Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Beslutsstöd och snabbare diagnosvägar kan förbättra vården av barn med hjärntumör

Bättre kunskap om tidiga symptom på hjärntumörer behövs i vården. Det är en av slutsatserna i en ny svensk studie om skillnader i tid till diagnos mellan olika typer av hjärncancer. Tumörer i hjärnan är näst efter leukemi den vanligaste cancerdiagnosen hos barn och årligen insjuknar nära 100 barn. Hjärntumörer är en stor grupp med många olika underdiagnoser och symtomen varierar beroende på var i hjärnan tumören uppstår. Symtomen kan vara diffusa och kommer ofta smygande och gradvis. Det gör dem svåra att både uppmärksamma och diagnostisera. Här beskriver Olof Rask och Pernilla Grillner, båda aktiva i Vårdplaneringsgruppen för CNS-tumörer hos barn (VCTB), den senaste kunskapen på området.

Barn som insjuknar med hjärntumörer har med hjälp av dagens sjukvård en mycket god chans till överlevnad. Samtidigt finns det en hög risk för kvarstående symtom och funktionsnedsättningar efter sjukdomen och dess multimodala behandling. I många fall har personer efter genomgången sjukdom besvär och svårigheter även som vuxna. Det är sedan tidigare känt att det finns stora skillnader mellan individer vad gäller tiden det tar från debuten av sjukdomssymtom tills att diagnosen ställs.

I en studie från Storbritannien kunde man visa att tiden till diagnos gick att förkorta genom riktade informationskampanjer och andra insatser som ökade kunskap och medvetenhet om symtom vid hjärntumörer. Man har i studier inte kunnat visa ett säkert samband mellan kortare tid till diagnos och förbättrad överlevnad, däremot orsakar fördröjd diagnos onödigt lidande för den enskilde och bidrar till en ökad sjukdomsbörda och mer svårbehandlad sjukdom, vilket i sin tur kan ha stor påverkan på fortsatt livskvalitet.

Läs hela artikeln

Stamcellsliknande tumörcell kan förklara resistens vid glioblastom

Forskare vid Lunds universitet har kartlagt en stamcellsliknande tumörcell som kan påverka spridning och prognos vid den aggressivaste formen av hjärntumör, glioblastom. Studien, som publicerats i Acta Neuropathologica Communications, visar att tumörcellerna är resistenta mot de flesta cancerläkemedel som forskarna testat – men inte mot alla. Här beskriver Johan Bengzon, adjungerad professor, överläkare i neurokirurgi och en av forskarna bakom studien, den senaste kunskapen på detta viktiga område.

Glioblastom är den mest aggressiva hjärntumörformen hos vuxna och tyvärr även den vanligaste formen. Trots operation, strålningsbehandling och konkomitant och adjuvant kemoterapi med temozolomide återkommer tumören oftast. Den genomsnittliga tiden för överlevnad uppges i de flesta publikationer till cirka 15 månader från diagnos, men prognosen är sannolikt ännu sämre eftersom undersökningar visar att patienter som rekryteras till kliniska studier inte är representativa för gruppen glioblastompatienter som helhet.

Anledningarna till terapisvikt och dålig prognos är mångfacetterad, men en viktig bidragande faktor är förekomsten av subpopulationer av stamcellsliknande tumörceller. Gliomstamceller kan motstå konventionell strålbehandling och kemoterapi och ligga vilande under behandling för att senare i förloppet proliferera och orsaka recidiv. Att identifiera stamcellsliknande tumörceller genom att studera cellernas unika kombinationer av ytmarkörer öppnar möjligheter att utveckla målinriktad behandling.

HÖG GRAD AV RESISTENS
En forskargrupp på Stamcellscentrum vid Lunds universitet har nu påvisat och karaktäriserat en ny subtyp av stamcellsliknande cell från utopererad glioblastomvävnad. Cellen identifieras genom förekomst av CD105-protein på ytan och avsaknad av Sox2 protein. CD105+/Sox2–stamcellen finns i den växande tumörfronten och, intressant nog, även i den så kallade pre-invasiva nischen, det vill säga i den till synes friska hjärnan i omedelbar närhet till tumören. Även denna stamcellsliknande tumörcellstyp har en hög grad av resistens mot konventionella cytostatika och kan därmed bidra till recidiv. Studien är nyligen publicerad i Acta Neuropathologica Communications.

Läs hela artikeln

Ny metod hittar rätt behandling vid bröstcancer – patient-deriverade organoider för precisionsonkologi

Forskare vid Karolinska Institutet har utvecklat en metod som ska kunna förutsäga om en patient med bröstcancer kommer att ha nytta av en viss behandling eller inte. Den cellbaserade metoden har testats på patienter med lovande resultat, enligt en studie som publicerats i PNAS.

Den metod KI-forskarna har utvecklat bygger på att isolera och odla inte bara tumörceller utan även så kallade stödjeceller från patienter med bröstcancer. Därefter testas cancerbehandlingar i olika koncentrationer på de odlade cellerna för att se hur känsliga de är mot läkemedlen.

”Det behövs större bekräftande studier, men vi ser att konceptet fungerar”, skriver här Johan Hartman, professor vid Institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet, och studiens sisteförfattare.

Precisionsmedicin förknippas ofta med genomik, en metod som med hjälp av DNA-sekvensering kan identifiera tumörspecifika genförändringar. Resultaten kan vidare fungera som mål för riktade terapier genom att användas som behandlingsprediktiva biomarkörer. När sekvensering används i rutinsjukvården handlar det i princip uteslutande om begränsade genpaneler och inte helgenomsekvensering eller hela det proteinkodande genomet. Dessutom är databearbetning fortfarande en flaskhals vilket kräver ett manuellt arbete i flera steg.

För vissa cancerformer, som exempelvis lungcancer, utgör en begränsad panelsekvensering en viktig del i den diagnostiska beslutsprocessen med flera tillgängliga DNA-inriktade terapier för patienterna som resultat. Men för andra vanliga cancerformer som bröstcancer och kolorektalcancer finns mycket få behandlingsbara genförändringar. Istället ligger proteiner som biomarkörer till grund för flertalet av dessa terapier.

Läs hela artikeln

GI-ASCO 2023 – en pigg 20-åring i San Francisco

Årets ASCO med inriktning på mag-tarmcancer (GI) hölls för 20:e gången i San Francisco på trevliga kongresscentret Moscone West 19–21 januari. David Borg, med dr/överläkare på Skånes universitetssjukhus (SUS), och jag själv, Pehr Lind, docent /överläkare på Södersjukhuset (SÖS)/ Karolinska Institutet (KI), bevakade det intressanta programmet online för övre- respektive nedre GI-cancer. Förutom viktiga muntliga presentationer och postrar, så hölls bra ”state-of-the-art” föreläsningar om viktiga ämnen, till exempel om aktuella läget för ctDNA avseende prognostik och prediktion.

Nyheter övre GI-cancer (David Borg, SUS): På mötet presenterades resultaten från flera fas 3-studier, några positiva och några negativa. Nedan följer fyra studier som kan få inverkan på hur vi framöver kommer att behandla våra patienter med övre GI-cancer.

Ventrikel- och cardiacancer Tislelizumab är en PD-1-antikropp som vid skivepitelcancer i esofagus i fas 3-studier visat överlevnadsvinst i såväl första linjen (tillsammans med kemoterapi) som i andra linjen.

I fas 3-studien RATIONALE-305 på HER2-negativa adenocarcinom i ventrikel eller cardia undersöktes nyttan med tislelizumab vs placebo som tillägg till första linjens palliativa kemoterapi. Studien hade två primära utfallsmått, OS i hela populationen respektive för de med PD-L1-positiv tumör. Till skillnad från TPS (Tumor Proportion Score) och CPS (Combined Positive Score) där man räknar celler användes en enklare metod, TAP (Tumor Area Positivity), med visuell skattning av hur stor del av tumören (tumörceller och immunceller) som är PD-L1-positiv och i studien krävdes fem procent eller mer för att tumören skulle klassas som PD-L1-positiv. På mötet presenterade dr Markus Moehler (Tyskland) de första resultaten från populationen med PD-L1-positiv tumör (n=546) vilket utgjorde 55 % av patienterna. En dryg fjärdedel av patienterna utgjordes av västerländsk population och majoriteten behandlades med CAPOX som bas. Tillägg med tislelizumab resulterade i förlängd OS på 17,2 vs. 12,6 mån (HR 0,74) och PFS på 7,2 vs. 5,9 mån (HR 0,67) med en responsrate på 50 % vs. 43 %. Biverkningarna var som förväntat något mer med tislelizumab.

I Sverige används idag (baserat på studien CheckMate 649) tillägg med nivolumab till kemoterapi i första linjen för de ca 50 % vars tumör har PD-L1 CPS på 5 eller högre. Tislelizumab torde kunna bli ett alternativ till nivolumab i denna behandlingssituation. Resultaten från hela populationen i RATIONALE- 305 väntas senare i år.

Läs hela artikeln

Ämne i blod ökar före diagnos – ny kunskap ökar hoppet om tidig detektion av bukspottkörtelcancer

Hos vissa personer som fick cancer i bukspottskörteln går det att se att nivåerna av ett särskilt ämne i blodet började stiga långsamt redan två år före cancerdiagnosen. Det visar en studie vid Umeå universitet. Den nya kunskapen ökar möjligheten för framtida forskning att hitta sätt att tidigare upptäcka den fruktade cancerformen. ”Fyndet tyder på att förändringar sker i kroppen redan innan symtom från sjukdomen ger sig till känna. Studien visar att det kan finnas en möjlighet att med rätt markörer upptäcka bukspottkörtelcancer tidigare än vi gör idag, och det vore väldigt värdefullt”, skriver här Malin Sund, gästprofessor vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet.

Pankreascancer är en cancerform med en relativ 5-årsöverlevnad på 11%, och det förväntas bli den näst dödligaste cancern år 2030 . Den dåliga prognosen beror både på att en majoritet av patienter diagnostiseras i sena sjukdomsstadier vilket omöjliggör kurativt syftande kirurgi, men också på att det finns få effektiva systembehandlingar för denna cancerform. I Sverige insjuknade 1 466 personer i pankreascancer år 2021, varav 800 hade spridd sjukdom (stadium IV) vid diagnos.

För att förbättra överlevnaden i pankreascancer bör mer effektiva systembehandlingar introduceras samt diagnosen ställas vid tidigare stadier. Det senare är en utmaning då patienter med tidig pankreascancer sällan har tydliga symtom. För att identifiera spår av pankreascancer före diagnos har vår forskargrupp nyligen publicerat ett arbete på en tidig detektionskohort som är baserad på blodprov samlade från individer som senare insjuknat i pankreascancer. Kohorten bygger på prover från Northern Sweden Health and Disease study (NSHDS) som är en befolkningsbaserad kohort med biobanksprover som omfattar cirka 135 000 unika individer i Västerbotten. Vi har ur NSHDS skapat en nästlad fall-kontroll-studie där fallen utgjordes av individer som senare insjuknat i pankreascancer och som lämnat ett blodprov någon gång före sin diagnos. Till varje fall matchades två kontroller på basis av kön och ålder, samt ingen cancer hos kontrollen vid matchningstillfället. För en andel av fallen fanns dessutom flera blodprov insamlade vid olika tidpunkter före diagnos, vilket möjliggjorde att även följa eventuella förändringar i biomarkör-nivåer hos individer över tid.

Läs hela artikeln