Redaktion - Onkologi i Sverige

Från sjukhuskorridorer till köpcentrum: så förändrar Akademiska cancervården

Köpcentrum, vårdcentraler och hemmet – Akademiska sjukhusets modell utmanar sjukhusnormen. En cancerbehandling behöver inte längre börja med att leta parkering, ta sig genom sjukhusets huvudentré och korridorer, och sitta i väntrum med andra patienter.

För allt fler patienter i Region Uppsala sker cancerbehandlingen i stället mitt i vardagen – i ett köpcentrum, nära mataffärer, shopping och apotek, med gott om parkeringsplatser utanför dörren.

Carl-Gustav Fabiansson, Nordenchef på BeOne Medicines, Maria Andersson Ödman, biträdande verksamhetschef på blod- och tumörsjukdomar på Akademiska sjukhuset och ansvarig för Nära dig-projektet, Susanna Carlhem, projektledare på Adxto och Marie Platon, chef för den Nordiska marknadsavdelningen på CSL. Delar av gänget bakom satsningen i Gränby.

För många skapar själva sjukhusmiljön stress och förstärker känslan av att vara sjuk. I Uppsala prövas nu en annan idé: att flytta delar av cancervården närmare människors vardag, och låta sjukhuset vara platsen för det mest avancerade och riskfyllda.

Sedan den drygt två år driver Akademiska sjukhuset en behandlingsmottagning i Gränby köpcentrum. Här ges i dag ungefär var femte cancerbehandling som annars skulle ha skett på sjukhuset. Mottagningen ligger till grund för det så kallade Nära dig-projektet, vars syfte är att göra vården mer tillgänglig och patientanpassad. Visionen är att olika behandlingar på sikt ska kunna erbjudas i hemmet, på vårdcentraler samt på en ny behandlingsmottagning i Tierp, som väntas öppna i början av 2026.

– Akademiska sjukhuset ligger i centrala Uppsala. Det är en stad som satsar på cykel- och lokaltrafik och en tydlig bieffekt är svårigheten att hitta parkering för de som måste ta sig till sjukhuset med bil. Cancervården ökar och efter att vi flyttade in i nya lokaler 2020 upptäckte vi redan efter ett år att det var för få behandlingsplatser, säger Maria Andersson Ödman, biträdande verksamhetschef på blod- och tumörsjukdomar och ansvarig för Nära dig-projektet.

När antalet patienter i behov av cancerbehandling ökade blev begränsningarna i den befintliga strukturen allt tydligare och behovet av nya arbetssätt akut. Samtidigt visade patientutredningar att platsbrist inte var den enda utmaningen – sjukhusmiljön i sig påverkade patienternas upplevelse av vården.

– Flera patienter uppgav att bara att komma in på sjukhuset gör att man känner sig ännu sjukare än man är. Då började vi prata om att hitta lokaler som normaliserar det här med cancerbehandling.

Från buss till köpcentrum

Projektet tog fart i mindre skala. Innan Gränbymottagningen öppnade testades en mobil enhet i Enköping i form av en vårdbuss strax utanför sjukhusets entré. Därefter började letandet efter lokaler i Uppsala som det var lätt att ta sig till och där parkering inte blev ett hinder. Lokalerna i Gränby köpcentrum – tidigare en privat vårdmottagning – visade sig passa.

– Där hade vi lite tur. Susanna ringde runt och hittade det här, säger Maria Andersson Ödman.

Susanna Carlhem, projektledare på Adxto, har arbetat med Akademiska sedan 2021 och beskriver uppstarten som ovanligt energifylld.

– Det rådde en nybyggaranda. Vi hade till och med sjuksköterskor som satt hemma på kvällen och sydde gardiner. För att de tyckte det var roligt. Många var engagerade och det fanns en känsla av att man kunde påverka. Det är inte alltid självklart i en stor organisation.

Gränbymottagningen är en förlängd arm av sjukhusets onkolog- och hematologmottagningar. Den bemannas på rullande schema av personal därifrån: två sjuksköterskor från hematologin och två från onkologin, vanligtvis tre dagar i taget. Det finns alltid läkare på plats och mottagningen har sex till sju behandlingsplatser.

Urvalet bygger på säkerhet och flöde. De två första behandlingarna ges alltid på sjukhuset, för att kontrollera att patienten inte får allvarliga reaktioner. Därefter är Gränbymottagningen främst till för patienter vars behandling tar upp till tre timmar – ofta infusioner eller subkutana injektioner.

– Vi har valt att inte ta emot patienter som behöver ligga hela dagen, av effektivitetsskäl. Patienter med hög biverkningsrisk eller sämre allmäntillstånd behandlas också på sjukhuset, säger Maria Andersson Ödman.

Gränbymottagningen är främst till för patienter vars behandling tar upp till tre timmar – ofta infusioner eller subkutana injektioner.

”Man kliver in och vips sitter man i stolen”

I enkäter och utvärderingar återkommer patienterna till tillgängligheten. Det handlar om avstånd, men också om hur själva vårdmiljön upplevs.

– Miljön här är många gånger avsevärt mycket lugnare än på sjukhuset. Det ringer och plingar inte och det är inga människor som passerar igenom, säger Andersson Ödman. Man parkerar sin bil, kliver direkt in och anmäler sig och vips så sitter man i sin behandlingsstol.

För många, särskilt äldre och sköra, innebär det mindre stress. Anhöriga som skjutsar kan dessutom uträtta ärenden under tiden – handla eller hämta mediciner – utan att lämna området.

I början fanns tvekan hos vissa patienter: oro för att inte möta ”sin” personal eller en misstanke om att flytten betydde sämre standard. Men enligt Maria Andersson Ödman har det förändrats.

– När patienterna väl kommit hit vill de ofta inte tillbaka till sjukhuset igen.

Även personalen beskriver en skillnad. Tempot kan vara högt även på Gränbymottagningen, men arbetet blir mindre fragmenterat.

– I början var vissa stressade här, inte på grund av belastning utan för att de hade dåligt samvete för kollegorna på sjukhuset. Man har lika många patienter men skillnaden är att man får fokusera på sitt arbete utan lika många störningsmoment, säger Andersson Ödman.

Tillgängligheten på den nya mottagningen är något som framhålls positivt av patienterna. Parkeringar precis utanför dörren och sedan är det bara att anmäla sig och snart är behandlingen igång.

Logistik och oväntade hinder

Att flytta behandlingar ut från sjukhuset innebär ny logistik. Läkemedel levereras från beredningen på Akademiska två gånger om dagen, vilket kräver tajt planering och tydliga rutiner.

Carl-Gustav Fabiansson, Nordenchef på BeOne Medicines, säger att han förvånades av hur smidigt uppstarten gick.

– Många saker som kunde varit kluriga flöt på utan anmärkning. Det var lite förvånande att parkering kom upp gång på gång i alla patientenkäter. Men om det återkommer upprepade gånger är det uppenbart att det värderas högt.

Det oväntade bekymret var i stället tekniskt: nätuppkopplingen var sämre än väntat i ett köpcentrum i Uppsala, men åtgärdades snabbt.

Halverad kostnad – och plats för kliniska prövningar på sjukhuset

Enligt projektets beräkningar är kostnaden för en behandling i Gränby nära 50 procent lägre än för samma behandling på sjukhuset. Förklaringen är framför allt lokalkostnaden.

– På sjukhuset betalar man för stora allmänna ytor som entréhallar, hissar och korridorer. Här används ytan mer effektivt, säger Andersson Ödman.

När behandlingar flyttas ut frigörs också behandlingsplatser på sjukhuset. Dessa kan användas till patienter som behöver mer avancerad tillsyn, men också till kliniska studier.

– Ambitionen i Sverige är att vi ska vara med i fler studier och prövningar. Sverige är en liten marknad globalt sett så vi måste hjälpas åt för att kunna bli relevanta för de viktiga och mest intressanta studierna. Ibland måste även sjukhusen samarbeta kring studier och då krävs att det kan beredas plats och resurser för detta, säger Carl-Gustav Fabiansson.

Verksamheten följs noga. Produktivitet, patientnöjdhet, personalnöjdhet och kostnader mäts kontinuerligt i enkäter och utvärderingar tillsammans med patient- och närståenderåd.

Mottagningen bemannas på rullande schema av sjuksköterskor från sjukhusets onkolog- och hematologmottagningar. Det finns alltid en läkare på plats och mottagningen har sex till sju behandlingsplatser.

Tierp – och steget mot primärvården

Gränby är inte slutmålet. Nästa steg är Tierp: en behandlingsenhet flera mil från sjukhuset, planerad att öppna nu i vår. Till skillnad från Gränby ska Tierp bli mer autonom med fast personal och tre behandlingsplatser, vilket kan innebära mellan sex och tio patienter per dag beroende på omfattning på behandlingen.

– På sikt är planen att utöka projektet med mer kontakt med vårdcentralerna. Många behandlingar som vi ger i dag kräver inte specialistsjukvård utan skulle kunna ges i primärvården, säger Maria Andersson Ödman.

Men att flytta utförandet till primärvården är inte okomplicerat. Ekonomi och ersättningssystem är en knäckfråga, liksom tydliga kontaktvägar och stöd från specialistvården. Dessutom behöver läkemedelslagar och förordningar ses över för att möjliggöra mer flexibla vårdformer.

Marie Platon, chef för den Nordiska marknadsavdelningen på CSL, ser Tierp som ett pilotprojekt som kan visa vad som behöver förändras.

– Man kan i det lilla visa på fördelarna, peka på vilka justeringar som krävs i ersättningar och regelverk och sedan skala upp.

Till hösten ska de första hälsoekonomiska analyserna presenteras, där man jämför vårdcentral, Gränby, Tierp och Akademiska.

Att flytta behandlingar ut från sjukhuset innebär logistik.
Läkemedel levereras från beredningen på Akademiska två
gånger om dagen och det kräver noggrann planering.

Samarbeten som driver förändring

En del av projektets framgång, menar flera i gruppen, är att man tidigt byggde en bred samverkan. Förutom regionansvariga, sjukhusledning och vårdenheter har patientföreträdare och näringslivspartners funnits med i arbetet. Det har gett både praktisk draghjälp och nya perspektiv.

– Vår specialitet är innovativa läkemedel, men vi kan också bidra med hälsoekonomi och ett utifrånperspektiv. Att inte jobba mitt i vården gör att vi ibland ser andra möjligheter och lösningar, säger Carl-Gustav Fabiansson.

Marie Platon pekar på att samarbeten kan kännas ovana utanför kliniska prövningar, men att de också kan göra utvecklingsarbete snabbare.

– Det gäller att vara lite entreprenör. Att våga testa, våga visa – och sedan använda data för att peka på vad som behöver ändras. Om vi kan presentera underlag som visar att kvaliteten består samtidigt som kostnaderna minskar, blir det svårare att avfärda nya arbetssätt, säger hon.

För Akademiska handlar det i slutänden om att skapa en mer sömlös vårdkedja.

– Patienten ska vara i centrum, inte gränsdragningen mellan vårdnivåer. Kan vi göra vården trygg, mer tillgänglig och mindre belastande, då är det dit vi ska, säger Maria Andersson Ödman.

En konkret väg mot Nära vård

Intresset från andra regioner är stort. Studiebesök och frågor är vanliga, och 2025 fick Maria Andersson Ödman ta emot Vitalis stipendium för arbetet med att utveckla en mer tillgänglig, inkluderande och närvarande vård i människors vardag.

– Man behöver inte ha en kristallkula för att veta att patientpopulationen kommer att öka. Så vi kommer behöva ta hänsyn till att det är fler personer som behöver någon typ av vård eller tillsyn. Och hur ska vi hantera det när det är fullt redan? Vi måste ju hitta nya lösningar, säger Marie Platon.

En viktig förklaring till projektets framgång är enligt flera i gruppen att man tidigt etablerade en bred samverkan. Förutom regionansvariga, sjukhusledning och vårdenheter har även patientföreträdare och näringslivspartners deltagit i arbetet. Det har bidragit både med konkret stöd och nya perspektiv.

Samtidigt finns en realism i projektgruppen: nya arbetssätt kan göra vården smartare och ofta billigare per behandling, men de löser inte hela ekvationen.

– Trycket på vården ökar. Vi kan flytta ut delar och använda resurser bättre, men det går inte att trolla fram fler vårdplatser utan att det också skjuts till medel, säger Maria Andersson Ödman.

Frågan är hur svensk cancervård ser ut om fem till tio år. Maria Andersson Ödman tror på fler autonoma enheter och mer vård i hemmet.

– Många av de patienter vi har i sängarna skulle kunna vårdas hemma. Men då behöver vi rigga systemen för det.

Och ibland handlar utveckling också om att våga göra det som behövs, utan att fastna i långsamma processer.

– När vi skulle få ett lås på dörren tog det sådan tid att vi till slut åkte till låssmeden själva och köpte en låskolv, berättar hon.

I Gränby, och snart Tierp prövas nu en modell där cancerbehandling blir något som kan rymmas i människors vardag – snarare än att vardagen måste böjas efter sjukhusets villkor.

Text & foto: Lisa von Garrelts

Onkologi i Sverige nr 2 2026 finns ute nu!

Onkologi i Sverige nr 2 2026

I detta nummer lyfts nya riktlinjer som snabbt fått genomslag. Karin Cedronius beskriver hur Anna Martling och Marie-Louise Lydrup varit centrala i införandet av acetylsalicylsyra som tilläggsbehandling vid tarmcancer. Resultaten från ALASCCA-studien visar att risken för återfall kan halveras i en definierad patientgrupp, vilket lett till en ovanligt snabb uppdatering av det nationella vårdprogrammet.

Vi får också ta del av Ylva Heyman och Anna Roséns studie om ärftlig cancer, som visar att genetisk testning inte tycks vara kopplad till långvarig oro eller försämrad livskvalitet. Vi uppmärksammar också hur ny teknik kan bidra till tidigare upptäckt av svårdiagnostiserade cancerformer. I en artikel om pankreascancer diskuterar Åke Andrén-Sandberg möjligheten att använda AI för att öka den diagnostiska säkerheten, ett område där behovet av förbättringar länge varit stort.

Vidare lyfter Lisa von Garrelts i sin artikel en viktig utveckling inom svensk cancervård genom att skildra hur Akademiska sjukhuset förändrar sitt arbetssätt för att komma närmare patienten. Genom att flytta delar av behandlingen från sjukhuset till en mottagning i Gränby köpcentrum visar man hur vården kan bli mer tillgänglig, patientnära och anpassad till framtidens behov.

Vi får också en rapport från ASCO GU 2026 av Jan Andreasen, där nya kombinationsbehandlingar visar minskad risk för återfall vid njurcellscancer, vilket ytterligare understryker den snabba utvecklingen inom onkologisk behandling. Hanna Brodda rapporterar också från årets Onkologidagar i Göteborg.

Ta del av detta och mycket mer i den senaste utgåvan av Onkologi i Sverige nr 2 2026.

Trevlig läsning!

Du hittar det senaste numret som digital tidning HÄR och som PDF HÄR. Vill se våra tidigare utgåvor hittar du dem HÄR.

Ledare: Tankefel att vården ska bli verkligt förebyggande

Sjukvårdsminister Elisabet Lann vill se mer förebyggande insatser i hälso- och sjukvården. Det är en god tanke, men jag ser inte att vården har en chans till det.

När statistiken från WHO klarlägger att 80 procent av dödsfallen i västvärlden (och den långa kostsamma vård som oftast föregår) orsakas av sjukdomar som är livsstilsrelaterade, är det lockande att tro att vården skulle kunna spara in, kanske inte 80 procent, men i alla fall halva sin budget på att påverka människors hälsorsamma val. Förebygga istället för att stå där och operera när det gått fel.

Det är bara det att det bygger på ett totalt tankefel. Det är som att bilmekanikern skulle få industrin att bygga mer hållbara bilar, stoppa saltet på vägbanan och lära oss att köra mjukare. Bilmekanikern gör service, men en motsvarande service-insats från vården skulle inte på långa vägar stoppa den epidemi av vällevnadssjukdomar vi ser i samhället i dag.

Det saknas inte ambition. Det finns en hel avdelning på Folkhälsomyndigheten som heter just levnadsvanor och hälsofrämjande miljöer. Inom 15 år, konstaterar de på sin hemsida, kommer antalet cancerfall öka och att fyra av tio cancerfall skulle kunna förebyggas. Med det resonemangen skulle vi snart kunna ha betydligt färre cancerfall om bara vården skärper sig.

Slutsatsen berättigar inte bara den avdelningens existens, utan de delar av den nationella cancerstrategin som talar preventionens evangelium. Som ordföranden för RCC:s nationella arbetsgrupp för cancerprevention säger i ett gemensamt pressmeddelande med Folkhälsomyndigheten i oktober:

– En konkret åtgärd många av oss kan göra är att välja kollektivtrafik framför bil, eller ännu bättre, att gå eller cykla. Väljer vi att promenera och cykla är vi dessutom mer fysisk aktiva, vilket i sig kan minska risken för cancer, säger Cecilia Hultstrand.

I det närmaste inget av det där har hälso- och sjukvården med att göra. I samma pressmeddelande nämns screening som en preventiv åtgärd. Det är inte prevention. Det är ett verktyg för tidig upptäckt, som ofta är avgörande för patientens utfall. Det är vård.

HANNA BRODDA
chefredaktör Onkologi i Sverige
[email protected]

Läkare fick inte ge optimal behandling – Patient fick söka privat vård

I Sverige har vi fri sjukvård. Det innebär att när någon blir sjuk, ska sjukvården diagnosticera och behandla på lämpligt vis. För Leif Klints patient, Sara Nilsson med tarmcancer, blev det inte så. Här intervjuas han av Hanna Brodda.

– Sara insjuknade hösten 2024 i en tjocktarmscancer som redan från början måste betraktas som mycket avancerad då den från start hade spridit sig till andra organ som till exempel bukhinnan. Hon behandlades då hösten 2024 med ett stort kirurgiskt ingrepp som benämns som cytoreduktiv kirurgi inkluderande så kallad HIPEC-behandling. Detta innebär att man gör ett försök att kirurgiskt avlägsna all synlig tumörbörda och i samband med kirurgin sköljer man också bukhålan med uppvärmd cellgiftsbehandling i syfte att försöka avdöda eventuellt kvarvarande mikroskopisk cancersjukdom. Efter det kirurgiska ingreppet erhöll Sara sex månaders adjuvant cellgiftsbehandling i form av dropp som också hade syftet att försöka avdöda eventuellt kvarvarande mikroskopisk cancersjukdom. Trots all denna behandling kunde man under sensommaren 2025 konstatera ett återfall med tumörsjukdom på åtminstone tre ställen i buken.

Mer om fallet här: Dumpens Sara Nilssons behandling betalades med crowdfunding

Hur såg patientens prognos ut då, hösten 2025?

– När man får ett återfall efter tidigare så kallad primärbehandling mot en cancersjukdom är det enligt mitt sätt att se framför allt två omständigheter som avgör patientens prognos. Den ena omständigheten är hur pass omfattande återfallet är och den andra är hur pass snabbt efter tidigare avslutad primärbehandling som återfallet kommer. En patient som får ett snabbt återfall efter tidigare primärbehandling med mycket uttalade tecken på sjukdom lokaliserat på många olika ställen i kroppen har enligt mitt sätt att se det en mycket sämre prognos jämfört med en patient som får ett sent återfall med liten tumörbörda lokaliserat på till exempel enbart ett litet ställe. Sara fick ju tyvärr sitt återfall mycket snabbt efter avslutad primärbehandling vilket prognostiskt är ogynnsamt, återfallet konstaterades enbart några få månader efter avslutad primärbehandlig. När man konstaterade Saras återfall drogs fallet på en multidisciplinär konferens där bland annat både kirurger och onkologer närvarar. Beslutet då blev att starta en systemisk behandling vilket avser läkemedelsbehandling som syftar till att få kontroll på sjukdomen och om man lyckas med detta ny bedömning om det finns möjlighet till kirurgi mot alla patientens tumörmanifestationer.

Leif Klint, överläkare på onkologiska kliniken, vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och behandlande läkare för Sara Nilsson, känd som Dumpen-Sara, innan och efter att hon gått till en privat klinik för att få behandling.

Vilken behandling tänkte du skulle kunna fungera, baserat på vad?

– När man kunde konstatera Saras återfall där behandlingsbeslutet blev att starta upp systemisk behandling är det ganska självklart vilken typ av cellgiftsbehandling som hade varit standard idag i denna situation. Utöver detta finns det ytterligare behandlingsprediktiva markörer som man kan testa på patientens unika tumörvävnad. Dessa behandlingsprediktiva markörer syftar till att ta reda på vilka läkemedel utöver cellgifter som kan tänkas ha effekt mot den enskilda patientens unika tumörsjukdom. När det gäller tjocktarmscancer gör man därför kompletterande analyser för att efterse vilka godkända läkemedel mot spridd tjocktarmscancer som kan tänkas ha effekt utöver cellgiftsbehandling. Beträffande tjocktarms/ändtarmscancer är dessa analyser så kallad MMR-status samt KRAS, NRAS och BRAF-status. Sara visade sig tyvärr ha en pMMR-tumör vilket innebär att immunterapi inte kan ha effekt mot hennes sjukdom. Utöver detta konstaterades frånvaro av mutationer i KRAS, NRAS och BRAF vilket innebär att en typ av läkemedel som kallas för EGFR-hämmare kan ha effekt mot Saras sjukdom. Vi gjorde just i Saras fall en mer utvidgad analys som kunde påvisa att hon även hade en HER2-positiv sjukdom som enligt litteraturen förekommer hos cirka tre till fem procent av alla patienter med tjocktarms- och ändtarmscancer. HER2-positiv sjukdom är annars mest förknippat med bröstcancer där cirka 10 -15 procent av patienterna har just en HER2-positiv sjukdom och vi har haft specifika HER2-riktade läkemedel mot HER2-positiv bröstcancer i över 25 år. Inom EU finns det inga godkända läkemedel mot HER2-positiv tjocktarms- eller ändtarmscancer men i USA har deras läkemedelsnämnd (FDA) godkänt två läkemedel mot HER2-positiv tjocktarms- och ändtarmscancer.

Leif Klint fortsätter:

– Ett av dessa läkemedel är Enhertu som är det läkemedel som Sara fått på en privat klinik. Orsaken till att Enhertu inte är godkänt mot HER2-positiv tjocktarms- eller ändtarmscancer inom EU är att läkemedelsbolaget som tillverkar Enhertu (Astra-Zeneca) inte ansökt om att få det godkänt mot HER2-positiv tjocktarms/ändtarmscancer hos EU:s läkemedelsnämnd EMA. Orsaken till detta är troligen att det inte finns någon stor randomiserad fas 3 studie som påvisar effekt av Enhertu vid HER2-positiv tjocktarms/ändtarmscancer. Det finns en mindre enarmad fas 2 studie som påvisat god effekt hos tungt förbehandlade patienter med HER2-positiv tjocktarms/ändtarmscancer. För att ett läkemedel skall ha en tydligt bevisad effekt behövs oftast en välgjord randomiseras fas 3 studie.

Hur kändes det att inte kunna förskriva det?

– Det är med delvis blandade känslor. Jag anser att Enhertu är det mest potenta läkemedel man kan ge till en patient med HER2-positiv spridd bröstcancer. Jag tror att det därför också troligen är det mest potenta läkemedel man kan ge även till en patient med en spridd HER2-positiv tjocktarms/ändtarmscancer. Problemet är dock att jag inte med 100 procent säkerhet kan veta att det är så. För att jag skulle kunna veta detta med större säkerhet hade det krävts en välgjord randomiserad fas 3 studie som hade visat på god effekt av Enhertu vid HER2-positiv tjocktarms/ändtarmscancer och som i Saras fall i det vi kallar för 1:a linjens behandling där inga tidigare läkemedel har givits mot spridd cancer.

Har du varit med om liknande fall tidigare som läkare? Är det vanligare nu med fler behandlingsalternativ (och fler är på väg)?

– Jag har arbetat som specialistläkare inom onkologi i snart 20 år och min tillvaro har med tiden blivit mer och mer komplex i och med att läkemedelsutvecklingen går framåt i en rasande fart. I och med att vi kan göra mer analyser på varje enskild patients tumörvävnad med förmåga att upptäcka mer behandlingsprediktiva markörer i kombination med utvecklingen av nya onkologiska läkemedel så blir denna frågeställning mer och mer vanlig. Jag har ju även tidigare varit med att man träffat patienter med spridd cancersjukdom där vävnadsanalyser har påvisat förekomst av en behandlingsprediktiv markör mot ett läkemedel som inte är godkänt inom EU för patientens unika tumörsjukdom och det är alltid ett problem. Ibland har man via läkemedelsbolaget kunnat få använda läkemedlet genom så kallat compassionate use. Om man annars behandlar en patient med ett icke godkänt läkemedel så kallas det för off-label användning och det förekommer ibland men då måste man oftast som enskild läkare få sin verksamhetschefs lov för att göra detta. Jag har vid enstaka tillfällen fått detta godkänt om det rör sig om en patient där jag har en stark övertygelse att ett icke godkänt läkemedel skulle ha stor chans att vara till nytta för min patient.

Borde godkännandeprocessen förändrades?

– Det är höga beviskrav för att få ett läkemedel godkänt inom EU av EMA vilket jag ändå tycker är bra. Kostnaden för att ta fram nya cancerläkemedel är skyhög med resultat att de flesta nya cancerläkemedel är jättedyra att använda. För att vi skall ha råd att behandla alla cancerpatienter med läkemedel men även patienter med andra diagnoser är det bra att det är höga beviskrav på det nya läkemedlets effektivitet. Det finns exempel på hur FDA i USA godkänt nya läkemedel på lovande resultat i mindre fas 2 studier men där man i ett senare skede när resultat kommer fram i större mer välgjorda fas 3 studier att det läkemedel som FDA godkänt visar sig vara ineffektivt mot sjukdomen med konsekvens att patienter fått behandling med ett svindyrt läkemedel i onödan. Om jag ändå får önska något beträffande denna frågeställning är det att jag ibland tycker att det tar på tok för lång tid från det att ett läkemedel fått godkännande av EMA till det att Svenska regulatoriska myndigheter (Tlv/NT-rådet) gett OK för användande beträffande finansiering med konsekvens att den enskilda patienten fått vänta på att starta behandling med ett potentiellt lovande läkemedel.

Hur skulle du vilja att man värderade ett liv?

– Oj, detta var en stor och delvis filosofisk fråga. Min grundinställning är naturligtvis ändå att jag värderar alla människors liv lika. Samtidigt är man ändå bara en människa med känslor och har arbetat många år som onkolog. Det kan ju till exempel ibland vara mycket lättare att känna ett starkt engagemang för en ung småbarnsförälder med en svår cancersjukdom jämfört med en riktigt gammal patient med samma sjukdom. Det mest tragiska fall jag arbetat med var en 35-årig kvinna som var inlagd på ett sjukhus i Västsverige för att föda sitt andra barn. Efter förlossningen tyckte ansvarig gynekolog att min patient hade lite väl mycket buksmärtor varför man remitterade patienten för skiktröntgen av buken och man fann då tecken på en tjocktarmscancer med mycket stor spridning till levern och man fick betrakta detta som en palliativ situation från början. När jag träffade denna patient på nybesök hade hon sin lilla nyfödda dotter i knät och i denna situation vill jag ge denna patient ALLT jag kan beträffande bromsmedicinering för att hon skall kunna få se sin dotter växa upp så många månader extra som möjligt. Om man nu jämför denna unga kvinna med tex 95-åriga Agda som är både gravt dement men är även gravt hjärtsjuk så pratar vi om 2 olika patienter där jag ändå kan ha delvis olika inställning till hur jag värderar ett liv då jag ändå bara är en människa.

Hur mår din patient Sara Nilsson idag av den behandling hon fick privat (Nilsson är tillbaka som patient hos Klint på Sahlgrenska)?

– Den behandling som Sara får med Enhertu är ju jämfört med många andra cancerbehandlingar väldigt målriktad vilket innebär att hon upplever en mycket lindrigare biverkningsprofil jämfört med tidigare cellgiftsbehandling. När vi utvärderat Sara efter 3 månaders behandling med Enhertu ser det ut som om hon har god effekt av behandlingen och den fortsätter efter att ha dragits på en ny multidisciplinär konferens.

Har hennes prognos ändrats?

– Det är för tidigt i nuläget att säga. Jag kan bara konstatera att hon i nuläget har god effekt av behandlingen med avsevärt mycket mindre biverkningar jämfört med de cellgiftsbehandlingar hon fått tidigare.

*Leif Klint som intervjuas i denna artikel har fått fullmakt av sin patient Sara Nilsson att öppet prata om kliniska överväganden, beslut som fattats under behandlingen och resultat.

Text & foto: Hanna Brodda

Acetylsalicylsyra halverar återfall i tarmcancer – nu ändras det nationella vårdprogrammet

I början av februari uppdaterades det nationella vårdprogrammet för tjock- och ändtarmscancer. Tillägget kom bara nio månader efter den senaste uppdateringen. Orsaken är nypublicerad svensk forskning som visat att helt vanlig acetylsalicylsyra kan minska återfallen med mer än hälften hos patienter med en vanlig typ av tjock- och ändtarmscancer.

– Jag glömmer aldrig när jag väntade på resultatet från analysen av vår studie. Vår duktiga statistiker presenterade siffrorna och kurvorna för mig och när hon var klar hade jag en overklig känsla i kroppen. Det var ju helt fantastiska resultat!

Det säger Anna Martling, professor i kirurgi vid Karolinska institutet och ansvarig för ALASCCA-studien, en randomiserad studie vars resultat publicerades i höstas och som ligger till grund för den nyligen genomförda uppdateringen av vårdprogrammet för tjock- och ändtarmscancer.

Resultaten hon refererar till innebär i korthet att patienter med en viss form av tarmcancer, där tumören bär på vissa relativt vanliga genmutationer, kan halvera risken för återfall genom att ta en daglig dos på 160 mg acetylsalicylsyra, asa, under tre år efter att de genomgått operation. Inte nog med den goda effekten, asa är även ett mycket välbeprövat läkemedel med relativt få biverkningar, dessutom är det billigt.

I början av februari 2026 uppdaterades vårdprogrammet för tjock- och ändtarmscancer, tack vare de här resultaten, bara nio månader efter den senaste uppdateringen. Marie-Louise Lydrup är ordförande i nationella vårdprogramgruppen vid RCC. Hon påpekar att det är mycket ovanligt att det görs en revision så kort tid efter en genomförd revidering.

Anna Martling och Marie-Louise Lydrup.

– Normalt går det cirka tre år mellan uppdateringarna men här var det så uppenbart vilken tydlig effekt asa har för den här patientgruppen att vi inte kunde vänta, trots att vi hade gjort en total revision under våren 2025.

Men en uppdatering av vårdprogrammet sker förstås inte med enbart en enskild studie som grund. ALASCCA-studien är inte den enda som undersökt acetylsalicylsyras effekt på tarmcancerpatienter, men det är den första randomiserade studien.

– Det har funnits tidigare studier, men ingen har haft en så fin design som ALASCCA. Att få en riskreduktion med 50 procent i en så välgjord studie är oerhört starka data, säger Marie-Louise Lydrup.

En sista pusselbit

Anna Martling kallar studien för ”den sista pusselbiten” i arbetet med att förstå acetylsalicylsyrans effekt på denna typ av cancertumörer.

– Det finns tidigare studier som indikerar att asa kan reducera återfallsrisken, men tidigare har ingen kunnat visa exakt vilka patienter som har nytta av behandlingen. Man har snarare hittat det som bifynd i annan forskning och resultaten har divergerat.

De varierade resultaten fick Anna Martling och hennes kollegor att fundera.

– Det fick oss att misstänka att det kunde handla om en speciell subgrupp som skulle ha mer nytta av asa, och att vi måste identifiera den gruppen genom att testa tumören för den specifika genen, säger Anna Martling som drog igång ALASCCA-studien 2014.

Till sin hjälp i arbetet har forskarna använt sig av bland annat data från RCCs kvalitetsregister för tjock- och ändtarmscancer.

– Det är en guldgruva och en helt unik källa till forskning. Vi har nyttjat kraften i det och den kompetens som finns inom RCC. Bland annat fick vi fin hjälp av deras statistiker för att få fram underlag och bygga in randomiseringsmodul och eCRF i kvalitetsregistret för att enklare kunna hämta både data och patienter till studien, säger Anna Martling.

De uppdaterade riktlinjerna innebär att alla patienter med tjock- och ändtarmscancer numera ska testas för om deras tumör har den här genetiska avvikelsen, och att de som har det ska få tilläggsbehandlingen med acetylsalicylsyra under tre år efter operation.

– Det är en ganska enkel behandling som kommer att leda till att hälften av alla patienter slipper återfall, vilket ju är fantastiskt för både patienterna och samhället, säger Marie-Louise Lydrup.

Till det nationella vårdprogrammet för tjock- och ändtarmscancer i Kunskapsbanken

Fakta om ALASCCA-studien

ALASCCA-studien har pågått sedan 2016 och publicerades i september 2025.
I studien ingick 3500 patienter från 33 olika sjukhus i Sverige, Norge, Danmark och Finland.
626 av patienterna hade den speciella genförändringen.
Hälften av dem lottades till en grupp som fick 160 mg aspirin att ta i tablettform hemma, den andra hälften fick placebo.
Resultatet visade att återfallsrisken efter tre år halverades från 14 till 7 procent.
Ungefär 40 procent av alla patienter med tarmcancer bär på den här specifika genmutationen. Alla kan dock inte behandlas med aspirin – vissa tål inte läkemedlet, och andra använder mediciner som inte bör kombineras med det. Sammantaget innebär det att omkring 1 400–1 600 patienter i Sverige varje år kan vara aktuella för behandlingen.