MRD som tidig överlevnadsmarkör kan påskynda AML-behandlingar
Minimal kvarvarande sjukdom har potential att fungera som en tidig och tillförlitlig indikator på långsiktiga behandlingsutfall hos patienter med akut myeloisk leukemi.
– Detta skulle kunna påskynda läkemedelsutvecklingen vid AML utan att kompromissa med evidenskvaliteten, säger hematologen Jesse Tettero, vid Amsterdam University Medical Center.
Text: Jan Andreason, vetenskapsreporter på Best Practice Nordic
Onkologi i Sverige rapporterade om de häpnadsväckande resultaten av CAR-T-terapi som presenterades av Carl June vid den 54:e ASH-kongressen i Atlanta.
Minimal kvarvarande sjukdom, MRD, kan fungera som en tidig och tillförlitlig indikator på långtidsöverlevnad hos patienter med akut myeloisk leukemi, AML. Det visar en ny studie som presenterades vid American Society of Hematology Annual Meeting, ASH, nu i december 2025. Resultaten talar för att MRD kan användas som ett intermediärt effektmått i kliniska prövningar och därmed påskynda utveckling och regulatorisk bedömning av nya läkemedel vid AML, utan att evidenskraven urholkas.
Studien presenterades av Jesse Tettero, hematolog och forskare vid Amsterdam University Medical Center, inom ramen för Harmony Alliance, ett europeiskt offentlig privat samarbete finansierat av EU. Harmony Alliance har som mål att harmonisera och analysera stora kliniska dataset för att förbättra beslutsunderlag inom hematologisk cancer.
Den aktuella studien är den första som systematiskt utvärderar MRD både som mått på behandlingseffekt och som prediktor för kliniska utfall vid AML. Resultaten visar att MRD status efter induktionsbehandling har ett starkt samband med total överlevnad på individnivå. Därmed kan MRD bidra till en mer nyanserad bedömning av behandlingssvar och utgöra stöd för individualiserad uppföljning efter remission.
Tydligt samband med överlevnad
Analysen omfattade 1 858 patienter som genomgått MRD mätningar inom sju prospektiva kliniska prövningar genomförda av fyra europeiska samarbetsgrupper. Sammantaget visade resultaten att MRD negativitet efter induktionsbehandling var starkt associerad med förbättrad total överlevnad. MRD bibehöll sitt prognostiska värde både mellan olika behandlingsarmar och i multivariata analyser justerade för andra kliniska faktorer.
Patienter som var MRD negativa hade mer än dubbelt så hög sannolikhet att överleva jämfört med MRD positiva patienter. Skillnaden var dock mindre uttalad hos patienter som genomgått allogen stamcellstransplantation, vilket talar för att transplantationen delvis kan motverka den negativa prognostiska effekten av kvarvarande sjukdom.
Enligt Jesse Tettero ger MRD starkare prognostisk information än någon enskild markör som används i klinisk praxis i dag.
– Sambandet på individnivå är anmärkningsvärt tydligt. MRD-positivitet kvarstår som en oberoende prediktor för sämre behandlingsutfall och ger starkare prognostisk information än någon enskild genetisk eller molekylär markör som används i klinisk praxis i dag. Sambandet var mycket konsekvent även efter justering för andra kliniska faktorer, vilket tydligt bekräftar kopplingen mellan MRD och överlevnad på patientnivå, säger han.
Intermediärt effektmått
Särskilt betydelsefullt är att analysen på studienivå bekräftades hos patienter som inte genomgått transplantation. Detta stärker MRD som ett intermediärt effektmått som rimligen kan förväntas predicera långsiktiga kliniska utfall hos intensivt behandlade patienter med AML. I takt med att MRD styrd behandling och underhållsstrategier blir allt vanligare, ger det harmoniserade och prospektiva materialet ett robust underlag för regulatorisk användning.
En möjlig konsekvens är att regulatoriska myndigheter kan acceptera MRD som ett intermediärt effektmått snarare än ett fullt validerat kliniskt utfall. I ett sådant scenario skulle MRD data kunna ligga till grund för villkorade godkännanden av nya läkemedel, samtidigt som uppföljande studier fortsätter tills överlevnadsdata är mogna.
Detta skulle kunna påskynda läkemedelsutvecklingen vid AML utan att kompromissa med evidenskvaliteten. För onkologer innebär resultaten ett viktigt steg mot mer dynamiska prövningsdesigner och snabbare klinisk tillgång till nya behandlingar, särskilt inom ett sjukdomsområde där prognosen fortsatt är allvarlig för många patienter.
