CTOS I TOKYO
CTOS I TOKYO – Inspirerande möte banar väg för fortsatt utveckling
Varje år i november arrangerar Connective Tissue Oncology Society (CTOS), den internationella föreningen för sarkom-onkologi, sitt årliga möte. Arrangemanget har hittills växlat mellan USA och Europa, men senast ägde mötet för första gången rum i Asien och mer specifikt i Japans huvudstad Tokyo. Här redogör biträdande överläkare Andri Papakonstantinou, överläkare Christina Linder-Stragliotto och Lilian Smedberg, onkologisjuksköterska, för den viktigaste nya kunskapen som presenterades på sarkomområdet.
Deltagare ges en fantastisk möjlighet att träffa sarkomintresserade och experter från olika discipliner: onkologer, kirurger, ortopeder, radiologer, patologer, forskare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, patient-representanter, och listan kan göras ännu längre. Som vanligt varmötet mycket intressant och innehöll lovande forskningsresultat, men egentligen saknas fortfarande de riktigt stora framgångarna som kan leda till en längre överlevnad för sarkompatienter. Första dagen ägnades först åt uppdateringen av WHO:s (Världshälsoorganisationen) klassificering där större vikt läggs på molekylära förändringar. Årets fokus var på ”små rundcelliga tumörer” och en intressant föreläsning handlade om sarkom med CIC-DUX4-fusion, som är den vanligaste genetiska avvikelsen hos EWSR-1-negativa små rundcellstumörer. CIC-DUX4-fusion uppstår från t(4;19)(q35;q13) eller t(10;19)(q26;q13). Denna genetiska avvikelse förekommer framförallt i mjukdelstumörer och är förknippad med ett aggressivt kliniskt förlopp samt betydligt sämre överlevnad än hos patienter med klassiskt Ewing sarkom.
KRÄVS INTERNATIONELLT SAMARBETE
En annan typ av förändring är sarkom med BCORCCNB3- fusion. Fusionen är vanligast vid små rundcellstumörer i ben, hos patienter av manligt kön, och dessa patienter har betydligt bättre överlevnad än patienter med tumörer med CIC-DUX4-fusion; de så kallade 3 Bs (boys, bone, better). BCOR-CCNB3-positiva tumörer svarar också betydligtbättre på kemoterapi och har hittills inkluderats i olika Ewing-studier, tidigare feldiagnostiserade som Ewing. Värt att nämna är att ”små rundcelliga tumörer” är en mycket sällsynt tumörform totalt sett, och internationellt samarbete krävs för att få tillräckligt med tumörmaterial. En annan föreläsning ägnades åt Next Generation Sequencing (NGS) där man konstaterar att vi kan få ut väldigt mycket information om genetiska förändringar som kan förbättra diagnostiken i omkring 11 procent av fallen, men det är trots allt få förändringar som vi i nuläget har något läkemedel att rikta mot. Exempelvis utgör tumörer med förändringar i kinasuttryck som idag kan behandlas med läkemedel endast cirka 4–5 procent. Vid sarkom fann man också att TMB (tumor mutational burden) ofta är låg men kan skilja mycket mellan enskilda tumörer, samt att MSI (microsatellitinstabilitet) är anmärkningsvärt låg vid denna tumörform. Immunterapi har heller inte varit särskilt framgångsrikt vid sarkom där MSI kan vara en viktig markör för chans till respons vid immunterapi vid andra tumörformer. Vidare diskuterades klonal heterogeneitet vid sarkom. Hur förändras kloner under utveckling av primärtumören? Är speciella kloner ansvariga för återfall/metastasering? Kan behandling riktas mot specifika kloner för att undvika metastasering? Sammanfattningsvis tros progression av primärtumören först drivas av förlust av olika kloner och sedan leds utvecklingen av en enskild klon. Lokalt återfall är polyklonalt i större utsträckning och metastasering drivs slutligen av en klon som selekteras fram. Viktigt är att göra ny biopsi på metastaserna för att få bättre kunskap om hur kloner med metastaserande egenskaper selekteras!
