Efter 50 år – Jan-Erik Damber är ständigt upptagen med att hitta nya spår och strategier
Efter snart 50 år i yrket tycker han fortfarande att det är roligt att gå till jobbet varje dag – trots att han numera är pensionär. På pappret.
– Det som alltid har drivit mig är en stor nyfikenhet. Och den är oförändrat stark trots att min roll som aktiv forskare nu tyvärr långsamt håller på att fasas ut, säger den Göteborgsbaserade norrlänningen Jan-Erik Damber, seniorprofessor i urologi och en av landets främsta specialister inom prostatacancer.
Våra levnads- och yrkesbanor kan se mycket olika ut. Ibland är de vägar vi väljer väldigt krokiga, ibland är de närmast spikraka. Det sistnämnda gäller definitivt för Jan-Erik Damber, född i Skellefteå 1949 och uppvuxen i Umeå där han både gick på gymnasiet och direkt efteråt utbildade sig till läkare. Att han skulle komma att ägna sig åt något naturvetenskapligt var en självklarhet, intresset för biologi fanns tidigt, men han tvekade ändå under en period mellan att utbilda sig till ingenjör eller att välja läkarlinjen.
– För den som intresserade sig för naturvetenskap på den tiden var det brukligt att välja ingenjörsyrket.
– Det var ganska svårt att komma in på läkarutbildningen i början av 70-talet, men jag var nog inspirerad av min fyra år äldre bror som också är läkare och valde den vägen. Min syster är fysioterapeut så tre av fyra syskon hamnade i vården, men det finns inga sjukdomar i släkten som ligger bakom dessa yrkesval, säger Jan-Erik Damber,
som tog läkarexamen 1975 och disputerade 1978.
– Jag hoppade av AT-tjänstgöringen och forskade istället på heltid i tre år direkt efter utbildningen. Det ämne som lockade mig mest då var fysiologi och jag hade under en tid ett extraknäck som amanuens på fysiologen.
– Innan jag doktorerade i fysiologi blev jag inlockad i ett spännande projekt som handlade om reproduktionsendokrinologi. I samband med det började jag längta till kliniken och jag hade även ett stort intresse för kirurgi på den tiden.
Alla erfarenheter skulle visa sig vara till stor nytta för honom när han sedan bestämde sig för att utbilda sig till specialist i urologi med prostatacancer som främsta kliniska arbetsområde.
– Jag hade egentligen kunnat välja att bli endokrinolog för under alla år sedan tidigt 80-tal har mitt huvudspår varit hormonell behandling av prostatacancer. Ett mycket stimulerande samarbete med Anders Bergh, numera professor i patologi i Umeå, hade också stor betydelse för mitt val att fortsätta med prostatacancerforskning, berättar
han och tillägger att han alltid har arbetat parallellt som kliniker och forskare.
