-SCT som i median genomfördes efter endast fyra veckor. I kontrollarmen fick patienterna högdos cytarabin och mitoxantrone inför allo-SCT. Medförfattarna fick sin hypotes bekräftad när det primära effektmåttet, komplett remission dag 56 efter transplantation, jämfördes mellan grupperna och var 84.1% i lågdosarmen jämfört med 81.3% i den intensivt förbehandlade gruppen. Hur vi i framtiden hanterar patienter med refraktär eller återfall av AML inför allo- SCT kan således komma att skifta.
