Måste onkologer prioritera?
Sverige är ett av världens rikaste och ett av världens mest jämlika länder och har en sjukvård som har en mycket hög standard. Generellt sett är de medicinska resultaten i toppklass. Läkarna i verksamheten, deras patienter, politikerna och massmedia hittar trots det alltid aspekter som ”måste” förbättras – och att alla finner att vi inte nått så långt man kan kanske ska ses som ett hälsotecken.
När vi nu lägger cirka 11 procent av bruttonationalprodukten på sjukvården finns det emellertid inte så stort utrymme för skattehöjningar som skulle kunna tillfalla sjukvården – denna konkurrerar ju om resurser med skola, åldringsvård, poliser, försvar, hjälp till fattiga länder med mera. I ärlighetens namn måste vi därför inse att vi i framtiden endast kan räkna med marginella resurstillskott till sjukvården inom överskådlig tid om vi ser det som viktigt att behålla den solidariska sjukvården (systemet i länder som USA och Schweiz ger mer pengar till sjukvård, men inte inom ett jämlikt system). Då återstår egentligen bara möjligheten att rationalisera och att prioritera.
Inom sjukvården sker en kontinuerlig rationalisering. Tydligast ser man det avseende den moderna farmakologin och kirurgin. Medan stora delar av slutenvården för 50 år sedan utgjordes av astmapatienter, kommer denna patientkategori nästan undantagslöst att skötas och skötas bättre av allmänläkare i primärvården idag. Vi behöver inga tuberkulosanstalter längre och de stora hemska mentalvårdsanstalterna har nästan helt omvandlats till öppenvårdsmottagningar. Många andra medicinskt dramatiska förändringar har också skett men med mindre ekonomiska besparingar som följd – och inte sällan med fördyrningar. Inom kirurgin kan man se behandlingar med transuretral kirurgi, endoskopi och laparoskopi som paradigmskiften där investeringarna i människor och maskin kostat mycket men där vinsterna i förkortade vårdtider varit långt större. Förbättrad anestesi, intensivvård och större kirurgisk skicklighet har samtidigt gjort att större operationer på skörare människor idag kan göras med fantastiska livskvalitetsförbättringar som följd – men oftast med betydande kostnadsökningar.
